Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna kör hemlig last

/
  • Lokföraren Anna tar sitt godståg vidare mot Hallsberg. Där väntar en ”överliggning” på lokförarhotellet Stinsen, innan hon vänder  tillbaka mot Gävle morgonen därpå, kl. 04.30.
  • Innehållet i vagnarna är hemligt för allmänheten, på grund av sabotagerisken. Vissa tåg avslöjar sig själva; flistågen doftar av nyfälld skog, och det går ett fisktåg till Nordnorge som det inte går att missta sig på. För den som är kunnig på beteckningarna går det också att läsa på vagnarna vad som fraktas. Lokföraren vet vad som finns i, och är det något explosivt eller brandfarligt, håller Anna också koll på exakt var i tågsättet vagnen finns.
  • 13.33 är det beräknad avgång från Storvik. Hennes kollega från Ånge lämnar över i god tid och efter att bland annat ha kontrollerat dödmans-greppet kan Anna åka redan 13.15. ”Man kan åka före tabell, det blir att man får vänta lite någon annanstans i stället”.
  • Om Anna tar bort foten bromsar loket av sig självt inom 13 sekunder. Men först sätts en skarp varningssignal igång. Vill hon lämna förarstolen finns ett handtag med sladd som ersätter fotgreppet.
  • Gasen är som en joystick till ett tv-spel. Om det kommer en backe gäller det att ta lite extra fart i ”dalen” så att det 882 ton tunga tåget tar sig över krönen. Några promilles lutning räcker för att räknas som backe för ett godståg.

När Anna Larsson var liten hade hon ett litet trätåg med räls. Nu är hon lokförare, med järnvägs­emblemet tatuerat på insidan av underarmen.

– Det är världens bästa jobb! säger Anna.

Annons

Vi följer med i hytten när hon kör 882 ton godståg från Storvik mot Hallsberg.

13.10 rullar Green Cargos godståg från Ånge in i Storvik. Anna tjenar glatt på lokföraren som hon ska byta av och klättrar vant upp i loket.

Hon ställer om förarstolen efter den betydligt större kollegan och checkar så att ”dödmans-greppet” fungerar. Hon ska hela tiden ha foten på ett reglage, annars bromsar tåget av sig själv inom 13 sekunder. Om hon behöver resa sig från stolen finns det en handkontroll med sladd i stället.

Anna har förberett sitt arbetspass genom att byta om och hämta sin tågorder på Green Cargo i Gävle. Till Storvik har hon åkt vanligt tåg. Väl på plats ringer hon först till en fjärrtågklarerare, för att meddela att hon är redo. Annars körs tåget in på ett annat spår i väntan på henne.

Enligt Transportstyrelsens regler måste vi som ska åka med ha hyttillstånd och en instruktör som övervakar säkerheten. Det blir Ove Teljing, med 30 år som järnvägare bakom sig. Av honom får vi förhållningsregler.

– Om vi upptäcker något större än en personbil på spåret ska ni gå in genom dörren här och längre bak i loket, säger Ove. Men det händer inte, lägger han till när han ser våra uppspärrade ögon.

Anna Larsson examinerades som lokförare i april förra året.

– Man praktiserar på flera olika ställen och får faktiskt köra tåg i trafik första dagen, med handledare förstås. Jag skrattade så jag grät för jag var så nervös, det var urhäftigt. Man bara lossade på bromsen och gav lite pådrag och så drog det iväg, mycket lättare än man trodde. När jag var klar med utbildningen längtade jag efter att få ut alla ur hytten och köra själv.

När vi lämnar Storvik gör Anna en ”retardationskontroll”, enkelt beskrivet jämför hon inmatade tågdata med verkliga förhållanden. Framför sig har hon blankett 26 ”Uppgift till tågförare”.

– Jag kan till exempel se hur mycket tåget väger. Då slår jag i procenttabeller för att se vilken hastighet jag ska hålla. Det står också vad det finns i vagnarna. Om det är något brandfarligt måste jag kunna informera brandkåren till exempel. Skulle det vara krut i en vagn måste man slå av bromsarna på den vagnen så att det inte slår gnistor.

Vi vill förstås veta vad det är i vagnarna på det här tåget så jag lutar mig fram för att se bättre, men då är Säkerhets-Ove där och nappar åt sig papperen.

– Det är faktiskt hemligt, enligt lag, säger han. Men alla som är läskunniga kan ju läsa på vagnarna – om man förstår förkortningarna.

Anna får så sakteliga upp farten. X2000 går enligt uppgift att ”svischa” igång. Men ett godståg liksom pustar och stånkar lite, åtminstone inbillar man sig det. Precis när vi kommit upp till modiga 80 kilometer i timmen måste vi stanna in för ett möte redan i Hästbo. Tågledningen fjärrväxlar in oss på ett sidospår.

Det känns lite sådär; tänk om den som ska växla över oss har glömt det och går och fikar? Men Anna bara skrattar. Det är hon inte ett dugg orolig för. Inte heller att vi ska få möte på banan. Det är omöjligt menar hon.

– Men det kan ju hända andra grejer. Att man kör på djur till exempel, jag har sett både älgar och lodjur nära spåren, eller att man råkar riva ner en kontaktledning.

Det finns många varningslampor i hytten som till exempel kan indikera spänningsfall. Tre–fyra gånger det senaste halvåret har blinkande paneler krävt en insats av Anna.

– Första gångerna tänkte man bara ”neeej!”, men nu är jag lugnare och kollar vad som behöver göras. Man måste orientera sig i maskinrummet och söka fel. Det ingår mek i utbildningen så lite tekniskt lagd bör man vara. Men det finns faktiskt en manual, en felsökningspärm, och man kan ringa till tågledningen i Hallsberg och fråga. Men oftast ringer man till gamla lärare eller handledare, säger Anna. Och kollegorna är guld värda när man är ny.

Mardrömmen är att en människa ska dyka upp på spåret. I genomsnitt drabbas varje lokförare av det minst en gång i sitt yrkesliv.

– Jag var 20 meter från att toucha i en bil som stod parkerad intill banan. Föraren backade upp på spåret med bakänden för att köra därifrån. Man undrar hur folk tänker, muttrar.

Om tåget inte går att köra vidare och föraren av någon anledning måste hämtas längs banan får det inte avslöjas exakt var tåget befinner sig. Ett lika enkelt som genialt sätt att tvinga hämtande lokförare att närma sig platsen i snigelfart för att undvika kollision.

– Nu kommer en uppförsbacke, säger Anna strax innan Horndal.

Det går knappt att se med blotta ögat men för ett godståg på 882 ton är tio promilles lutning en rejäl backe att kravla sig över, och något för lokföraren att se upp med. Alla vagnar ska med över ”krönet”.

I loket finns pärmar med linjebeskrivningar; fakta över alla sträckningar; var signaler och övergångar finns till exempel.

– Kör man längre upp i Norrland måste man ha topografiska kartor också, så man vet när man måste ta fart i dalen, berättar Anna.

Vi passerar många vackra, gamla stationshus, som de i Avesta/Krylbo och Karbenning. I Horndal har banarbetare överraskat med en snögubbe som hälsning. Det uppskattas av både Anna och Ove. Och titta! Ett rådjur skuttar iväg åt rätt håll, in mot skogen. Sikten är god längs banan, det är röjt med marginal för att inte träd ska blåsa omkull på rälsen.

Anna känner plötsligt att kontakten med banan inte är lika god längre.

– Det är nog lite lätt snö på rälsen. Det värsta är en riktig ”hjulplatta”, att tåget bara kanar på rälsen i stället för att rulla, säger Anna.

Att köra tåget är inte det svåra, det är att lära sig de hundratals kombinationerna av signaler. Anna jobbar hela tiden aktivt i loket, läser av alla vita, gröna och röda koder längs linjen och ligger steget före med gas och broms. Skulle hon ha glömt något finns allt i järnvägarnas bibel, JTF, Järnvägsstyrelsens trafikföreskrifter. Varje år kontrolleras att lokförarna uppdaterat sig på nyheter.

– Posttåget från Tomteboda är roligast att köra. Det är prioriterat och får gå i 160 kilometer i timmen, säger Anna och skiner upp.

För förarnas bekvämlighet finns mikro – och radio – i loket.

– Det är ett bra sällskap under nätterna. Bara det inte är ”Karlavagnen”, det är förfärligt, säger Anna med ett skratt.

Men det finns varken vatten eller toalett. Måste man pinka blir det till att planera ett stopp och slå en drill i skogen.

Hon tröttnar inte, även om hon skulle köra samma sträckning flera gånger.

– Jag är en sån som kan se om en film tio gånger, skrattar Anna. Men det är faktiskt stor variation. Man dirigeras via olika vägar till ett mål, ibland är det dag, i bland är det natt.

– Här i Fors finns en läcker kurva där man kan se gnistret från hela sättet när det är mörkt och kallt, säger Anna förtjust. Det är riktigt snyggt! Och när man kör förbi fabriken är det som en heavy metal-video när man kör genom röken.

Plötsligt tjuter det i loket. Anna har kört lite för fort och får en påminnelse av kontrollsystemet. Efter Fors och strax innan Avesta kommer vi igenom ett av många strömlösa avsnitt längs banan; här måste tåget ta sig fram en bit på gammal fart. Stannar vi kommer vi inte härifrån. Det blir tystare i loket ett tag när maskineriet ligger nere, tills elen får fatt i systemet igen.

De fyra sista kilometerna mot Ängelsberg blir en exklusiv upplevelse. Efter Karbenning, vid sjön Snyten, viker Anna av på en gammal tågbana där det aldrig går persontrafik. Det är oröjt på sidorna och träden lutar sig nästan över spåret som en tunnel. Maxfarten är 40 kilometer i timmen.

– Här är det så fint på sommaren! säger Anna längtansfullt men lägger till att det vackraste ändå är att köra i fjällvärlden på vintern när solen är på väg upp.

– Ibland står det tågfantaster längs banan och fotograferar. Helt otroligt att deras intresse är mitt arbete.

Allt fler tjejer blir lokförare. Visserligen måste man orka pulsa i snö för att säkerhetssyna tåget, och ibland hugga sig ned genom snö och is till kopplet bakom loket. Men det är inte muskelstyrka som premieras vid intagningen, de sökande gör ett anlagstest som gynnar dem som tänker snabbt och rationellt.

– När jag svingade mig upp i loket i Ånge i måndags var det ett gäng barn som såg mig. ”Titta, det är en tjej som kör!”. Då vinkade jag och bjöd på ett tut, ler Anna.

18.45 kommer hon att vara framme i Hallsberg där en annan lokförare tar över godståget till slutdestinationen Göteborg. Anna tar in på Stinsen; det anrika hotellet för järnvägare.

– Jag gillar överliggningen i Hallsberg. I de stora tegelbyggnaderna där har lokförare sovit i över 100 år, säger hon.

Där kommer hon att springa en runda, och lägga sig för att sova. 4.30 ska hon vara redo att köra ett annat tåg tillbaka till Gävle. Sovstunden räknas inte som arbetstid, men hon får traktamente.

Har du fått några yrkesskador?

– Ja, jag kollar alltid på körsignaler när jag är på stationer. Och jag kan läsa mellan raderna på ankomstskyltarna. Står det beräknad ankomst 12.00 prick vet man att de inte har en aning om när tåget kommer, skrattar Anna.

Mer läsning

Annons