Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dag ställer de skorna på hyllan

Det har blivit november och fotbollssäsongen går mot sitt slut.
Gefle IF tränar inför den allsvenska epilogen och allting är som vanligt. Hasse Berggren håller låda i omklädningsrummet, Pelle Olsson pekar och visar hur han vill ha det och Daniel Bernhardsson ger allt i alla lägen.

Annons

Men ändå blåser förändringens vind igenom Strömvallen. Mathias Woxlin och Thomas Hedlund lägger skorna på hyllan...
– Allting har sin tid, säger Woxlin, tittar upp och ser ändå ganska belåten ut att beslutet är taget.
De båda veteranerna har varit bänkgrannar ett bra tag. Woxlin precis till vänster när man kommer in i omklädningsrummet och Hedlund har sin plats alldeles bredvid. Där har åtskilliga skor, benskydd, strumpor, byxor och tröjor har tagits på och av under årens lopp.
De sista svettiga matchtröjorna med nummer 2 och 14 kommer att läggas i tvättkorgen efter matchen mot Elfsborg i eftermiddag – och sen är det över...
– Just nu känns det inte så känslosamt. Det kanske kommer när der drar ihop sig till match när man vet att det är sista gången. Vi får väl se, funderar Woxlin men nickar lite när vi beskriver scenariot om att GIF-speakern Bornegrim kanske drar på med sin värsta stämma i mikrofonen före matchen och presenterar den duo som betytt så mycket för Gefle IF.
I dag finns en jättechans för Gävlepubliken att hylla de båda trotjänarna. Ta den...
– Elfsborg har ju fortfarande lite att spela för så det blir en rolig avslutning, säger Hedlund.
36-åriga Woxlin tackar för sig efter 14 säsonger. Han inledde sin karriär i lilla Högbo, flyttade vidare till Sandvikens AIK och Brage innan Gefle lockade över honom inför säsongen 1995. Den ett år yngre Hedlund har 15 års tjänstgöring för GIF. Han startade upp i Hällbo IF utanför Bollnäs, flyttade till Söderhamn och värvades till Gästrikland 1994.
Sedan dess har duon varit GIF troget.
– Ja, utom jag då som var i Schweiz ett halvår i slutet av -90-talet, säger Woxlin som då hade Locarno som klubbadress.
Men resan har både varit backig och kurvig. Från norrettan, kval till allsvenskan 1995, nedflyttning till tvåan, avancemanget tillbaka efter kvalseger mot Brommapojkarna med nya superettan och så den högst oväntade uppflyttningen till den högsta serien för fem år sedan.
– Ja, det har varit helt otroligt och jätteroligt att få vara med om. Det är massor av upplevelser och känslor som har passerat förbi under alla de här åren, säger Hedlund när han minns tillbaka och bestämmer sig för att när den allsvenska platsen var klar ändå är nummer ett.
– Klart det finns mycket att plocka fram. Glädjen efter kvalsegern mot BP på Grimsta när vi tog oss tillbaka till Superettan var speciell. Sen måste jag ju säga 4–3-segern mot Malmö när vi vände 0–3 i andra halvleken och jag fick göra tre mål här hemma, säger Woxlin.
Att det kommer att tomt efter fotbollen är båda överens om. Att spela i GIF och leva med sin sport har förstås blivit en livsstil.
– Det är väl omklädningsrummet och snacket men också känslan att nu är det match, att ge allt och att få vinna tillsammans med ett lag. Men allting har sin tid och både Thomas och jag har ju ett arbete att falla tillbaka på. Det blir väl heltid där nu, säger Woxlin som jobbar för Länsförsäkringar medan Hedlund har Gavlegårdarna som arbetsgivare.
En enveten skada gör att Woxlin ger upp karriären medan bristande motivation har gjort att Hedlund kommit fram till sitt beslut. Och någon comeback blir det inte.
– Det är slut nu. Jag kan inte tänka mig spela för Sandvikens IF i tvåan till exempel. Det är lika många träningar, men på sämre tider. Nä, på den nivån blir det definitivt ingenting. Jag ska hålla mig till läktaren och säga att allting var bättre förr.
– Inte för mig heller. Gavlegårdarna har ett bra korplag, säger Hedlund.
Sedan plockar de ut varsitt all-star lag i Gefle IF där båda självklart har varsin plats och som Pelle Olsson – vem annars – ska träna.
En bra slutpunkt på två fantastiska karriärer...

Mer läsning

Annons