Från källaren till Kammarmusikfestivalen

Ghazwan Numan övar på sin fiol så fort han kommer åt. När han kom till lägenheten i Vallhov från mellanöstern för sju år sedan blev han varse att det kunde innebära problem. Han ville öva minst åtta timmar per dygn, och eftersom han gick i skolan på dagen fick det bli övning på kvällen.

– Störningsjouren kom. Jag fick betala böter. De sade: Om du ska spela så här sent på kvällarna så måste du flytta.

Så Ghazwan tog med sig sitt hemsnickrade notställ, fiolen och altfiolen (han behärskar båda) ner till källarförrådet. Där står han fortfarande ofta och övar. Han har satt upp en spegel på förrådsgallret för att kunna studera sin stråkföring medan han spelar. Var femte minut släcker timern lyset och allt blir svart. Då måste han avbryta sig för att trycka på ljusknappen. Han tycker det är okej.

– Men det blir kallt och fuktigt på vintern, klagar han.

Dessbättre har han numera fått nyckel till områdets kvarterslokal, så han kan öva där så länge ingen annan har bokat den.

Ghazwan Numan bestämde sig för att bli musiker efter en väldigt överraskande händelse i hans barndomshem i Irak. Han kom hem en dag. Hela släkten var samlad. De lyssnade på hans pappa, som satt i vardagsrummet och spelade fiol. Ghazwan hade aldrig tidigare hört sin pappa spela.

– Jag blev helt förvånad. Du tror att du känner någon väl och plötsligt bara – pang! – plötsligt upptäcker du någonting helt nytt. Jag var så stolt över honom. Han var min hjälte.

Från början hade Ghazwan tänkt sig att han skulle bli slagverkare. Han drömde om att gå den fina femåriga konstnärliga skolan i huvudstaden Bagdad efter grundskolan. Men kriget kom och förstörde alla planer. Att stanna i Irak var för farligt. Ghazwan flydde till Damaskus i Syrien och tänkte sig först att han skulle stanna i högst ett år. Under tiden började han ta privatlektioner i fiol.

Hans lärare spelade musik av Paganini, som skulle bli Ghazwan Numans stora idol.

– Hans musik är som en väldig tavla med en massa färger i. Jag blir aldrig trött på hans musik. Den driver mig och ger mig kraft.

Hans lärare var också en sträng anhängare av gammaldags rysk pedagogik. Han sade: Ghazwan, du började med fiol ganska sent. Du måste öva minst åtta timmar om dagen om du ska bli riktigt bra. Om du inte övar åtta timmar om dagen behöver du inte komma till mina lektioner.

– Det där har fastnat i mig. Jag har blivit som en missbrukare, jag mår inte bra om jag inte får öva, ler Ghazwan.

Men någon konstnärlig skola skulle det inte bli. Hela livet ställdes på huvudet en gång till när hans pappa blev kidnappad i Irak, och familjen flydde till Sandviken. En av hans lärare fick reda på att han spelade fiol och tog honom bokstavligt talat i handen och ledde honom till Kulturskolan. Han fortsatte att ta musiken på största allvar:

– Det kändes som det enda språket som jag kunde kommunicera på.

Nu har han precis avslutat studier vid Ingesunds folkhögskola och blivit antagen till Musikhögskolan i Malmö, han flyttar ner i höst.

Ghazwan Numans namn finns fortfarande inte med i något program till Kammarmusiken, men han ska spela i ungefär tio minuter i biblioteket vid lunchtid på torsdag. Festivalledningen har bett honom att spela någon musik från hans hemland. Annars spelar han mest västerländsk klassisk musik, men han har inget problem med att spela irakisk musik heller, han tycker det ska bli kul att tolka sångaren Nazim al-Ghazali. Men han hoppas också att han ska ha tid för en menuett av Bach.

I det första tryckta programmet som gick ut stod alla andra musiker presenterade med namn, men just den här programpunkten som Ghazwan Numan deltar i presenterades bara med rubriken: "Möt några invandrare och deras kammarmusik!".

Kanske inte det bästa sättet att presentera dem på, tycker Ghazwan Numan själv.

– Skulle man presentera en amerikansk musiker som invandrare? Det låter lite som att vi kommer från djungeln eller något, säger han och fortsätter:

– Där jag kommer från har vi haft musik längre än islam har funnits, längre än kristendom har funnits, längre än judendom har funnits. De äldsta instrumenten kommer från det området.

Ändå känner han en stark lojalitet med Sandviken, med kommunen och kulturskolan och publiken som hjälpt honom att bli det han blivit.

– De är som min familj. Jag är tacksam för det.

LÄS OCKSÅ:

Namnlösa invandrare får plats i festivalprogram

Krönika: Ska det vara en invandrare till kaffet?