Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gambia – det bästa av Afrika

/

Gambia bjuder på strandliv i Thailandklass men med en flygresa som bara tar ett par timmar längre än till Gran Canaria. Trots det är turismen hit blygsam. Här finns en bit av Afrika, färdig att upptäcka.

Annons

En grupp kvinnor sitter på enkla pallar under ett plåttak och rensar nyrökt fisk. Nedanför var och en växer högarna av fiskrens som också tas tillvara – det ser ut som ett sisyfosarbete. Vi köper ett par nyrökta fiskar för några öre och mumsar i oss – ljuvligt gott. Stranden där de lokala fiskarna landar sina krympande fångster ligger bara en kort bilresa från vårt lyxiga hotell i Senegambiaområdet, den mest utvecklade delen av den korta gambianska kusten. I Gambia är det nära till det riktiga Afrika även för en turist.

I Senegambiaområdet finns ett stort urval bra restauranger och barer, en del kul affärer, en utmärkt hantverksmarknad och flera hotell. Det bästa – Karaiba har en stor, skönt frodig trädgård full av livliga apor, ett fint poolområde och bevakade solstolar på den långgrunda sandstranden. Där går vi gärna och plockar vackra snäckor när vi inte slänger oss i Atlantvågorna.

På stranden kan man också kolla på fotboll, rida i vattenbrynet, jogga eller bara träffa folk. Försäljare kommer och kränger allt från tropisk frukt till smycken och solhattar. Men när vi ligger och solar på hotellens del av stranden får vi vara i fred, vilket är vilsamt.

Karaiba är ett ganska typiskt charterhotell – skulle kunna ligga i Thailand eller på Kanarieöarna, men nu är vi i Västafrika. Flygresan är bara ett par timmar längre än till Gran Canaria, vädret bättre och havet varmare, ändå är turistströmmen bara en bråkdel jämfört med den spanska ögruppen.

Kanske är det just sådant som gör Gambia så intressant som avhåller många turister från att resa hit trots att landet kan kalla för ”ett tropiskt paradis”. För här tränger sig det riktiga Afrika på så fort man lämnar sitt hotell. Inte på något farligt sätt, tvärtom. Men gambianerna söker kontakt och gillar att prata närgånget – en del i hopp om att tjäna en slant, men lika många bara för att de trivs med konversationen. Och längs kustens huvudväg, döpt efter svensken Bertil Harding som drog igång chartern hit – 1965 landade den första svenska gruppen – rullar skruttiga bilar som köpts begagnade från Europa i maklig fart, i små stånd säljs frukt och second hand-prylar, folk cyklar eller går på den röda jorden i vägrenen och livet tycks opåverkat av turisterna nere på stranden.

Far man in till huvudstaden Banjul möter lugnet, här dominerar myndighetskontoren. Men huvudstaden har också den mest välsorterade hantverksmarknaden för turister, Albert market, som kräver en halvdag innan man fyndat klart. Vi hittar fina musikinstrument, kläder, masker, smycken och annat. Far man i stället till den största staden, Serekunda, som ligger betydligt närmare stränderna möter i stället ett myllrande Afrika: röddammiga gator, lokal handel och rikt folkliv. Vi sippar ett glas hibiskusjuice i ett gathörn och känner oss långt hemifrån.

1980 visades teveserien Rötter i Sverige. Många fick tack vare den och boken med samma namn från 1977 för första gången upp ögonen för århundraden av slavhandel i Afrika, då miljoner svarta fördes till plantagejordbruk och gruvor i USA och Latinamerika. I Rötter fick vi följa författaren Alex Haleys anfader Kunta Kintes liv, hans uppväxt vid Gambiafloden och de många slavåren i Amerika.

Kunta Kintes by finns på riktigt och tillhör de givna utflykterna. Det är en heldag med en passagerarbåt som tuffar upp för den breda Gambiafloden, kantad av djungel och bush. Efter några timmar skymtar James Island – den lilla slavön med sin ruin av ett brittiskt fort, där nya slavar hölls innan de började den plågsamma resan nerför floden och över havet. Trots att grymheterna begicks för länge sedan vilar en tung stämning över ön. Då är det skojigare att vandra inne i byn på flodens nordsida. Barnen – väl medvetna om vad turister kan tänkas ge – har klätt upp sig och pyntat med färska blommor. När någon lägger en handfull dalasi i deras gamla konservburk utbryter vild glädjedans.

Johan Öberg/TT Spektra
feature@ttspektra.se

Mer läsning

Annons