Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: I 75 minuter levde Gefle IF det allsvenska livet, sedan var det slut – igen

Jag behöver väl inte ens nämna ordet superettan.
Alla förstår ändå.
Gefle IF hade 1–0 mot Falkenberg. GIF hade spelet. GIF hade chanserna. GIF hade hoppet.
Sedan hade man inte det längre.

Annons

Sedan hade man förlorat igen och det egentligen tyngre än i någon av de där sju förlusterna som stapplades på varandra under våren.

Det stod länge 1–0 till Gefle IF efter den där drömöppningen av matchen där Simon Skrabb skickade in en frispark.

Det stod egentligen 1–0 alldeles för länge.

För det här var en match som skrek efter ett 2–0-mål för GIF för att skapa ett skyddsnät mot det där som alltid kan inträffa i slutminuterna när en motståndare tar till allt som finns och lite till.

Men GIF gjorde aldrig 2–0.

Johan Oremo gjorde det inte.

Simon Skrabb gjorde det inte.

Jonas Lantto gjorde det inte.

Anders Bååth gjorde det inte.

Alla de som hade behövt skicka in det där vinnande 2–0-målet gjorde det inte, trots att man försökte.

Och då gick det som det gick. På några minuter sjönk Gefle IF rätt ned genom konstgräset på Gavlevallen och till en superettannivå i den allsvenska tabellen.

För smack-smack.

Falkenberg, egentligen utspelat och ofarligt, kvitterade på nick i den 80:e minuten – och tre minuter senare skickade Hakeem Araba in 2–1.

Och efter det var GIF aldrig nära den där segern som hade behövs. Oavgjort hade även det känts som en förlust. Men att förlora på det här smärtsamma sättet när segern så länge fanns där – hur ska man kunna resa sig?

LÄS MER: Lagkaptenen: "Man blir vansinnig"

Det här var ändå det nya Gefle IF. Det som Thomas Andersson snabbt försökt formge och pumpa upp i självförtroende och spel.

Nu fick han och laget bara under 75 minuter leva det allsvenska livet innan mardrömmen drog in över Gavlevallen igen med de där två snabba Falkenbergmålen.

Mycket var annars spännande, intressant och framgångsrikt. Simon Skrabb i det mesta, mittbacken Martin Rauschenbergs både försvarsspel och offensiva passningsförmåga, Johan Bertilssons vandringar med bollen...

...så där hade jag tänkt fortsätta.

Så där hade jag fortsatt om inte allt vänts upp och ned under de där minuterna.

Så där hade Gefle IF behövt fortsätta att prestera, men till slut så stod man där i sitt eget straffområde igen och tog emot den ena råsopen efter den andra.

Så oerhört trist.

Det är fortfarande sjutton (17) matcher kvar av allsvenskan där Häcken gjorde som man skulle och slog Hammarby med 4–2.

Men vad spelar det för roll. Gefle IF kan ju inte vinna sina egna matcher, även om man ställs mot bottenkonkurrenter och tar ledningen.

17 matcher.

Den här allsvenska sommaren och hösten blir en plåga. Och var det bara 2 751 åskådare på den här matchen – hur många kommer på övriga?

Först sju raka förluster.

Sedan sparkad tränare.

Och så den här stjärnsmällen och mardrömmen fortsätter därmed utan slut och 2016 kommer att innebära sportsliga och ekonomisk smärta för Gefle IF.

Nästan direkt efter matchen började det spöregna.

Och sedan började kyrkklockorna ringa.

...tack det räcker, ville jag nästan skrika ut över de tomma bänkraderna framför mig – jag har fattat budskapet.

LÄS ÄVEN: Matchfakta och spelarbetyg

TV: Se intervjuerna efter det tunga fallet

Mer läsning

Annons