Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika om Gefle IF: Först hände ingenting, sedan lite mer ingenting – och sedan ännu mer ingenting

Annons

Det var enligt uppgift ett skakat Hammarby som kom till Gavlevallen.

Ett Hammarby på kvalplats, där självaste Nanne Bergstrand var ifrågasatt.

Det Hammarby, just det Hammarby, gjorde enkelt 2–0 på Gefle IF och vann såväl matchen som de tre poängen och varenda detalj på planen.

Plågsamt och till slut pinsamt.

Nånstans av nån anledning fanns ju hoppet om en Thomas Andersson-effekt.

Den där som skulle skapa kontakt, visst hopp – även om det från början var ett omöjligt uppdrag efter Roger Sandbergs sorgliga arv.

Jag sammanfattar dock juli; förluster mot den allsvenska tabellens näst sista lag (då jumbo) och det näst-näst-sista, Falkenberg och Hammarby – båda på hemmaplan. Seger mot Kalmar, sedan motståndarna fått sin bäste spelare skadad och GIF slutforcerat mot nio utespelare.

Förlust mot regerande mästarna IFK Norrköping.

Totalt tre poäng.

Sex hade behövts.

Ännu fler hade varit efterlängtade.

Det blev tre och hösten kom mitt i sommarvärmen.

Det går att med hjälp av både egna synintryck och experters synpunkter gör långa listor av varför det går som det går för Gefle IF på planen.

Man kan göra egna också. De är också korrekta.

I en match som alldeles för snabbt hette 0–1 och sedan bytte namn till 0–2 redan före paus var den taktiska handlingsförlamningen påfrestande.

I inledningen av den andra halvleken försökte GIF visserligen ösa in bollar i straffområdet så tidigt som möjligt – utan resultat.

Men man gjorde inte några andra försök, som att skifta på mittfältet, stoppa in Lantto där, flytta ned Skrabb, kasta in Hjelte.

Ingenting.

I stället kom förändringen i den 70:e minuten när man gick det på trebackslinje – och plockade av den rätt pigge Florén.

Då hände...ingenting.

Jag har aldrig förr sett ett fotbollslag chansspela i 20 minuter utan att ens nå en målchans.

Det såg ut som om Thomas Andersson aldrig visat de där sidorna i taktikpärmen för den strategin.

Hammarby har ett helt annat spelarmaterial än Gefle IF – och varför man kom till Gävle med en position på kvalplats är lika obegripligt som så mycket annat som alltid händer med och omkring hipsterklubben Hammarby.

Nu skickade i alla fall tränaren Nanne Bergstrand in två nya mittbackar efter det tunga derbyfallet mot AIK och 20-åringen Joseph Aidoo var alldeles lysande; snabb, stark, spänstig – och raderade ut mer än han egentligen behövde av Gefle IF:s anfallsförsök.

GIF tvingades spela med en startelva som egentligen går att räkna fram utan att ha sett en match, eller ens en träning med laget.

Plötsligt sitter jag och saknar den för alla så irrationella Dioh Williams (...som om han skulle kunna lösa allt)

Hela tiden sitter jag dock och längtar efter Kwame Bonsu, spelaren som skulle ha jobbat sig in GIF:s startelva den här säsongen men varit skadad, skadad igen – och nu när han verkligen hade behövts så skadade han sig tydligen i U21-matchen i måndags.I en strategi där Robin Nilsson och Anders Bååth kört fast hade Kwame Bonsu behövts.

Nu är det försent.

Nu kommer utgående kontrakt, som Johan Bertilssons att fingranskas och lånekontrakt, som Simon Skrabbs, att rivas i smyg.

Solen går upp i morgon, sa nån.

Superettan 2017 startar i april, sa jag.

...men – har ni inte lyssnat på Kim Källströms sommarprogram så gör det. Går att hitta på SR Play. Jag garanterar; ni blir både berörda och rörda av en världsvan fotbollsspelare från Sandviken.

Jag tror jag ska lyssna en gång till. Jag behöver det just nu.

LÄS ÄVEN: Hammarbyhjältens tröstande ord till Gefle IF: "Ge inte upp hoppet"

Mer läsning

Annons