Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förtrollade Boulognerskogen

Annons

Vi är nog betydligt fler än vad det brukar vara på sådana här stadsvandringar. Kan vi vara 70 stycken någonting? Jag gissar på det. Och vi leds av musiken från en högtalare som dras på en gul pirra och stämningen är nästan andäktig när vi går genom Kvarnparken och kommer in under viadukten, där några dansare står uppställda och gör försiktiga rörelser till den musik som Olle Oljud och Emma Svensson står och spelar där, med tvärflöjt, cykel och distpedaler.

Titta, där går det ankor! hojtar ett barn, och en mamma och hennes ungar vankar förbi på en rad. Det är som att vi är i en lite annan, lite skev, verklighet precis parallellt med den vanliga, som hela tiden fortsätter pågå omkring oss i parken. Ankorna är ju där som vanligt, Gavleån brusar som vanligt, Friskis & Svettis är där och hurtar som vanligt, och vid en del av bänkarna hukar små slitna klungor över sina systempåsar som vanligt. Kanske är det musiken som liksom förstärker det John Bauer-trolska i parken i kväll. Men det är så klart också dansen.

Som all bra dans tar den tillvara på rummet, och här, utomhus i parken, blir det som en enormt djup teater, en sådan där gammaldags där man skjuter fram kulisserna från sidorna på scenen. Eller som en perspektivövning i en park från renässansen, men med små avlägsna människor i rörelse utställda lite här och var i bilden: bakom ett träd, i en buske, på en bro.

Då och då stannar vi vid en skulptur och Matilda Svensson från Konstcentrum säger några ord om den. Det handlar om några av de mest folkkära offentliga konstverken i stan: "Premiär" av Torsten Fridh (där där hukande kvinnan med barnet vid viadukten), "Återföreningen" av Michael Beck (den där guldskimrande som syns från vägen vid infarten till Gävle), "Sommar" av Nils Sjögren (hon den där som är lite undanskymd och håller på och trasslar ut håret) och "Klumpen" av John Rud (den där klumpen, ni vet?). Hon säger några ord om dem, inte några långa utläggningar utan presenterar bara en tanke eller två.

När vi kommer fram till en av rabatterna ber dansarna plötsligt om hjälp från publiken att plantera ur blommor och dessutom namnge varje planta. Där någonstans börjar hippieradarn att tjuta, och det fortsätter den med när publiken ska bygga en egen klump runt "Klumpen" och sedan dansa hand i hand på en lång rad fram till Milles musicerande genier. Men det är okej ändå, det är en fin kväll. Solen har precis börjar titta fram mellan löven, och där vid änglarna dukar de upp fika.