Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sista rolig halvtimme med Hasse Berggren

Det var en match som vred och vände på sig. Det var en match som väntade på något.

Annons

Det var en match som till slut fick en Hasse Berggren i en halvtimme, den sista någonsin i en riktigt mysig fotbollssaga om en grabb från Norrsundet som till slut alla i en hel allsvenska fruktade och älskade på samma gång.
0–0, det får man ta såna gånger.

Jag vill egentligen bara säga tack.
Vad ska man annars säga, när man lever i nån form av småstadsidyll, kan promenera till en allsvensk fotbollsmatch på en gammal sliten, men idylliskt placerade idrottsarena, och sedan kan följa folkströmmen ner mot stan igen och prata, heja och fundera på så långt man är från knallskotten och knallhatten på Swedbank Arena i Malmö.
Tack.

Men jag är inte dummare än att jag har varit där hotet mot den allsvenska fotbollen exploderar ut sitt fula tryne – och jag har ändå då fortfarande varit i Gävle.
Läkerol Arena.
Både då och då.
Både när Luleå i höstas hade en liten klack, som...jag skriver aldrig skämde ut sig för om man begår nåt slags brott kan man aldrig lalla och surra om att nån skämmer ut sig – det är för människor med moral, ansvar och känslor.
...och när Djurgården var där och det stora kriget började. Det som Hardy Nilsson tyckte man kunde rycka på axlarna åt, men som fanns där och jag fattar än inte dag varför en personlighet som Hardy Nilsson inte kan stå för annat än att försöka vinna en hockeymatch.
Men i går, jag säger bara tack för en fin kväll, en fotbollsstund i solen som inte kylde trots 0–0 – och en vacker karriär.

5 156 på plats. Säsongens bästa publiksiffra (låt vara bara 17 fler än i hemmapremiären mot IFK Norrköping). Man vet aldrig med Gävlebor, men nu; vädret, GIF:s chockseger mot AIK, lönevecka, nån slags tjejgrej på stan – och självklart Hasse Berggren.
Och även om det alltså blev 0–0 för andra gången i rad på Strömvallen, så var det en match som i sin väntan och längtan på Hasse Berggren växte när GIF blev allt mer offensivt och Mjällby allt mer tillfreds med en poäng.

Den första halvleken var Jonas Lantto, Orlov och Mikael Dahlberg – och inte så mycket mer. Men Dahlberg var så het att han redan i tredje minuten nickade i ribban och hade en passning som Lantto skarvade, men som stannade i Mjällbymålvakten Mattias Aspers nävar.
Det är möjligt att det hade blivit något helt annat om inte Mjällbys stjärna Moestafa El Kabir i avstampet mot karriären i serie A-laget Cagliari sprungit sönder sin vänstra lårmuskel.
Nu blev det GIF som tog över efter paus, och även om Lantto fortsatte med att springa och mata in bollar (Dahlberg igen, rätt på Asper – en sämre nick hade gett mål i den 63:e minuten).

För några månader sedan såg jag en fantastisk bandykarriär få ett ännu mer häpnadsväckande slut, när Daniel "Zeke" Eriksson sköt SAIK:s segermål i sudden death på Studenternas.
Ett sista skott. Sedan var det slut.
Och nånstans under den här sista roliga halvtimmen med Hasse Berggren så hoppades väl jag, det gjorde vi väl alla som var där, att något liknande skulle hände – och så här nära var det; James Frempong, den andra halvlekens stora spelare, balanserade fram längs kortlinjen, hittade Hasse som försökte slå bollen mellan benen på Asper, men nej.

Olsson behövde inte ens vara nostalgisk, för att ge Berggren den där sista halvtimmen. Hasse Berggren slutade faktiskt på topp.

Jag har starkt bidragit till den Hylla Hasse-frossa vi fått här på tidningens sportredaktion, och jag är glad att jag inte har fått i mig något febernedsättande – för det är inte alltid man får chans att just hylla stora idrottsmän när matchtröjan fortfarande är svettig.
Jag gör dock ingen lista, men jag tänker rabbla namn. Hasse Berggren är inte den som betytt mest för GIF, för här sätter jag en odiskutabel etta framför Mathias Woxlins namn. Och till den som protesterar säger jag 4–3 mot Malmö, och kan fylla på med argument.

Och det finns ändå en rad spelare som är med och varit med om den nu pågående, främsta tidsåldern i GIF:s fotbollshistoria: Matttias Hugosson, Daniel Bernhardsson, Thomas Hedlund, Johannes Ericsson, Daniel Ytterbom. Oremo, Makondele, Jawo, Gerndt? Bra, bättre, bäst – men aldrig kultnivå.
Men längre tillbaka: Perra Eriksson, eleganten och den sista rökaren?, Berra Hellman, Mats Olausson, Pelle Olsson själv. Varför tveka. Vet ni hur bra Olsson själv var en gång i tiden. Malmö FF köpte honom till säsongen 1984; Lasse Ytterbom, Bjarne Holmgren, Tore Lennartsson.
Vidare i historien: Kenneth Åslund, Sigge Parling, Thore "Kusken" Svensson, elva landskamper på 30-talet och Hogga Karlsson, fortfarande den GIF-spelare som gjort flest mål i allsvenskan (20). Det finns fler.
Men till slut hamnar vi alltså här.
Hasse Berggren – den mest framgångsrike som någonsin spelat i Gefle IF. Han startade karriären här, och han avslutade den här.
Det där betyder något.
Det var en folkhjälte som tog adjö igår.

Mer läsning

Annons