Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Gefle IF:s allsvenska säsong började efter paus – och kvitteringen räddade premiären

Flaggorna vajade, solen sken, fåglarna kvittrade och jag cyklade muntert – och kl 15 på söndagseftermiddagen var det äntligen allsvensk fotbollspremiär på Gavlevallen.
Ingen var där.
Inte ens Gefle IF.
Hallå???
...men laget kom efter paus, och då räddades premiären genom ett sent kvitteringsmål.

Annons

Jag sammanfattar målskyttet snabbt så här:

Henke Larssons grabb för Helsingborg.

Simon Skrabb för Gefle IF.

1–1 alltså. En poäng. Ingen förlust. Utan bara ett långsamt, försiktigt kliv in i allsvenskan 2016 där allt nu går så fort den här första veckan: Gif Sundsvall (som spelade 1–1 på Friends mot AIK) borta på torsdag, och Djurgården hemma nästa söndag.

Så här i efterhand en helt okej premiär för Gefle IF som faktiskt bara har förlorat inledningsmatchen vid två tillfällen sedan 2005, också bara vunnit två gånger – men kryssat totalt åtta nu.

Men då snabbspolar jag förbi den första halvleken, där GIF imploderade i lågt superettantempo och var en leksak i Helsingborgs händer och fötter.

Att Helsingborg inte gjorde mer än 1–0 berodde mer på en förvåning hos gästerna över vilket motstånd man mötte. Spelmässigt var det klasskillnad. Jag ryser när jag tänker. Jag slutar med det.

Men Helsingborg behövde inte överanstränga sig, och kunde kanske inte mer heller.

Men några sekunder av briljans och framtid fick vi se.

Jordan Larsson var sin fars son i varje löpning, varje smart bolltouch. Och stack rätt i den lucka som Martin Rauschenberg och Jens Portin lämnade mellan sig och satte bara huvudet till så där alldeles lagom lugnt på ett snyggt inlägg av Adam Eriksson.

1–0 redan i nionde minuten.

Och fortsättning var en halvlek där varje applåd från de 3 344 som i alla fall hittat rätt innehöll drypande ironi över hemmalagets stapplande försök.

Gefle IF var ett ojämnt presterande lag i fjol.

Gefle IF har varit ett ojämnt presterande lag under försäsongen.

Ingen skillnad den här aprileftermiddagen heller.

Tack och lov, måste jag ändå skriva. För botten var redan nådd. Jag drar inte iväg med att GIF exploderade så att fotbojorna spreds på konstgräset – men de premiärnerver, de taktiska direktiv, de förlamande egna tankar som tydligen hade funnits var i alla fall borta.

Redan efter 30 sekunder hade laget spelat bättre, och nått längre in i Helsingborgs straffområde än under hela den första halvleken.

Ändå gav inte spelet, försöken till inlägg, mer än att det första skottet på mål kom första i den 69:e minuten.

Tio minuter senare kom ändå målet som lyfte premiären, räddade premiären, fick mig att sluta frysa – ja, vad ni vill.

Jens Portin, som hade en rätt jobbig match, fick nu iväg ett djupledspass till Johan Bertilsson som plötsligt lätt och lekfullt flöt fram på kanten, förbi sin back – och skickade in bollen.

Alla mål behöver inte vara skorpionklackar.

Den där skarven på Bertilssons inspel funkade också alldeles utmärkt.

1–1. Simon Skrabb. Första målet i GIF, men inte för sista. Det vet jag redan.

Det är väl egentligen det enda jag vet efter premiären.

Mycket annat kändes både oklart och oklart.

Roger Sandberg valde i stort sett den logiska startelvan, även om han gick på dagsform och skickade in Martin Rauschenberg bredvid Joshua Nadeau i mittförsvaret.

Poängen räddade dock matchen och premiären.

Vi glömmer bara den första halvleken, så känns allt lite bättre.

...bäst var egentligen att hade GIF tagit tillbaka Thomas Di Levas "Vi Har Bara Varandra" som inmarschlåt.

SE ÄVEN: GIF:s poängräddare om sin succéstart: "Den här matchen var som natt och dag"

LÄS ÄVEN: Matchfakta och spelarbetyg – så skötte sig GIF:arna mot Helsingborg

MISSA INTE: GIF-tränarens order som spelarna lydde: "Släpp loss!"

Mer läsning

Annons