Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu tar Hammar plats i förgrunden

– Avlastare vill jag inte bli kallad!
Urban Hammars blick svartnar för en stund och man är glad att det står ett skrivbord emellan.
Den nye GIF-tränaren är Pelle Olssons jämlike – och noga med att poängtera det.
Ensam har varit stark i klubben – men nu är delad glädje dubbel glädje.

Annons

Pelle Olsson sitter kvar i sitt stora hörnrum på kansliet, med fönster åt åtminstone två håll så att han kan skymta Gavleån om han sträcker på sig lite.

Urban Hammar har gjort sig hemmastadd i ett mindre kontor alldeles intill.

Ganska mycket mindre ärligt talat.

Men man ska inte låta sig luras av kvadratytan.

När det gäller ansvarsområdet för A-laget finns absolut ingen skillnad på utrymme mellan de här två, det får man inbankat i huvudet både tre och fyra gånger under ett besök hos Per-Urban.

”Men vem ska ha sista ordet”?

– Jag vet inte hur många gånger jag hört den frågan. Och vi förstår den inte. Det finns ingen som har ”sista ordet” här, vi kommer att resonera och argumentera oss fram till det bästa alternativet varje gång. Det är det som delat ledarskap handlar om.

Säger Pelle Olsson.

Och det är det enda han får säga i den här intervjun.

Olsson har personifierat GIF så länge att Urban Hammar får räkna med en viss startsträcka för att komma upp jämsides. Det är lika bra att börja direkt, och låta honom få mest utrymme här.

Vad är det för en som valt att komma till den lilla allsvenska klubben GIF och som Olsson valt...absolut inte som avlastning utan som komplement?

Efter två timmar i Hammars lilla rum vet man att han är konkret, noggrann, seriös, filosofisk, analyserande, lite på sin vakt så där.

En gång i tiden ingick även rapp yttermittfältare med planer på landslaget i beskrivningen.

1987 värvades han som yttermittfältare till AIK från Örebro SK, men hann knappt med några allsvenska matcher alls innan spelarkarriären, över en natt, tog slut på grund av ett hjärtfel.

– Jag har arytmi, kortfattat kan man säga att hjärtat slår oregelbundet, och fick uppmaningen av läkaren att sluta direkt. Och då lyder man. Det handlar ju inte mest om fotbollen då, utan om större saker. Visst var det tungt för en 26-åring att behöva ställa in skorna över en natt. Men jag tror jag var mentalt förberedd eftersom jag haft symtom ett tag.

– Bra, jag lever ett fullt normalt liv. Det var bara det att jag inte kunde elitidrotta längre. Elitidrott är ju egentligen inte särskilt hälsosamt, det sliter hårt på kroppen.

Men lika snabbt som han slutade var han plötsligt tränare istället, redan året efter tog Urban Hammar över Karlslunds division 2-lag hemma i Örebro.

– Jag blev tidigt intresserad av olika fotbollsidéer och sätt att träna. Jag kom ju till ÖSK samtidigt som Roy Hodgson, och lärde mig mycket av honom. Nu fick jag nytta av det intresset tidigare än jag trott. Att bli tränare föll sig naturligt.

Hodgson kan för övrigt vara den minsta gemensamma nämnaren mellan Hammar och Olsson, som hade engelsmannen som tränare i Halmstad.

Båda hade samma grundideologi när de för första gången möttes i Örebro 2002, där Hammar då var Tipselit-tränare.

– Vi hade långa diskussioner om fotboll under många bussresor. Det var berikande, säger han.

Ett ännu närmare samarbete har varit på väg ett par gånger förr, hösten 2004 då Olsson istället valde att vända hem till Gävle, och faktiskt också för ett par år sedan då det fanns planer på att få Hammar till GIF.

– Vi har pratat som goda vänner om att kanske, nångång, möjligen jobba ihop. Och nu blev det av.

– Resonerade kring saken gjorde vi nog i början. Men det har aldrig varit någon tvekan. Upplägget tilltalade mig, man arbetar genomtänkt här. Vi är ett team, där även Thomas Andersson ingår, som ska göra ett jobb tillsammans.

Och det jobbet ska utföras med 90-minutersfilosofin.

Under den sedvanliga workshopen i samband den allsvenska mediaträffen inför seriestarten vecklades den rent konkret ut bakom Urban där han satt och tog emot nyfikna reportrar.

”Vi siktar inte på att vinna allsvenskan. Vi siktar på att vinna varje match” stod det på den portabla fondväggen.

– Det är så vi resonerar, det är så vi måste resonera. Vi ser bara till nästa match, punkt slut. En vision behöver inte sträcka sig längre än så. Börjar man titta längre fram, då rämnar det. Jag har sett tydliga exempel på det, säger Urban och hade inte behövt nämna Örebro SK för att man ska förstå att han tänker på den tuffa tid som den klubben haft.

– Det där är något jag börjat anamma även privat. Jag lever i nuet på ett annat sätt numera, jag tror sånt kommer med åldern. Man får ordning på saker och ting i skallen mellan 40 och 45.

Nu är Urban 48, och med den livsfilosofin är det ju ingen idé att fråga hur länge han tror han blir kvar i GIF. Örebro är fortfarande hemma, där har han fortfarande hus och tre mer eller mindre vuxna barn – men via långpromenader i alla väder har han börjat lära känna Gävle närmare. Och tycke har uppstått.

– Jag har en runda jag brukar ta – och när man kommer genom Boulognern, solen kanske bryter fram lite och det blåser precis lagom så att det ligger en doft av kaffe kvar över hela stan – det är ju fantastiskt! Vilken karaktär det ger till en stad.

Sånt som den vanlige gävlebon ofta kanske inte tänker på att uppskatta.

Det kan vara samma sak med fotbollslaget.

– Jag har en känsla av att det pratas mer om GIF ute i landet än vad det gör här. Vet du hur respekterad den här klubben är i Fotbollssverige för det den åstadkommit utifrån sina förutsättningar!?

Nu finns det en Urban Hammar som kan berätta det.

Att han inte har samma utsikt mot ån från det mindre arbetsrummet gör inget, den kan han se från nära håll under promenaderna.

Och Olsson är ju ändå sportchef också.

 

Mer läsning

Annons