Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fröken skrek och Kajsa blev åskrädd

Det närmaste en kajak jag varit, var den som hängde i garagetaket, där vi också förvarade familjens kanot.

Annons

Den gjorde vi utflykter med; särskilt med dotter Kajsa.
Första gången vi skulle ut och paddla med Kajsa hängde vi en barncykelkorg med Pixi-böcker intill henne på relingen.
Vi kom tidigt överens om att inte i onödan varna henne för vatten, på samma sätt som vi aldrig sa nåt om källargubben eller åskan.
Tids nog skulle hon möta livets farligheter, resonerade vi.
Och Kajsa, hon satt där i kanoten i godan ro och bläddrade och sjöng.
Några år senare, sen hon börjat på dagis, skulle det göras en utflykt till Furuvik, där de hamnade mitt i ett åskoväder.
Sin vana trogen bortsåg Kajsa från åskan och fortsatte i godan ro med att klappa djuren, medan fröknarna, med barnen hack i häl, skrikande sprang för att ta skydd under ett träd.
Va å-s-k-r-ä-d-d Kajsa är! rapporterade fröknarna när jag hämtade henne på eftermiddan.
Rädd?, undrade jag, Kajsa som lekt och sovit sig igenom åtskilliga åskoväder.
På vägen hem frågade jag vad hon varit rädd för. För att alla skrek och sprang.
Sen den dan var Kajsa åskrädd bra länge.

Tetha Åhs

Mer läsning

Annons