Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Albert "Joe" Gibbs vill skapa stor förändring i det lilla

/
  • Betygen från partiskolan i Moskva 1962. Högst blev betyget i filosofi.

Han är vänsteraktivisten, fackföreningsmannen och sjubarnspappan som rest jorden runt för sitt politiska engagemang.
Men Albert "Joe" Gibbs tror att det är i den vardagliga kommunalpolitiken som den verkliga förändringen sker.
– Jag är mer en praktiker än en drömmande revolutionär, säger han.

Annons

Albert Gibbs kom in i den lokala politiken i Gävle på åttiotalet som en främmande fågel.

Med sitt yviga sätt, sitt stora skratt och sin rättframma stil slog han ner som en färgstark politisk aktivist med helt andra erfarenheter än stadens övriga politiker.

– Det var helt rätt av mig att gå in i kommunpolitiken för den är så konkret. Den har en omedelbar effekt på individen och når ut till vanligt folk, säger Albert Gibbs.

Han föddes 1944 i en arbetarfamilj i Georgetown i brittiska Guyana (i dag Guyana), vid Sydamerikas nordkust.

Mamman var kvarterets sömmerska och pappan brevbärare och sergeant i armén. När han föddes krigade pappan för britterna i andra världskriget.

– Jag ville själv gå med i armén när jag var tonåring men det fick jag inte. Jag var ju kommunist, säger Albert med ett skratt.

Att som vänstersympatisör gå med i det militära var det inte tal om.

Istället blev det politiken som så småningom kom att ta Alberts hela uppmärksamhet. Som trettonåring gick han med i ungdomsgrenen av det socialistiska partiet PPP, People’s Progressive Party.

– Det var en naturlig sak för oss. Vi var en koloni. Över hela världen var man i uppror mot kolonialmakterna, säger Albert.

Det var de fattiga arbetarkvarteren hemma i Georgetown som blev Albert Gibbs politiska skola. Hos skomakaren, i snickarverkstaden, hos korgmakaren och i gymnasiet pratades det politik.

– Där fick jag mina värderingar. Att vi fattiga måste resa oss, att vi måste bli av med kolonialherrarna, att vi med bildningens hjälp kan bygga vårt land så att det blir rättvist och utan fattigdom.

Den gamla ordningen som etablerats av kolonialmakterna skakade i sina grundvalar och Guyana lyste som en röd politisk stjärna i Sydamerika.

– Vi var det stora kommunistiska hotet. USA talade om för hela världen att Guyana skulle bli ett brohuvud för kommunismen i Sydamerika, berättar Albert.

Socialistpartiet PPP kom till makten 1953 som det första socialistiska partiet i hela Sydamerika. Den brittiska regeringen ingrep, avsatte regeringen och fängslade ledarna och aktivister. Guyana fick sin självständighet först 1966.

Partiet hade kontakter med den internationella arbetarrörelsen över hela världen och skickade iväg unga förmågor för att få utbildning.

Albert blev som sjuttonåring handplockad och skickad till Moskva på "partiskola".

– Det var en härlig tid, säger Albert, som lyser upp vid minnena.

På partiskolan träffade han politiska aktivister från hela världen. Det överhängande hotet om kärnvapenkrig mellan USA, Sovjet och Kuba diskuterades flitigt. På schemat stod tre timmar ryska om dagen, marxistiska studier och filosofi.

Den politiska aktivismen tog honom vidare till bland annat Havanna, Prag, Berlin, Peking, Budapest och Leipzig, där han träffade en svensk kvinna som han gifte sig med hemma i Georgetown.

Under fyra år levde de i olika länder – hon i Sverige, han i Västberlin, där han arbetade med dokumentärfilm för att förändra världen.

– Det spelade ingen roll. Vi var revolutionärer, konstaterar Albert.

År 1972 flyttade han till Sverige, där den politiska aktivismen, kulturlivet och musikrörelsen blomstrade.

– Sverige var så fantastiskt välkomnade då. Det är något man glömmer – det var en så positiv stämning i Sverige. Vi invandrare sågs som individer och inte som en grupp, minns Albert.

Han flyttade till Gävle för att fortsätta utbilda sig inom radio- och teleteknik.

Efter utbildningen, då arbetsmarknaden såg mörk ut klev han istället in på Korsnäs och fick jobb direkt.

– Jag tänkte att kunskap om pappersindustrin kunde vara till nytta när jag skulle flytta tillbaka till Guayana sen, säger Albert.

Men till Guayana återvände han aldrig. Istället blev han kvar på Korsnäs i tjugosex år.

Alberts stora engagemang i facket, Papperstrean, har präglat hans liv mycket. Där bidrog han bland annat till att införa facklig utbildning för skiftlagen, för att öka sammanhållningen mellan arbetarna och få dem att sätta sig in i branschen mer.

Han ledde också arbetet med att starta Papperstreans tidning Karskäringen 1984.

– Det här är vår fabrik också. Om det ska gå bra för företaget så måste vi se till att hjälpa varandra och se efter hur vi mår, tyckte jag. Vi är inte bara arbetare – vi är människor också, säger Albert.

Som engagerad i kommunpolitiken för Vänsterpartiet intresserade han sig speciellt för frågor som rörde för- och grundskola, kollektivtrafik och samhällsplanering.

Kommunpolitikens förmåga att skapa stora förändringar genom små beslut i människors vardag tilltalade honom.

– Som socialist kan man inte vara dogmatisk. Man måste ha en realistisk politik som folk förstår – inte bara skrika slagord och skälla ut makten, säger han.

Men Albert Gibbs engagemang gick långt utanför det parlamentariska arbetet. För att få människor att komma samman och bli delaktiga krävdes nya metoder.

I slutet av nittiotalet drog han till exempel igång ett projekt på Stenebergskolan för att göra föräldrar mer aktiva i skolan.

– Jag ville att föräldrarna skulle förstå hur grundskolan fungerar. De resursstarka föräldrarna kommer alltid att engagera sig men vi ville nå ut till alla föräldrar, säger Albert, som lyckades mobilisera ett hundratal föräldrar under några lördagar, till seminarier om allt från skolans ekonomi till pedagogik.

I dag är Albert Gibbs inte längre i aktiv i kommunpolitiken men han är fortfarande med i Vänsterpartiet.

Trots över två decennier av troget partiarbete är det inte alltid som han stått på samma sida som sitt parti. Feminist vill han till exempel inte kalla sig.

– Vad betyder det att vara feminist? För mig är det kvinnliga perspektivet halva livet. Kvinnfolk har alltid varit min inspirationskälla och ledning, säger Albert, som tycker att det är för mycket snack om feminism och för lite verkstad i Vänsterpartiet idag.

Det är inte bara det politiska engagemanget som får ta plats i hemmet på Brynäs. Förutom att han just nu skriver sina memoarer, vill han ägna tid åt musiken.

– Jag är jävligt bra på att sjunga. Nu måste jag sätta mig ner och skriva de här låtarna färdigt. Jag har till och med fixat en gitarr, avslutar Albert Gibbs med sitt finurliga leende.

Mer läsning

Annons