Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

England vann - men Sverige förlorade inte

Det stod 0–3 och vi pratade om U21-landslagets mättnad så att käkarna gick ur led i pausen, och det var bla-bla-bla som det blir när en fest har blivit en pest.

Fast det var dagen efter att Kungen av pop hade gått bort.

En dag gjord för en Thriller.

0–3 mot England blev 1–3 genom Berg, 2–3 genom Toivonens frispark...3–3 genom Berg igen.

Förlängning. Straffar. England vann. Men frågan är om Sverige förlorade. Jag tror inte det. Jag tror verkligen inte det.

Annons

Av nån anledning är det alltid de stora spelarna, eller de bästa spelarna i en match, som till slut missar. För nån måste alltid stå där med tröjan dragen över huvudet efter en straffläggningen.
Medan halva Gamla Ullevi blundade bakom solglasögonen och försöka förtränga att U21-grabbarna knockats blodiga av ett engelskt bombardemang på hörnor i den första halvleken letade förbundskaptenerna Lennartsson och Söderberg efter väckningsrörelser.
Två mittfältare byttes ut i paus, Olsson och Landgren.
Två andra byttes in, Labinot Harbuzi...och Guillermo Molins.
Molins var fullständigt lysande på högerkanten. Han, och den pådrivande Marcus Berg, såg till att Sverige...inte vände matchen, men vände upp och ned på Englands match.
I straffläggningen hängde till slut allt på Molins.
Självklart tog hans straff vägen via stolpen och ut i evigheten. 

...fast egentligen var det den hånflinande målvakten Joe Hart, som aldrig släppte in Andreas Isaksson i Manchester Citys mål, som vann straffläggningen åt England. Han klev fram när Milner gjorde en Beckham; räddade först Marcus Bergs straff – och hamrade sedan in Englands nästa bakom Johan Dahlin. 

Såna som jag, födda samma år som Ingemar Johansson knockade Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York, tillämpade alltid modellen tre-hörnor-straff under pojkåren.
England var värre. Den första halvlekens tre hörnor–tre mål, alla visste ju hur bra England var och hur svaga Sverige var...men tre mål, stängde egentligen ute Sverige från festen.
Det kändes som man hade somnat nån av de första semesterdagarna i solen, blekvit och utan solskyddsfaktor – och 0–3 sved värre än något annat.

Det Nya Fotbollslandslaget, som genom att ge allt mot Vitryssland, ännu mer mot Italien, och resten mot Serbien, hade fixat världens sommarfest – hade låst sig själva ute på balkongen och stod där och finstirrade in genom fönstret och såg engelsmännen luta sig tillbaka i soffan och fundera på måndagens final.
Sedan en halvlek fylld av galenskap. En sån där idrottsupplevelse som man inte vill vara utan. En som kändes i hela kroppen och knoppen trots att den gick på västkusten och tevebilden bara var på 32 tum.
Sverige var inte bländat av 0–3. Med några nya spelare, nåt slags budskap om att inte glömma bort att njuta av situationen från förbundskaptenerna och säkert nåt ursinne över att inte ha fått vara med i matchen, blev andra halvlek ett gyllene svensk fotbollsminne. 

Berg, självklart, sköt 1–3, och jo – det var ju bra med ett tröstmål. 
Toivonen placerade in 2–3 med en frispark – och 2–3, hallå, då var ju Sverige med. 
Sedan Berg igen. Med en vänster sedan Robin Söder klackat fram bollen.
3–3, och då trodde jag att Sverige skulle vinna matchen redan under ordinarie tid (Lustigs nick!), men absolut under förlängningen. 

Hade Sverige vunnit den här matchen hade vi pratat Bragdguldet och nämnt U21-landslaget i samma meningar som Robin Söderling och Anna Nordqvist.
Nu fick vi bara en fest, men vilken fest. 
Och en Thriller, där en man som kallas Psycho till slut stod som segrare.

Mer läsning

Annons