Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bernhard, Jawo, Bapupa – och Wikströms axel

Folk pratar så mycket. Nu surrades det redan i paus om att det här var klart.
Sedan gjorde Gif Sundsvall 1–2.
Sedan gjorde Gif Sundsvall 2–2.
Jag har haft många nära Superettan-upplevelser, och det kommer flera, jag vet – men det här var en av de värsta.
Men 3–2. Jag tackar Bernhard, Jawo och oerhört mycket Yannick Bapupa – men framför allt tackar jag Anders Wikströms vänstra axel för den grymt tunga segern i Sundsvall.

Annons

Det går inte att klippa ut och rama in den allsvenska tabellen än. Men det går i alla fall att publicera den på framträdande plats på sportsidorna.
Fyra omgångar kvar, och Gefle IF tog för en gångs skull chansen när den öppnade sig och klev upp ovanför även kvalstrecket.
Nu står det mellan David Wilsons fucking jävla Ljungskile och Gefle IF om kvalplatsen, och jag har redan tippat och gett upp tidigare.
Men Gefle IF stod upp som en krigare på Norrporten Arena i går.
Sånt imponerar.
Sånt ger hopp.

GIF gjorde en mycket bra första halvlek och fick ett tidigt mål och ett sent och bättre kan det inte bli. Nånstans däremellan var det kanske inte så stabilt, men 2–0 var 2–0 och såna GIF-upplevelser är en bristvara i årets allsvenska.
Men alla på Norrporten Arena visste vad som skulle hända.
Olsson visste. Hans spelare visste.
I förra matchen var det Jörgen Wålemark.
Nu var det Hannes Sigurdsson som kom in och tillsammans med Magnus Powell hade nu Giffarna 200-300 kg anfallsvapen. Dessutom hade Sören Åkeby gett samtliga spelare en kraftig elchock som skickade laget i ständiga attacker mot Mattias Hugosson.
Det small till redan efter mindre än tre minuter. Sigurdsson skickade iväg ett skott med vänsterfoten som kunde ha räddat halva isländska bankväsendet.
I 57:e, medan Anders Wikström och hans vänstra axel låg och kved i konstgräset (vem? Sigurdsson!), gjorde Sundsvall 2–2.
Det är sånt vi i media kallar chockmål.
Det är sånt som kan få ett lag att falla sönder.

Men nu var det här inte vilken match som helst, utan Slaget om Norrland, och den beslutsamhet och den skärpa som GIF hade med sig i bussen upp fanns kvar okuvad.
Det gav resultat. Det gav en förmåga att rida ut stormen, och det gav ett lugn och en tro på att segermålet skulle komma.
Fast allting hängde på Anders Wikströms vänstra axel. Jag pratade med Wikström själv om det här, det är ju i alla fall hans axel, och med fysioterapeuten Johan Holmström – och ju mer jag antecknade ju mer ont gjorde det att bara tänka på den där förbannade axeln.
Jag står över de medicinska termerna, men axelkulan var nån milimeter från att hoppa helt ur läge – och hade den gjort det hade det varit totalkört. 2–2 och en mittback utburen samtidigt – sånt hade varit samma sak som Bunkeflo nästa.
Nu kunde Wikström fortsätta spela, och han vågade fortsätta ta duellerna med Sigurdsson och Powell som om ingenting hänt.
Det är sånt som får ett helt lag att repa mod.
Det är sånt som vinner Slaget om Norrland.

...fast absolut bäst var Amadou Jawo. Någon gång under säsongen vid ett sällsynt klarsynt ögonblick fick jag för mig att det är Jawo som kommer att kunna rädda GIF kvar i allsvenskan.
Det är verkligen så.
Han fixade i går fram frisparken som gav 1–0. Han sköt själv 2–0. Och han tunnlade sig in i Giffarnas straffområde och serverade för andra gången i halvleken Yannick Bapupa möjligheten att bli matchhjälte.

GIF gjorde mål på en frispark. GIF gjorde mål på nån typ av hörnvariant. GIF klarade käftsmällen vid 2–2 och kom tillbaka i matchen.
Och eftersom han inte själv skulle säga det, så gör jag det:
Olsson vann den taktiska matchen mot Sören Åkeby klart. Det var också en förklaring till den rätt fantastiska 3–2-segern.

....nu hör jag att man i fullmäktige röstat igenom att införa allsvensk allemansrätt i Gävle.
Äntligen!
Vi står enade!

Mer läsning

Annons