Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya tider väntar – nu åker vi!

/

Annons

Hammarby–Häcken på Tele2 Arena med 30 278 på läktarna var en sak.

Falkenberg–Gefle IF söndag kl 15.00 på Falkenbergs ip är en helt annan.

Men jag jämför inte.

Jag åker dit Gefle IF:s avsparkar för mig.

Det har jag alltid gjort.

Egentligen har jag väl bara lärt mig två saker av fotbollspremiärer:

Resultatet blir nödvändigtvis inte en exakt kompasskurs för resten av säsongen.

Det är alltid kallt; man fryser, man huttrar, man härdar ut och till slut får man skriva om att nu är i alla fall Gefle IF i gång igen och har man tur är någon i laget gladare än några i motståndarlaget.

På de tio allsvenska premiärerna har GIF bara vunnit en, å andra sidan bara förlorat två – och spelat oavgjort sju.

Men vi kanske ska strunta i traditionerna – det är ju ett sånt år också:

Dräkterna!

Jag gillar dom. Om man vill kalla det en kompromiss mellan himmelsblått och vitt får man väl göra det – vill man kalla dom snygga är man mest rätt ute.

Gavlevallen!

Jag är självklart kluven mellan ett ungdomsliv och ett yrkesliv av matcher på Strömvallen – men vet också när det är dags att säga adjö.

Det kommer aldrig att gå att förklara för folk utanför Gävle att det inte gick att göra något vettigt av arenan från 1923, så varför försöka.

Utan det är bara att krama de 26 pelarna adjö, en sista gång låta bli att gå ned på pissoaren bakom pressläktaren och framför allt ta tre avslutande promenader till de sista matcherna på Strömvallen.

Gavlevallen kommer dock inte med matematisk automatik att bjuda varken Gefle IF på bättre ekonomi eller laget på några extra poäng.

Allt måste erövras.

Krona för krona – poäng för poäng.

Nånstans ur grodperspektiv (...alla har väl hört tränaren Roger Sandbergs förvånade iakttagelse över djurlivet i omklädningsrummen under den gamla fina läktaren) oroas jag dock över att motståndarnas ovilja mot allt som haft med Strömvallen att göra hyvlas ned till mental sportslig jämlikhet.

Och att det där med att under någon månad ha fötterna på två olika konstgräs är en utmaning som kräver logistik och energi på ett eget sätt.

Allt handlar heller inte om Premiären nr 2 – alltså matchen onsdagen den 20 maj kl 19.05 mot Gif Sundsvall.

Det handlar om allsvenskan fram till dess, och varenda bolltouch och löpning under varenda träning fram till det datumet.

Som vanligt ställer sig frågetecknen som en frisparksmur framför motståndarmålet.

Tar Johan Bertilsson klivet upp på nästan-Simon Lundevall-nivå?

Kan Nilsson och Bååth orka med det inre mittfältsarbetet utan assistans?

Kan någon hjälpa till med målen? – Oremos runt åtta per säsong räknar jag kallt med.

Kan högerbacken Jesper Florén skaka av sig osäkerheten av några spridda inlägg innan Jonas Olsson är frisk och kan konkurrera om platsen?

Utropstecknen är färre, men gör mig glad redan nu.

Jacob Ericsson. Ny vänsterback – och om det krävs vänstermittfältare.

MIttbacken Martin Rauschenberg ser stabil ut, och Ilir Berisha har ett skönt renommé.

Och.

Så.

Det.

Här.

Tshutshu Tshakasua – jag hoppas verkligen ni läste reportern Erik Illerhags intervju med 17-åringen och gjorde ni det måste ni ha blivit lika påskspralliga som jag.

"Mitt namn är mitt företag."

Redan nu bland de mest klassiska citat som en idrottsman i Gävle någonsin levererat.

Dessutom finns det i killen från Nordost, i det han säger och det han vill, en så äkta sprakande fotbolls- och levnadsglädje att jag är säker på att ord kan bli till handling.

"Mitt namn är mitt företag."

Ja, jisses.

När jag skrev ihop listan härintill upptäckte jag att jag med några få undantag varit på plats överallt när det varit dags.

2000 på Björknäsvallen i Boden, jag är helt säker på att man spelade på en konstgräsmatta med snövallar runtomkring och jag var så färsk som chef att jag inte vågade skicka nån annan än mig själv med nattåget norrut.

Sedan har det varit tågresor, flygresor, bilresor eller en enkel promenad till Strömvallen. 2012 kändes dock lottningen, Malmö FF borta, som lite utmanande (dock 0–0!) så den såg jag på teve – och i fjol var jag inte dummare än att jag noterade den blinkande röda lampan på ekonomiavdelningen när jag letade flygresor till Blekinge.

Nu kan inget stoppa mig, klockan tickar.

Den där ensamma artikeln, krönikan och faktalådan från Boden 2000 blir till liverapportering, flera artiklar, fakta med spelarbetyg, krönika, lite twitter och självklart TV-inslag från Falkenbergs ip när jag och kollegan Erik Månsson dundrar in med hyrbilen från E6:an.

Det var så vi jobbade då.

Det är så vi jobbar nu.

Så nu åker vi.

Det blir kallt, det blir nervöst, det blir lite som vanligt i början och sedan kommer allt att bli annorlunda.

Häng med!

Mer läsning

Annons