Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Garbos stora förälskelse

Greta Garbos liv har fått mytens dragningskraft. En ny roman handlar om hennes tid som fattig ung Dramaten-elev, och om hennes komplicerade relationer.

Att läsa den är som att se en klassisk, naturligtvis mycket sorglig, kärleksfilm.

Det räcker inte med att vinna Idol för att bli stjärna numera. Det räcker inte med att vinna en Oscar för att bli gudomlig. En kändis är bara är ett bland hundratusentals bloss som flammar upp, deltar i Let’s dance och dör.

Det finns fortfarande bara en enda gudomlig. Och hon vann inte ens någon Oscar.

Vår tids kändisskap är flyktigt och kanske orsaken till ett nyvaknat intresse för Greta Garbo. Filmens fixstjärna. Evig. Ouppnåelig. Gåtfullheten sägs ha skapat hennes status. Hon gäckar oss än i dag.

Och när inte fakta räcker till kan man återuppfinna Den Gudomliga, i skönlitteraturen. Förra året kom Ellen Mattssons Garboinspirerade ”Vinterträdet”. Nu har också Lena Einhorn (Augustprisbelönadför en annan verklighetsbaserad bok, ”Ninas resa”) skrivit sin Garboroman, om Gretas ungdomsår i Stockholm.

Einhorn fantasierat utifrån bevarade brev, de som ser ut som kärleksbrev från Greta till klasskamraten från Dramatens elevskola, Mimi Pollak. På ett skolfotografi håller de varandras händer, Gretas blick är på Mimi istället för in i kameran.

Själva breven har publicerats tidigare, 2005, i ”Djävla älskade unge!” av Tin Andersén Axell. Också där utgjorde de grunden för att brodera ut berättelsen om Greta Gustafssons liv innan hon blev Garbo. Om den försupna pappa hemma på Blekingegatan 32, jobbet som försäljare av damkonfektion på varuhuset Pub, inträdesprövningen till Kungliga Dramatiska Teatern, förhållandet till/med Mimi. ”Min Älskade!!!”, skriver Greta.

Lena Einhorn gör sak samma som Andersén Axell, men vansinnigt mer sofistikerat. Borta är flickboksförfattarens prudentliga röst som omtalar huvudpersonens sinnesstämningar. Einhorn gestaltar. Kanske faller det sig naturligare därför att hon under sju års tid tänkte sig materialet som ett filmprojekt – som aldrig blev finansierat.

I stället denna roman där Greta privat uppträder som ömsom clown och ömsom isdrottning, en blyg mus – som kan ryta, en känslomässig vindflöjel. Stark i sin övertygelse, svag när det inte finns någon att hålla i handen. Man ska inte tro att man känner henne, för det gör bara Mimi.

Den unga kvinnans målmedvetenhet bär henne bort från Blekingegatan men hur ska hon sedan veta vart hon vill, utan kunskap om världen och livet. Det bär åt Hollywood, åt helvete. Breven brinner av saknad.

Men först skildrar Einhorns roman de pladdriga, underbara åren som eleverna bekymmerlöst röker sig igenom på billiga kaféer, när de smyger sin in på Dramatens balkong och ser den berömda Tora Teje repetera, när regissörsgiganten Mauritz Stiller dyker upp och vill inspektera en viss ung statist.

Greta kom ur enkla förhållanden, detsamma gjorde många i den nyfödda filmbranschen. Blekingegatan 32, också romanens titel, lämnade hon långt bakom sig men aldrig kärleken till systern Alva som tidigt dog, aldrig kärleken till Mimi Pollak, aldrig ömheten för Stiller som tog henne över Atlanten men vars egna drömmar krossades av Hollywoods löpande band.

Greta längtade hem – men vad fanns det egentligen att längta till? Ingenting blev som hon tänkt sig, men vad hade hon egentligen tänkt sig? ”Lilla rara älskade Mimi”. ”Om jag fick vara hos Dig nu – få gråta ut och känna hur det lossnade litet inom mig”.

Det är Garbo som bild för de motstridiga viljor som kan kämpa inom en människa, de omöjliga val som begärs av henne.

I Ellen Mattssons ”Vinterträdet” var Greta Garbo redan firad Hollywoodskådespelare. Vi såg en vuxen kvinna som ville vara ifred för världen. Vi såg hennes sjaskiga morgonrock och snåla drag. Hennes trumpna egensinne och enorma trötthet.

Ja, nog skulle det kunna vara samma kvinna. Kvinnan från Lena Einhorns bok, som en gång flytt från Blekingegatan 32, äldre och fångad i sina nya osynliga bojor av framgång och filmkontrakt. Och då är prövningar som Kändishoppet inte ens påtänkta än.

Mycket av stoffet i ”Blekingegatan 32” känns tyvärr nästan alltför välbekant. Men författaren anslår en precis ton när hon gör det till sitt, till en klassisk tragisk kärleksfilm. Hon är en uppmärksam redogörare för också mycket små gester, en arm som snuddar vid ett bröst.

Och det som jag inte kunnat föreställa mig utan Einhorns hjälp, är Greta Garbo som strålande förälskad. Dåraktig. En smula lycklig.

Bodil Juggas