Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En match som var roligare före avspark

Vissa matcher är bättre innan de spelats.

Vissa matcher har hjärta, smärta och njutning innan domaren bestämt sig för att blåsa igång spelet.

Vissa matcher ska man tydligen bara uppleva i förväg.

Här är en till.

Helsingborgs IF–Gefle IF 3–0.

Annons

Ett tag, när sommarhettan plötsligt slog till igen mot Gävle, var jag så upphetsade att jag sprang ut och köpte säsongens första glassar åt redaktionen (Magnum Classic och Cornetto med hallonsås), men glömde glufsa i mig något själv.
Det var kanske bara jag, men det var en sån där förväntan i luften som jag hade på 70-talet. Då när, det här är det ingen som tror på, man var glad om man fick se en Europacupfinal och kanske nån Uefacupfinal i statliga teven framåt maj (och blev i gasen av ett Bosse Hansson-sammandrag av målbilder dagen efter cupomgång i Sportnytt).
Det var Matchen man väntat på.
Det här var ungefär på samma nivå.
Det här var Matchen som faktiskt kunde ha skickat Gefle IF till allsvensk serieledning. Det var matchen som kunde ha satt ett stort fräckt och fett G–I–F över hela allsvenskan, och nånstans därinne trodde jag på det – men borde ha haft vett att kyla ned allt med en glass.

Helsingborg behövde aldrig jaga ett ledningsmål, för det kom alldeles för tidigt och det kom alldeles för enkelt och det kom alldeles felaktigt. Jag tänker inte skrika Skånedomare om Daniel Stålhammar från Landskrona, för han fick en Strömbergssonskada och fick gräva ned pipan och ersattes av Daniel Böcker, Malmö.
Men redan tidigt fick ghananen Zakaria Abdulai en stämpel av olycksfågel.
Abdulai glidtacklade alldeles korrekt. Frispark. Abdulai flaxade strax därefter till, och styrde bollen till hörna. På den, slagen av Gerndt (naturligtvis), mål redan efter lite mer än fyra minuters spel.
Abdulai slog sedan en rad av GIF:s hörnor med överdriven precision, på en yta där landsmannen Yussif Chibsah var ensam men totalt chanslös. Varför?
Och det avgörande. Abdulai hade all tid i världen till något bättre på mittfältet, men schabblade, blev av med bollen – och vips vem var fri på bbrytande holländaren Bouaouzans djupledspassning?
Herr Gerndt. 2–0 i 64:e minuten. Ett mål som sänkte GIF, men som kanske i förlängningen kan ge några miljoner för Gerndt fick glänsa med något han är så fantastiskt skicklig på.

Fram till dess fanns dock visst hopp. GIF reste sig, spelade stabilt och hade ovanligt mycket tid med bollen – men uppträdde inte speciellt hotfullt. Anfallen var en kombination av Mikael Dahlbergs förmåga att få fast bollen, och Jonas Lanttos skicklighet att hinna före Bouaouzan och förbi Christoffer Andersson. Men inläggen nådde inte de senaste matchernas kvaliteter.
Så kvitteringen var aldrig nära.
Nånstans syntes det också alltmer tydligt på GIF-spelarna att även de hade andra förväntningar och förhoppningar på matchen än de programerade 90 minuterna av hårt, disciplinerat och bestämt spel.
När 2–0 kom stod GIF-bussen redo för en lång, seg, tråkig nattlig färd längs E4.
Till och med Olsson verkade ge upp. På annat sätt kan jag inte tolka att han valde att byta in Super-Dragan för Dahlberg i 68:e minuten istället för Hasse Berggren.
När Hasse B kommer in på planen är det annars signalen "nu geflar ger vi det sista, chansen finns fortfarande". Det är draget med Berggren som kan förändra en matchbild.

3–0. Det var ingen utklassning. Det var ingen överkörning. Det var...en kväll som det inte blev något speciellt av även om det var varmt och skönt.

Helsingborg vägrar förlora i allsvenskan, sju matcher nu.
...och 18-årige Simon Thern, vilket läckert inhopp. Halva GIF placerades på hälarna när en av VM-hjältarna från 1994:s förlängda gener gled förbi och sköt 3–0.
Sånt kan man bara njuta av.

Mer läsning

Annons