Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästriketomten var inte bara en mysgubbe!

Den fryntlige pajas som vi kallar jultomten har inte mycket gemensamt med de små vresiga gårdstomtar som i kanske tusen år vakat över våra hem och arbetsplatser. I dag har de båda figurerna blandats ihop och man får väl erkänna att det är mysfarbrorn som avgått med segern.

Den enda kvarlevan från den gamla buttra allmogetomten är väl det förtäckta hotet i hälsningsfrasen: ”Finns det några snälla barn?” Och så kanske den röda luvan, för även om vår lantlige gubbe helst gick klädd i gråaste vadmal så brukade hans hemstickade huvudbonad lysa röd och grann – när nu människorna någon enstaka gång fick syn på honom.

Det finns många sägner om vår svenska tomte. De flesta handlar faktiskt om hur barsk och grinig han kunde vara. Om folket på gården inte gjorde exakt som han ville så kunde de åka på en rungande örfil eller få en välriktad spark i ändan.

Naturligtvis delade denne surputte aldrig ut några julklappar. Det skulle strida mot hela hans natur. I stället var det han som krävde gåvor vid jultiden! Visserligen bara en tallrik gröt med en smörklick på. Men denna lilla muta var å andra sidan knappast förhandlingsbar. Den som glömde sätta ut mat till tomten på julnatten fick räkna med ett kännbart straff.

Men man kan inte säga annat än att gubben gjorde rätt för maten. Med denna årliga lilla grötportion som enda drivmedel arbetade han otroligt hårt, släpade och slet på gården och ställde allt till rätta.

Tomtarna jobbade mest på nätterna och för att få vara ifred för människorna brukade de för säkerhets skull göra sig osynliga. Men några gånger har tomtegubbar visat sig för oss människor – även här i Gästrikland. Och ska man tro de gamla uppteckningarna så var den här billiga arbetskraften mest i farten i den sydligaste delen av landskapet.

I Österfärnebo fanns det två bondgårdar som låg alldeles intill varandra. Trots att de var ungefär lika stora var den ena rik och den andra fattig. Alla i socknen visste att det berodde på att bara en av gårdarna hade en tomte. Och dessutom en sällsynt flitig sådan.

En kväll då den rike bonden var på väg hem från arbetet ute på åkrarna mötte han gårdens tomte, som pustande och stönande släpade på ett enda halmstrå.

Bonden stannade och sa med ett skratt:

– Det där är väl ingenting att stånka för!

Eftersom tomtar inte har någon humor – och dessutom lider av komplex för att de är små – blev den lille vätten både ledsen och förbannad.

– Om jag drar ifrån dig lika mycket som jag dragit till dig, kommer nog du också att stånka, fräste han.

Den rike bonden gick vidare, samtidigt som tomten försvann spårlöst.

Men sedan dröjde det inte länge förrän det började gå utför med gården, medan de fattiga grannarna plötsligt bara blev rikare och rikare.

Det kunde också straffa sig att vara alltför snäll mot de lynniga tomtarna. Det fick man erfara på en annan gård i Österfärnebo. Där var folket så tacksamma mot sin lille välgörare att frun i huset en dag sydde ett par byxor åt honom.

Bonden och hans hustru lade fram plagget där de visste att tomten brukade tassa fram om natten, och gömde sig sedan för att se vad som skulle hända.

Tomten kom som vanligt, upptäckte plagget och synade det grundligt. Så satte han på sig det och spatserade runt på golvet, stolt som en tupp. Sedan hörde de honom säga:

– Nu har Jacko fått så fina byxor så nu behöver han inte göra någonting mera.

Så försvann han – och kom aldrig mer tillbaka.

Även på bruket i Gysinge bodde en tomte. Ibland gick han klädd som smederna i lång vit skjorta och förkläde. Men han hade förmåga att byta skepnad lite hur som helst och föredrog av någon anledning att se ut som en råtta. Men inte vilken råtta som helst – utan en som var svanslös, skallig och enögd. Och stor, ja nästan som en katt!

En dag kom en ny dräng till smedjan. Tomteråttan blev nyfiken, så han hoppade fram och satte sig på hällen framför elden och blängde på nykomlingen med sitt enda öga. Drängen, som knappast kunde veta vem han träffat på, höjde sin hammare och tog ett steg närmare. Då skrek mästersmeden:

– Låt bli! Slår du ihjäl den där så blir vi olyckliga!

I samma ögonblick förvandlade sig den otäcka besten till en tomte och rusade därifrån på klapprande träskor.

Det berättas också att tomten i Gysinge en gång räddade hela bruket från att brinna ner. Det var en julnatt när eldvakten, som var ensam i tjänst, somnade och inte vaknade förrän tomten skrek i hans öra:

– Karl Jan! Sprutan sitter på dörrposten och hinken är nedanför!

Den sömndruckne ynglingen flög upp och upptäckte att det brann i smedjan. Men inte värre än att han kunde släcka elden.

Ulf-Ivar Nilsson