Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Formtopp före blipp-blopp

Annons

Huvudvärken sprider sig genom kroppen till dess att hela min existens är ett outhärdligt bultande. Källan för mitt lidande stavas techno, en genre som vanligtvis inte lyckas åsamka mig mer skada än må hända en ofrivillig ryckning i ögonlocket. Det som gör ammunitionen så dödlig denna gång är vapnet den avfyras ur: en revolver kallad Morbid Angel. Förhandslyssningen av det första albumet på åtta år lämnar mig hålögd och desillusionerad.

Det är ett ständigt dilemma att förhålla sig till genredefinierande artisters nya släpp. Å ena sidan blir man allt annat än upphetsad när Iron Maiden ger ut ett album som låter likt ett klippt och klistrat kollage av föregående alster. Å den andra är förnyelse så ofta av ondo (om denna krönika var ett tv-program skulle en stillbild på omslaget till Metallicas ”St. Anger” visas upp i detta ögonblick). Problemet tycks oftast vara att veteranerna tröttnat på sina egna musikstilar och gett upp tanken om att utforska ett nytt uttryck med samma instrument och inställningar de inlett karriärerna med. I stället för att byta glasögon och se sitt skapande på ett nytt sätt kapar de av sig hela huvudet och ersätter det med någon annans.

Kulturhjälten Fenriz från Darkthrone summerade problematiken när han blev tillfrågad om varför hans eget bands stiländring inte färgats av hans stora intresse för elektronisk dansmusik. Svaret blev att sådana utsvävningar inte hade någon plats i bandets uttryck eftersom han inte bemästrade det. Den sortens ödmjukhet inför den egna skaparförmågan saknas alldeles för ofta och skulle kunna ha räddat mängder av avdankade giganter i deras svagare ögonblick. Tänk om till exempel Kreators Mille Petrozza nöjt sig med att bara lyssna på medelmåttig industrial under nittiotalet och inte försökt spela den själv – världen skulle ha sluppit ”Outcast” samt ”Endorama” och Milles arv hade varit obefläckat.

Många gånger har man undrat huruvida bands tvära kast berott på management och bolagstryck som vurmat för trendslaveri snarare än egen vilja. Men desto högre nivå artisten rör sig på desto mindre blir sannolikheten att dylika karriärmanövrar sker utan eget initiativ. Under ett samtal med producenten, tillika Scar Symmetry-gitarristen, Jonas Kjellgren sade denne några sanningens ord angående Metallicas senaste album. Med ett sådant bottennapp som trumljudet på ”St. Anger” bakom sig måste bandet ha ansträngt sig för att komma till skott med en lika bedrövlig produktion av ”Death magnetic”. Studiotekniker måste ha gråtit och skrikit ”nivåerna är helt åt helvete, varför gör ni så här mot folk?” åt den danska dvärgen som tog en klunk champagne ur Hitlers förgyllda kranium och lossade stämskruvarna på virveltrumman.

Den bistra verkligheten är att många band helt enkelt borde lägga av i tid. I stället för att krysta ur sig bleka repriser eller utflippade experiment borde fler göra som Bolt Thrower – vägra spela in nytt material förrän dess att det överträffar föregående albums. Att bädda för ett worst-case-scenario i vilket karriären avslutas med en formtopp kan inte ses som annat än ett genidrag.

Mer läsning

Annons