Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack och lov att det är över

Nånstans i andra halvlek var poängen på väg att rutscha av konstgräset och ned i Gavleån för Gefle IF, som bara verkade vilja överleva.

Sedan fick Djurgården en utvisning – och då ville allsvenskans bästa bottenlag just nu bara rädda det som räddas kunde.

0–0.

Det är en poäng det också. En av tolv på åtta matcher.

Annons

En kollega som känner mig väl och som jag delar redaktionsbord med och sedan hukar tillsammans med på pressläktaren, har bilden klar för sig. Han vet att en del allsvenska säsonger hinner knappt börja innan jag vill de ska ta slut, och en del matcher hinner knappt blåsas igång förrän jag vill de ska blåsas av.
Så fort som möjligt.
Ibland ännu fortare.
Den i går var en sån.

Inte för underhållningens skull. Eller för vädret. Eller för sinnesstämningen, eller för något annat. Absolut inte.
Men bara för att den utvecklades till en match som var på väg att skena ifrån Gefle IF – och efter inledningen av allsvenskan men också 0–3 mot Helsingborg på bortaplan vill jag inte se nåt sånt.
Det såg faktisk ut som Olsson också tyckte att matchen/poängen hängde på en så skör tråd, för GIF trampade igenom matchen utan att byta en spelare.
Inte ens när Djurgården, efter lagkaptenen Joel Riddez utvisning i 82:a minuten, plötsligt drog tillbaka alla önskningar och krav på tre poäng.
Då hade en taktiskt förändring, en slags offensiv, en byte av några trötta ben, kunnat ge en seger.

Men Olsson lät hängslena, livremmen, sydvästen, hela överdraget inklusive flytvästen sitta kvar.
I vanliga fall hade jag utbringat en rungande fegchock-harang över det valet av manöver, men inte nu. Inte när matchen såg ut att kunna drälla iväg till en bitter 0–1-förlust ungefär när som helst i den andra halvleken.
GIF kan ibland ha en jobbig ovana i att ge bottenlag den första knuffen upp i tabellen. Det värsta exemplet är Trelleborg, som i fjol tog avstamp i dubbelmötena med GIF och i år gjorde samma sak på skärtorsdagen.
Nu höll GIF Halmstad på mattan för nån vecka sedan, och 0–0 mot nyväckta Djurgården var en poäng som fyller på i det poängförrådet.

Så chansningen som aldrig kom saknade jag inte.
Däremot spelet. Tempot. Passningsspelet. Förmågan att utnytta fasta situationer, som frisparken i andra halvlek.
Den första halvleken höll hyfsad GIF-klass, mätt med säsongens måttstock. Även om det egentligen bara gav en enda chans, och det var när Dahlberg skarvade till Orlov som direktsköt utanför.
I den andra blev bollräddslan en större motståndare än Djurgården, och det gjorde att gästerna alldeles för enkelt kunde ta över matchen och styra sig allt närmare ett avgörande.
Största offret var Zakaria Abdulai, som i den första halvleken försökte göra det enkla krångligt, och i den andra gjorde allting så enkelt att det var förutsägbart. Förra måndagens bolltapp på mitten mot Helsingborg verkar ha satt sina spår.

Bäst 1. Daniel Theorin är nu den ledare i backlinjen jag vet att han kan vara.
Bäst 2. Mattias Hugosson höll både tätt och klarade huvudet när Djurgårdens Kennedy Igboananike vevade vilt.

Skrämselhicka! Yussif Chibsah gav sig in på nån märklig balansakt i närheten av det egna straffområdet i 90:e minuten, och ordnade en Djurgårdenfrispark. Tack för att den inte gav något.

Konstigt förresten att inte Villastadens villaförening inte har lagt in sitt veto mot ljudvolymen på GIF-speakernas spelarpresentioner före matchen – i så fall skulle vi nästan vara på samma sida i nånting. Troligen är väl det för att de k-märkta och ilsket skränande högtalarna på den gamla fina läktaren används, de som en gång ropade ut Gunder Häggs mellantider.

Mer läsning

Annons