Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvällen när Spanien mötte Norrland

Så här är det, jag erkänner:

1–0 redan efter 37 sekunder. Det räckte för mig. Den här krönikan hade blivit lika lång ändå.

Jag var nöjd. Mål. Tre poäng. Led mig härifrån, lycklig.

...men jag satt kvar, darrade av nervositet, huttrade av kyla, och fick se Gefle IF vinna och i en allsvensk tabell som inte haltar mer än det stör ligga femma efter sex omgångar med elva poäng efter 2-1 mot Halmstad.

Annons

Framför allt fick jag istället se matchen som hamnar strax bakom "Bragden på Behrn Arena" – för det här var "När Spanien mötte Norrland".

Halmstad, med den mycket hedervärde tränaren Josep Clotet Ruiz, med målvakten Nauzet Perez, med Ivan Diaz, med José Zamora och till slut även med Rául Ruiz.
Men det hjälpte inte.
Det var närmare vinter än sommar.
Det var närmare ett SM-slutspel i ishockey än El Clasico
Det var närmare ett skrotlager (jag skojar inte, nu börjar pressläktaren faktiskt falla samman på vår fina Strömvallen) än Santiago Bernabeu.
Men framför allt var det:
El Lantto.
El Bernhard.
El Theo
El Hasse.
El Hugo.

...sedan var det en massa annat också. Som sånt här:
Jag vet inte om jag har kritiserat direkt, men jag har väl påannonserat en viss saknad av fjolårets Jakob Orlov och de nio allsvenska målen då.
Efter såna här matcher skulle jag vilja ha Olssons träningsoverall på mig, och nästan vråla åt lokaltidningens krönikör:
JAG HAR ALDRIG TVIVLAT, HAR DU?
Det var två mål med klass i går. Det var inte två mål som vinner priser. Men det var två mål perfekt producerade av en spelare som nån gång blev född till målskytt, har varit det hela sitt liv – men nånstans nu förstått att det är en talang som går att vårda och utveckla.
Det var dessutom två mål som sänkte Halmstad.
Bara en sån sak.

Orlovs två mål gör honom till matchhjälte.
Jonas Lanttos två målgivande passningar gör honom till vårens man.
Han har i vår betygsättning efter matcherna aldrig varit sämre än bra (4), men både Mycket bra (5 – som i går) och till och med Landslagsklass (6 – då när vi fick spel efter 3–2 mot Örebro SK).
Nu slog han två passningar som var värda att det skulle bli mål på. Avvägde, smarta, rätt placerade – två passningar andra spelare skulle kunna springa mellan hörnflaggorna i timtal för att lyckas med.
Lantto var återigen fantastiskt bra (5,5 skulle det kanske ha varit – men Halmstad ligger ju faktiskt långt därnere), och hade också ovanligt lätt för Halmstads vänsterback Kujtim Bala.
Lanttos underbart lätta steg, hans teknik och hans spelsinne gör honom till den mest underhållande spelaren (konkurrens kommer dock från vänster, från James Frempong) i Gefle IF och att det bara var 2 593 på matchen vet jag kanske vad det beror på – men jag skriver det inte en sån här dag. Men Lantto är värd det dubbla – ensam.

GIF gjorde en bra första halvlek, borde ha gjort 2–0 och stängt matchen. Nu släppte Josep Clotet Ruiz ut en rad desperadon på plan i andra halvlek och hade då bytte ut stoppklossen Ivan Diaz – och det gav 1–1 på en feldömd frispark.
Det var dock sista skriket från Halmstad, och då ska ni veta att det var många såna. Det gnälldes, det gnyddes, det synades konstgräs och det beklagades – och tyvärr, det lönade sig.
En så skicklig domare Stefan Johannesson, Stocksund, lyssnade alldeles för mycket, och det kunde ha hotat GIF-kvällen – men till slut teg Stora Norrland ihjäl alla motståndare.

Jag rankar en kväll på Strömvallen lite snabbt: 1) Lantto, 2) Orlov, 3) GIF-klacken! Hör jag fel, ser jag fel? Men vilket glatt liv det var på de trognaste av de trogna kring Gefle IF:s allsvenska fotbollslag. Nånting har hänt, även där.

Mer läsning

Annons