Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den sista matchen på Strömvallen blir den viktigaste

/

Jag ser klart matchen.
Jag dricker lite vatten.
Jag försöker samla mig.
Men det stod faktiskt 0–4 i paus. NOLL-FYRA – det går inte att förtränga.

Annons

På 45 minuter var fotbollsvåren över, och de där fyra matcherna som Gefle IF presterat är bara värda de sju poäng de gav.

Allt det andra? Så här ser jag på det:

Det är ju framför allt spelet som imponerat på mig och som ställt motståndarna – den där fantastiska förmågan av spelarna att samarbeta, att bilda ett lag och att enas i en viljeyttring.

Jag har verkligen sett det. Med intresse.

Jag har hört spelarna prata om det. Med stolthet.

Nu?

Borta!

Hallå?

Allt försvann egentligen med den väldige Emir Kujovics tredje nick.

De två första var lite övning bara, men i sjätte minuten kom en djupledsboll som Kujovic hittade en perfekt position att förlänga – och skickade anfallskollegan Christoffer Nyman vidare i rätt riktning. Och när denne fick en förstatouch som vred Martin Rauschenberg ur led så låstes GIF:s hela försvarsspel upp på några sekunder.

Efter 1–0 backade backlinjen och mittfältarna stod stilla. Och Nya Parken blev större och större och ytor som aldrig funnits uppstod överallt i GIF:s tidigare heltäckande försvarsmatta.

Det blev 2–0, det blev 3–0 – och nog sjutton blev det 4–0 även på övertid. Det var en av de sämsta halvlekar jag sett Gefle IF prestera. För tillbakapressat har laget varit ofta, men sällan sönderfallet.

Med matchen förlorad, när laget rann ur hans händer vet jag inte, gjorde tränaren Roger Sandberg två byten och stoppade in juniorerna Tshutshu Tshakasua och Christoffer Aspgren direkt i den andra halvleken. Gissningsvis med instruktionen att hitta sitt spel, men knappast med order att vända matchen.

Ut skickades vänsterbacken Jens Portin, som får ta på sig förspelet till 0–2-målet och Johan Bertilsson. Denne såg jag knappt till, och när han syntes hade han ett kroppsspråk som signalerade ointresse mer än allsvenskt spel.

1–4, just inhopparen Christoffer Aspgren slog ett bra inlägg som Johan Oremo nickade in och gjorde slutresultatet läsbart i alla fall, måste bli slutpunkten på den allsvenska inledningen.

Nu, den här veckan med matcher mot IFK Göteborg och Djurgården, måste Roger Sandberg skruva ihop sitt lag igen. Nu är de glada dagarna över. Nu är allting som vanligt igen.

Smågefligt.

Jag hade sett fram emot den sista april och den allra sista allsvenska fotbollsmatchen på Strömvallen. Den som skulle bli ett adjö och ett lycka till i framtiden och på det sättet ge Gefle IF energi.

Nu är jag bara orolig.

IFK Göteborg körde, samtidigt som Gefle IF synade konstgräset på Nya Parken, över Henke Larssons Helsingborg med 3–1.

Nu blir det resultatet i de två närmaste matcherna som tar ut kompasskursen för Gefle IF.

Därför är det precis i den sista matchen på Strömvallen som Gefle IF måste visa vilket lag man är; det vi såg i går – eller det vi är säkra på att vi sett tidigare.

För nåt år sedan fick jag ett infall, satt mig i bilen och drog iväg för att se GIF:s bortamatch på våren mot IFK Norrköping.

Tror det blev 1–2.

Och dyrt.

För nånstans i trakterna av Kolmården brakade motorn sönder och det var ingen räkning man betalade med kontokort om jag skriver så.

Nu stannade jag hemma, och följde matchen i Cmores sändning.

Betydligt billigare för företaget – men för egen del borde jag ha slagit över till Ernst i Toscana i stället.

Mer läsning

Annons