Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ge Kalmar FF bragdguldet

Det är mycket ovanligt att ett idrottslag får Bragdguldet, och om det är så handlar det om ett landslag: handbollen –98, fotbollen –94, pingisen –89, Tre Kronor –87...
Det är ännu mer ovanligt att ett klubblag får utmärkelsen, senast var Malmö FF för Europacupfinalspelet 1979.
Att få Bragdguldet för en insats på enbart svensk nivå, då snackar vi 30-tal och krigsår.
Men nu är det dags för Nanne Bergstrand och Kalmar FF.

Annons

Jag drar inte hela kandidatlistan, utan konstaterar bara att det totalt sett varit ovanligt tunt med bragdinsatser på internationell nivå.
Det finns dock något ursvenskt över Kalmar FF:s allsvenska guld som tilltalar, och som visar att det inte bara är en amerikansk dröm att börja med två tomma händer och sedan lyckas.
Det är en småländsk dröm också, och därmed en svensk.
Djurgården, AIK, Hammarby, Malmö FF (verkligen!) är klubbar med fetare plånböcker, men utan förmåga att förstå helheten och tryggheten att se långsiktigt.

Det Nanne Bergstrand lyckats med i Kalmar FF är i sanningen en bragd, först på ledarnivå och sedan levererad ut på gräset. Den har utförts i det tysta i några år, i hetluften och motvinden (tråkig fotboll, tråkigt fotboll – vi kan väl höra storstadspressen mantra fortfarande), och i år när Kalmar dessutom utsågs till favoriter.
Nanne Bergstrand har med sin klubb, sitt lag och sitt spel nått längre än självaste Tommy Sandlin gjorde när denne införde sossehockeyn i Brynäs i mitten av 90-talet.
Det är förmågan att samla män runt en idé som gjort att Sverige nått så stora framgångar i handboll, fotboll och ishockey.
Nanne Bergstrand och hans Kalmar har utmanat etablissemanget på svenska gräsytor under hela 2000-talet, och med smarthet och eftertänksamhet byggt ett lag av några brasilianare och resten i stort sett bara småländska infödingar.
Jag skriver och säger det verkligen:
Kalmar FF ska ha Bragdguldet 2008.

Gefle IF har då och då kallats för Kalmar light, och det har från början varit en hedersbetygelse. Den här den fjärde säsongen började med förväntningar, GIF blåste själva upp ballongen och jag pös väl inte direkt ut luften även om jag nöjde med mig att tippa laget som tia.
Johan Oremo, elva mål i fjol (Hasse B har gjort lika många i år – känn på den!) skulle fortsätta producera – men såldes till slut.
Att Olsson i Vallentuna hade fyndat och hittat en talang som verkligen kommer att gå hela vägen, via allsvenskan till det internationella proffslivet, var det väl ingen som trodde (möjligtvis han själv, då).
Men nånstans i somras, när Amadou Jawo skickades in på topp i bortamatchen mot IFK Göteborg, lyste plötsligt solen klart.
Jawo, med sin balans och styrka, sin teknik och sin snabbhet, är inte nominerad som Årets nykomling på fotbollsgalan – men han är det ändå. Han har gjort fem mål, han har ramlat när så krävts och han har verkligen sett till att spela GIF kvar i allsvenskan.
När vi räknade samman vår betygsättning av GIF-spelarna så vinner Jawo den sammanställningen, och jag såg att han även fick supporterklubben Sky Blues pris.

Veckans bästa citat är därför GIF-ordföranden Leif Lindstrands: "Jawo säljer vi inte".
Alla vet att om budet är det rätta så går det inte att stå emot ändå – men GIF har i alla fall markerat att den som är intresserad får banka ordentligt på den stängda dörren.

...jag säger inte att det var tråkigt. Inte alls. Men för första gången under fyra allsvenska år var jag så avslappnad att jag tog mig tid att räkna träpelarna på den gamla läktaren.
Det är 26 för många som jag ser det.

28 poäng är det lägsta GIF tagit, både totalt – och om man räknar snitt per match (0,93 blir det då) under de allsvenska åren.
13:e platsen är också den sämsta, efter raden 11–9–10–13.
Men nu kanske vi ska sluta prata om det.

Woxlin och Hedlund. Vad ska man säga? Tack för allt!

Daniel Bernhardsson är tydligen en av tre utespelare i allsvenskan som spelat varenda minut under de 30 omgångarna. Dessutom har han spelat för två de senaste omgångarna.

Den gapige speakern på Strömvallen uppmanade efter slutsignalen publiken att stanna kvar (det var Elfsborgs silver som skulle delas ut) – det vore väl bättre om han sa åt folk att komma dit.
GIF:s publiksnitt på Strömvallen under de allsvenska åren: 5 729, 5 029, 5 155...och nu 3 918.

Nio år på 2000-talet har gett sju olika klubbar SM-guld. Djurgården har vunnit tre, medan Halmstad, Hammarby, Malmö, Elfsborg, IFK Göteborg och nu Kalmar FF har en titel var.

David Wilson är inte nominerad som Årets tränare. Men Årets nånting är han faktiskt.

...nu hör jag från initierade källor att en ny utredning av länsstyrelsen kommer att föreslå den ultimata lösningen för Strömvallen. Den gamla läktaren blir kvar – istället bygger man en ny precis likadan, full med pelare, trävirke, tegel, gammal rappning och mögliga omklädningsrum– på andra sidan.
Läktarkramarna rapporteras stödja planen fullt ut.

Mer läsning

Annons