Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Även 1900-talets pionjärer hade ropat: Riv i natt!

Platsen var densamma. Ett år hade gått sen sist.
Ny presskonferens om Nya Strömvallen, Nya konserthuset, eller en del av Nya Gävle om ni så vill.

Annons

Budskapet lågmält, men lagom brutalt:
"Antingen gör vi så här – eller också blir det inget alls".
Jag vet att det är ett ultimatum till Gävles politiker, men vet också att de bara sitter och väntar på att få säga ja, visst, absolut medan de tummar på sin ansökan om kulturhuvudstadsåret.
Så jag fyller på, trots att jag lagt upp en bild av den gamla läktaren som skrivbordsunderlägg på min dator, bara för att vänja mig:
Riv i natt! 
För köpcentrum efter köpcentrum överallt – det här ju här Gävle ska utvecklas

Vi kan diskutera
hur högt, lågt, långt, brett eller osynligt ett hotell ska vara.
Vi kan diskutera hur mycket plats symfoniorkestern behöver för sina stråkar och sina repövningar.
Vi kan diskutera om Gefle IF kommer att ha ett allsvenskt fotbollslag 2010, 2015 eller 2019.
Allting i den här frågan handlar ändå bara om en sak:
Den gamla läktaren på Strömvallen. Färdigställd 1923 (tydligen samma år som Wembley. Ja, den är riven och nybyggd). Omöjlig på insidan (den man använder alltså, till att sitta på exempelvis – eller ha som omklädningsrum som en del yrkesmän har), strålande vacker på utsidan – den man ser.
Det går givetvis att lalla, det försökte männen bakom alla idéer och planer, och försöka passa in den gamla läktaren i en ny.
Det såg ut som om jag själv hade ritat eländet.

Nu bläddrar och tittar jag på de utvecklade planerna för Gävles nya centrum, ni hittar detaljerna på annan plats i den här tidningen, och gillar det jag ser.
Ett utvecklat konserthus, en evenemangshall, en oerhört vacker lösning med ett torg, nedsänkta konferenslokaler, promenadstråk genom Stadsträdgården och över en ny bro.
Och i den västra delen – en ny fotbollsarena. En modern, förhoppningsvis mycket vacker (inte för stor, säg 7 000-8 000 sittplatser), arena där kulissen av den gamla läktaren återuppbyggs och bevaras. Smakfullt, respekfullt – och framför allt tidsenligt.
Allting hänger nämligen på att Strömvallens läktare, som sett Gunder Hägg rusa förbi, inte är framtidens byggnad.
Tyvärr. Jag har insett det för länge sedan, inte av vårdslöshet – utan för att en idrottsläktaren inte är en egyptisk pyramid utan en bruksbyggnad som har ett bäst före datum.
I Strömvallens fall inföll det nån gång på 80-talet när friidrotten flyttade till nuvarande Gunder Häggstadion.

Det finns ingen anledning att göra sig lustig över att ingenting, men ändå allt, har hänt på ett år. För det har det. Det har snackats vitt och brett, tisslats och tasslats – och i den här projektet finns som i så många andra en kompromiss.
Den gamla läktaren rivs.
Den gamla läktarens fasad byggs upp, och fasas in i den nya arenans kuliss mot Kungsbäcksvägen.
Hur det ska göra, det kunde ingen svara på i går – men det får kosta den eller de miljoner extra som krävs.
Den offergåvan är vad som erbjuds läktarkramarna.
Det är en lösning jag anammat, smält och börjat förespråka själv. Det är ett sätt att bevara det som bör bevaras, men ändå erbjuda framtiden en plats på scenen.
Den här lösningen kräver dock ytterligare djupa tankar för att lyckas. Men tid finns. Det ska utredas, det ska beklagas och det ska över- och underklagas också – och det är möjligt man låter Jimmy Nordin anordna en folkomröstning i ämnet också.

Det finns mycket som fortfarande döljs i det här projektet; den politiska tanken i Gävle, finansiärens oändliga vilja (?), kulturhuvudstadsåret, GIF:s lag nästa år; länsstyrelsen; riksantikvarieämbetet – jag kan rabbla en lista.
Men kärnfrågan handlar egentligen om den gamla läktaren.
Låter man inte tanken tyngas av dess tegelstenar så öppnar sig möjligheterna.

Nån gång när förra seklet var ungt jobbade män som Isaac Westergren hårt för att bygga Strömvallen, Adolf Ahlgren skänkte marken, långdistanslöparen Sven Nordling föreslog namnet, Erik Vestergren ritade läktaren och skolbarn sålde tegelstenar, kuponger tryckta som tegelstenar, för 25 öre för att finansiera.
Det blev vackert, det blev bra – för alla ville så väl för framtiden.
Jag tror faktiskt att 1900-talets pionjärer skulle ha gillat den här utvecklingen.
För de får ju vara med på ett hörn.

Mer läsning

Annons