Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fotboll handlar om delaktighet

Annons

Det var dagen efter finalen i fotbolls-VM 2006, och jag var deprimerad. Hela dagen gick jag omkring med en vag tomhetskänsla, utan att veta varför, och först när jag på kvällen hörde en radiopratare orera om sin post-VM-depression förstod jag att hålet som plötsligt uppstått i min vardag var hålet efter en fotboll.

Ärligt talat, jag är inte ens särskilt intresserad av fotboll. Att då sörja att fotbollsfesten är över gav en paradoxal känsla, som att bli dumpad av den flickvän man egentligen inte vill ha.

Saken är den att fotbollsmästerskap inte handlar om fotboll, lika lite som julen handlar om Jesus och ”Baywatch” om livräddandets vedermödor.

Visst, även jag har tusen åsikter om hur TV4 sköter sina sändningar, ofta lika bitska som

DN:s tv-kritiker Johan Cronemans sågning av Magnus Hedman och Co, men egentligen ska det till bra mycket mer inkompetens än vad Patrick Ekwall – som, med tanke på alla skadefrågor, verkar vilja ta över ”Fråga doktorn” – blajar fram för att jag ska missa studiosändningarna.

För mig handlar fotbollsmästerskap om att sjunka ner, en fullkomlig, ohämmad nonstop-fotbollsfrossa, en underhållningsindustrins motsvarighet till restaurangernas bufféer. Själva mängden får en att vilja vräka i sig som om det inte finns någon morgondag (även om man på en buffé inte skulle tolerera något så oaptitligt som Patrick Ekwall).

Till viss del handlar det också om de gemensamma upplevelsernas sällsynthet. Ett mästerskap ger en närmast unik chans att vara en del i något som alla, på det ena eller andra sättet, måste förhålla sig till. Hur ofta får vi möjligheten att verkligen vara delaktiga i något?

De här veckorna är det tillåtet att trycka på paus. Även jag, som tidigare har varit en motståndare mot pubfotboll, ser charmen i att se Sveriges matcher tillsammans med andra, men den riktiga EM-upplevelsen handlar om att se mästerskapets tråkigaste match själv i soffan. I några veckor är varje kväll räddad och det går att trycka paus i livet. Allt kan sparkas undan, kärleksbekymmer och upptornande diskberg, uppskjutna på framtiden medan bollen rullar vidare.

Jag tror att det den där radiomannen pratade om var sorgen över att behöva trycka på play igen. Han verkade åtminstone älska fotboll innerligt. Ett försvar som inte jag kan åberopa. Jag antar att det är så enkelt att EM låter mig umgås ostört med min tv, och därför älskar jag det, oavsett allt man måste utstå, från begåvningsbefriade expertkommentatorer till Peter Jihdes frisyrer.

TSommaren ger möjlighet att se tv-serier på dvd som man annars aldrig skulle hinna med. Jag lånade hem andra säsongen av ”V” i något slags barndomsextas. Det var ju världens bästa serie då. Jag kände likadant när ”V” sändes på tv för några år sedan, och att se ödlorna igen var inget vidare. Samma sak denna gång, trots min initiala entusiasm. Jag hyser inte något som helst tvivel om att jag inom några år kommer att låna serien igen, lika övertygad om att detta är världens bästa tv som när jag var åtta år.

Mer läsning

Annons