Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förstatliga?

Annons

För ett år sedan talade regeringen med stor entusiasm om utförsäljningar av statliga bolag. På regeringens hemsida ekar ännu försäljningsgeneral Mats Odells ord:

Varför det måste vara så och varför staten skall agera domare i stället för spelare framgår däremot inte riktigt. Men vad det handlar om är ideologi. Om de konservativas tilltro till en marknad som i dag havererat.

Om 2007 handlade om försäljning av statliga bolag handlar 2008 snarare om förstatligande av privata bolag. I måndagens Dagens Industri förespråkade Rolf Wolff, rektor vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, just detta, att staten skall gå in och köpa Volvo personvagnar för att säkra den svenska bilindustrins överlevnad, eftersom dess amerikanska ägare i det närmsta kan klassas som konkursmässiga.

Rolf Wolff ser inget problem med det statliga ägandet. Enligt honom finns det inte heller någon ekonomisk forskning som visar att staten per definition är en dålig ägare. Tittar vi exempelvis på LKAB skulle man nog till och med kunna drista sig till att påstå att staten snarare till och med är den bäst lämpade ägaren inom vissa sektorer.

Men så ser det inte ut längre. Inte ens i USA är man längre främmande för tanken på att göra staten till en av aktörerna. Att nöja sig med domarrollen har som bekant visat sig vara otillräckligt.

Vad som 2007 klassades som höjden av modernt tänk framstår alltså i dag snarare som inaktuellt. I stället för tal om utförsäljningar talas det om förstatliganden och aktiva insatser från statens sida inom en rad sektorer. Och skälet är mycket enkelt. I dag har vi alla bevis vi behöver för att kunna konstatera att en självreglerande och rationellt agerande marknad är lika mycket av en illusion som en väl fungerande kommuniststat. Och därför nöjer sig också få med en stat som står med armarna i kors och kallar sig för domare istället för en aktiv aktör.

Argumentet för varför staten inom vissa områden inte bara utgör en lämplig ägare utan till och med den bästa ägaren är enkelt. Staten kan genom sitt ägande borga för en långsiktighet och stabilitet som få privata aktörer kan erbjuda. Kraven vi kan ställa på ägaren är dessutom mycket mer långtgående än de som kan ställas på företag som svarar inför aktieägare istället för medborgare. Vilket för oss tillbaka till exemplet LKAB. Och Kiruna som skall flyttas för att möjliggöra fortsatt gruvdrift. Något som knappast varit möjligt om inte just staten stått som ägare.