Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppstickaren Syrianska blir aldrig nöjd

I morgon möter Gefle IF spännande uppstickaren Syrianska i allsvensk premiär. Sporten åkte till Södertälje för att få svar på några frågor.

Vad är det som gjort att klubben är i allsvenskan redan nu? Hur har man råd med alla stjärnor? Och vad tycker egentligen Özcan Melkemichel om att gå tränarutbildningen?

Annons

Det har spelats genrep och tränaren Valeri Bondarenko får frågan hur han tycker det gått.

Han smuttar lite på en kopp kaffe, ser sig omkring, harklar sig och ber sedan på bruten engelska att få avstå att svara.

– Vänta tills Özcan kommer, det blir bäst så.

Det är så det brukar låta i Syrianska.

Bondarenko är tränare, visst är han det, men det är Özcan Melkemichel som bestämmer. Så har det varit sedan mitten av 90-talet, med den skillnaden att i allsvenskan får inte Melkemichel officiellt arbeta som tränare eftersom han inte har rätt utbildning. Därför kommer han allt som oftast, något motvilligt, att hittas i en skolbänk på Bosön under hela det här året – och därför står Bondarenko här och smuttar på sitt kaffe för att värma sig.

Estländaren har redan gått de rätta kurserna godkända av Uefa, men managern – så får Melkemichel kalla sig – sköter snacket. Men först en rökpaus, alltid en rökpaus efter match.

När Melkemichel kommer in sågar han sitt lag.

– En skitmatch rakt igenom. Vad som saknades? Allt.

0–0 mot Brommapojkarna är inget som blidkar general managern.

– Men vi brukar inte vinna våra genrep, säger han sedan och gör en ”ett genrep är ett genrep”-gest med armen.

Fast där har han fel. För två år sedan slog Syrianska ut Sandvikens IF ur Svenska cupen just innan premiären av superettan, där laget var nykomling det året.

– Ja, jag minns det. Men det var heller ingen vidare match tycker jag...

Kanske har han hårda krav, kanske vill han bara lätta på trycket på sina spelare inför premiären.

För när man lite senare – sittandes på varsin sida av ett litet bord i en liten tränarskrubb mitt emot omklädningsrummet – frågar varför Syrianska, trots att målet för bara två år sedan var att etablera sig i superettan, redan nu är i allsvenskan kommer svaret blixtsnabbt och med ett stort leende:

– För att vi är ett bra lag!

Men det är inte enda anledningen.

Gamle målvakten Berndt Magnusson, med bland annat 245 matcher för Brommapojkarna och flera säsonger i Café Opera bakom sig, har varit målvaktstränare i Syrianska de senaste sex åren.

– Jag har varit länge i flera ”svenska” klubbar och kan ju jämföra, och i grund och botten är det engagemanget från alla runtomkring som sprider sig ända in i omklädningsrummet. Det finns ett jävla engagemang här, det är alltid folk som bryr sig. I stockholmsklubbarna, åtminstone de lite mindre, ser det inte riktigt ut så.

– Och man är aldrig nöjd här heller. Man vill hela tiden något, man vill framåt, man vill vidare, man vill utveckla saker. När jag var i BP var man tillfreds med att ligga i division 1 – sånt märks och präglar spelarna.

Melkemichel ser, trots allt, nöjd ut – och fyller sedan i:

– Det är nog många som vill. Men man måste tro också. Det är svårt att förmedla tro om man inte tror själv.

• Vad är speciellt med Syrianska?

– För oss har det alltid varit så att vi måste hela tiden hävda oss och hela tiden kämpa för saker och ting, och på det sättet har vi fått den här vinnarmentaliteten. För att lyckas, inte bara i idrotten utan även i arbetslivet och i våra hemländer – med dom problemen vi hade – så har det hela tiden varit så att vi måste kämpa för att uppnå någonting. Så den mentaliteten har vi. Hela klubben har den. Och vi som individer. Det är någonting positivt som har hjälpt oss.

• Och den attityden smittar lätt av sig.

– Ja, jag tror det. Sedan är vi jävligt bra på att ta hand om folk som kommer till klubben och har en otroligt fin gruppkänsla. En familjär känsla som gör att alla känner sig välkomna. Den sociala biten ska man inte underskatta. Trivs man så kan man prestera, trivs man inte presterar man inte lika bra.

– Men det är inte bara med kärlek och spel som vi gått upp i allsvenskan. Du måste bygga upp en bra organisation också och ha en kontinuitet under en lång tid.

• Många kanske glömmer bort det där, och tror att Syrianska bara är kortpassningsspel och lite ”tjohejsan-mentalitet”?

– Ja, så kan det vara. Men det krävs hårt jobb för att komma hit. Vi har jobbat väldigt hårt för att uppnå det här, det kan jag säga. Det är inte bara med klacksparkar vi nått hit. Om jag skulle gå in på allt arbete vi lagt ner skulle vi behöva timmar på oss.

– Det spelar ingen roll om du är syrian eller svensk eller italienare eller turk eller vafan du är, om du inte jobbar hårt för en sak så uppnår du aldrig den saken. Är du inte beredd att offra allt når du inte upp dit.

– Det är ett hårt jobb att få ihop organisationen, det är ett hårt jobb att samla ihop sponsorer, det är ett hårt jobb att få oss accepterade i Södertälje.

• Får ni bra stöd, eller?

– Hittills har det mest varit våra egna småföretagare och medlemmar som hjälpt till. Det finns några andra också, men sett till där vi befinner oss i dag, i allsvenskan, så tycker jag inte det stödet finns. Inte alls som andra lag i andra städer har det. Hade vi haft en bråkdel av det dom har hade vi varit mycket starka.

• Kan ni förändra det tror du?

– Ja, det måste vi, annars skulle vi tvingas acceptera att vi nått vårt max. Vi måste marknadsföra oss bättre och behålla vår status nu för att bli attraktiva för de större sponsorerna. På sikt så tror jag sponsorerna kommer att få upp ögonen för oss.

– Till skillnad från klubbar som AIK och Djurgården så har vi bara funnits i 33 år, så jag har en viss förståelse för att sånt här tar tid. Kan vi etablera oss i allsvenskan så kommer barn och ungdomar så småningom att växa upp med Syrianska, på sikt kanske några av dem startar storföretag som har hjärta för den här klubben. Men vi är en ung förening ännu.

GIF-tränaren Pelle Olsson följer Syrianskas genrep från en plaststol på läktaren och kan inte låta bli att imponeras lite av den kommande premiärmotståndarens bredd i truppen.

– Dom har verkligen många spelare, han där spelade väl i Örgryte förra säsongen, konstaterar Olsson och gör ytterligare en notering i sitt lilla anteckningsblock.

Peter Ijeh, vältränad som det ser ut, trippar omkring på topp under glada tillrop från en publik som kommer att vara betydligt större och livligare på söndag.

En provspelande brasse, kanske inte riktigt i samma topptrim, kommer in i andra halvlek och visar prov på viss teknik och ett skott en bit utanför.

Sharbel Touma på ena kanten och lånet från AIK Yussef Saleh på den andra.

Och på mitten styr Abgar Barsom och Johan Arneng (som i och för sig tvingas gå av i första halvlek vadskadad).

Özcan Melkemichel säger att han ”varit jävligt glad” om Syrianska haft Gefle IF:s omsättning på runt 30 miljoner.

• Så hur har ni råd att värva såna som Barsom och Arneng, som varit i Norge med de löner som betalas där?

– Det är jävla skillnad på lönerna dom får här. Men Barsom har sitt hjärta i Syrianska, han kommer inte hit och begär 70 000–80 000 i månaden. Vi har många såna i laget, Sharbel Touma samma sak. Johan Arneng har jävligt bra betalt för att vara här. Hade han varit syrian så hade han haft mindre lön.

– En annan sak som spelar in är att vi spelar en attraktiv fotboll. För många betyder det också en hel del.

Det knackar på dörren in till tränarskrubben igen, det är inte första gången. Massor med folk springer fram och tillbaka i korridoren under betongläktaren på nya Södertälje Fotbollsarena. Några frågar Özcan något, andra svarar på något Özcan frågar om.

Alla dessa människor är också en förklaring till hur Syrianska kan värva så många etablerade spelare.

– Vi har fantastiska eldsjälar som jobbar enormt mycket, 24 timmar om dygnet, och som i andra klubbar kostar pengar. Det finns så mycket passion och kärlek, jag kan inte berätta i ord hur mycket folk det finns som lägger tid och energi utan att ta betalt. Det är en del av våra framgångar. Utan de här personerna hade vi behövt anställa kanske fem man till som kostat klubben pengar och det hade vi inte klarat av. Då hade vi inte kunnat ha den trupp vi har i dag. Nu kan vi använda de pengarna till att bygga laget istället.

Trots mantrat ”aldrig vara nöjd” så får man ändå Özcan Melkemichel att erkänna att han både är nöjd och stolt över att Syrianska spelar allsvensk premiär i morgon.

Han klev in i klubben som 10-årig pojkspelare 1978 – ”Syrianska bildades 1977 så jag har inte riktigt varit med från början, men nästan...” – och med hans hjälp reste sig klubben från svackan i mitten av 90-talet då konkurrenten Assyriska var störst i stan. Det gick fort i början, från att ha varit ett kompisgäng i sjuan till sexan till femman till...1983 började vandringen och 1992 var klubben i division 2.

– Det var i princip samma stomme som följde laget hela vägen upp, vi hade en fantastisk lagkänsla. Men sen fick klubben nån form av storhetsvansinne, jag vet inte vad det var, 1994 tog man hit en etablerad tränare i ”Liston” Söderberg och en massa spelare utifrån. Man var inte rustade för en sån satsning, det tyckte jag redan då.

• Vad hade du för roll då?

– Jag spelade, men var inne på min sista vers. Jag gjorde ett försök men var skadad mycket.

Från sidan följde Özcan lagets förfall.

– Vi hade många bra spelare i laget, men hjärtat och stommen som byggt upp det här laget hamnade utanför. Och med det så försvann själen ur laget. Och det visade sig året efter då vi åkte ur. Alla de här nya spelarna försvann, ekonomin var inte bra, tränaren gick – och pang så föll vi!

• Och det var då du klev in och tog över.

– Ja, jag och några till som varit med länge och förstod vad som skulle krävas för att bygga upp den här klubben. I fyra år var vi i division 3, men när vi sedan gick upp i tvåan igen så var vi beredda på ett helt annat sätt. Vi byggde upp från grunden igen, med ett nytt tänk och en ny filosofi.

Medan Syrianska kämpade med att reparera skadorna nådde Assyriska sina första framgångar. Klubbarna har funnits ungefär lika länge, klättrat ungefär på samma sätt, sida vid sida i Södertälje, tidigare alltid med Assyriska aningen steget före – fram till förra säsongen.

• Har ni haft nytta av varandra på nåt sätt i er strävan uppåt?

– I början hade vi kanske det, man sporrade varandra till framgång. Men vi har byggt upp våra verksamheter på olika normer och grunder. Jag tycker vi varit stabila och tagit det sakta men säkert.

– Sist Assyriska gick upp i allsvenskan var det ju inte på grund av deras prestation, det var ju för att Örebro degraderades. Dom hann inte förbereda sig på samma sätt som vi kunnat göra. Går man för fort framåt och inte tänker långsiktigt är det stor risk att man inte räcker till.

Sin kloka strategi och positiva syrianska mentalitet får Özcan Melkemichel nytta av på den där tränarkursen på Bosön.

– Ja, apropå hårt jobb, ja, säger han, skrattar och berättar om ”22 dagars utbildning som ska vara klar i november nån gång och pärmar och böcker som är så här tjocka”.

Men att han skulle ogilla Uefa Pro Diploma-utbildningen, förbundets högsta tränarutbildningsnivå, det protesterar han emot:

– Själva kursen är jättebra, jag har aldrig kritiserat den.. Men jag tycker att klubbarna själva fritt borde få välja vem de vill ska leda ett lag. Det begränsar. Jag tycker inte att det är rätt av Uefa att ha den här regeln.

– Vill jag vidareutbilda och vidareutveckla mig så kan jag göra det på en sån här kurs. Eller så kan jag göra det på mitt eget sätt.

• Lär du dig nåt då?

– Du ska få in allt i skallen och sen ska du hinna med laget också, det är inte lätt men det går.

– Man tar med sig det som är bra och resten...jag menar, du får aldrig tappa din egen filosofi. För om du gör det, då blir du stöpt i samma form som alla andra och det vill inte jag.

• Kan du lära de andra någonting kanske?

– Jag har mina diskussioner med dem, det kan jag lova. Jag ifrågasätter hur man ser på saker och ting, bara för att det ska vara ge och ta och ge något positivt.

Röster kring laget skvallrar om att Özcan tagit intryck genom att börja använda ord som ”retirera” när han dirigerar laget, samtidigt som kurskamrater kallar honom ”en ren injektion” under lektionerna.

Melkemichel kommer nog att få kalla sig tränare till slut.

Mer läsning

Annons