Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Att vara kvinna är en bra kompetens”

/
  • LIKA OCH OLIKA. Undersköterskan Annica Olsson, pensionerade journalisten Anita Wallin och Klara Westergren från kvinnojouren Blåklockan har olika bakgrund men liknande syn på kvinnors rättigheter. ”Det handlar om demokrati och mänskliga rättigheter”, säger Klara Westergren.

Tre generationer kvinnor.
De hade aldrig tidigare mötts, men de gillar att diskutera.
Och när Arbetarbladet sammanförde dem för att prata jämställdhet och kvinnors makt blev det inte många tysta stunder.
Möt Anita Wallin, Annica Olsson och Klara Westergren.

Annons

Jag tror kvotering är bra. När Socialdemokraterna bestämde sig för att ha varannan damernas och det var ett tvång för S-distrikten då fick det bli så.

Det har två sidor. Som kvinna kan man fråga om man fick jobbet för att man är kompetent eller för att man är kvinna, men jag tror att det är nödvändigt för att det ska hända något med makten.

Men det är ju en jäkla bra kompetens att vara kvinna.

Man brukar ju säga att bakom varje framgångsrik man står en kvinna.

Jag blir så förbannad när jag hör det. Jag läste nyligen i Expressen en sammanställning av flera hundra yrken och det spelade ingen roll om kvinnan hade samma utbildning så kom hon ändå inte upp i samma lön. Men vad ska man göra åt det?

Jag upplever att kvinnors kunskap inte räknas inom vissa yrken, som i mitt fall socialt omhändertagande. Det kan man inte tjäna pengar på. Det är samhället som styr det med vetenskapliga fakta; för hur många kvinnliga professorer finns det? Det är en bråkdel av de män som sitter och sätter agendan för vad som är kunskap, och speglar yrken där det går att mäta kunskap. I kvinnoyrken förmedlar man kunskap till varandra och där mina kunskaper från familjelivet förmedlats går det inte att mäta, det går inte att tjäna pengar på det.

Den här löneskillnaden mellan läkare är obegriplig tycker jag.

Kvinnor straffas för att de tar ut barnledighet, och får frågor vid anställningsintervjuer om de planerar att skaffa barn. Hur många män får de frågorna?

Och vem är det som är hemma med sjuka barn? Mest kvinnor tror jag.

Men ser man det historiskt har det hänt mycket för kvinnor, tack vare politiska beslut. Till exempel barnomsorgen som har utvecklats. Herre gud, när vi hade tre små barn och jobbade. Om man hade råd hade man barnflicka. Vi gick i skift.

Men då handlar det om att samhället ska ta ansvar. Jag tänker att männen också måste ta sitt ansvar och vara hemma med barnen.

Därför kan jag undra om kvoteringen inte är lösningen, med kvoterad föräldraförsäkring. Sedan är könsrollerna svåra att komma tillrätta med. Men jag blev alldeles varm inombords när jag läste en krönika av Marcus Birro. Känner ni till honom? Han har ju fått barn, och när jag läste om det tänkte jag att där har vi den moderne mannen.

Jag brukar vara försiktig med att använda ordet könsroll, för en roll är ju något man kan gå in i, och ut ur, men jag väljer ju inte om jag vill gå in i rollen som kvinna, jag är kvinna.

Jag har ju varit med rätt länge och mycket har ju blivit bättre, men samtidigt tycker jag att kvinnor utsätts för hemska saker, till exempel när en flicka på tio år ska tycka att Britney Spears är något att leva upp till. Den här översexualiserade kvinnobilden är ju sjuk.

Jag tänker att det här med att kvinnan ofta blir synonym med kroppen används för att hålla kvinnor på mattan. Det är något så svårt att leva upp till och då blir det inte så mycket tid att göra något annat. Och för att få den mesta bekräftelsen är det en så smal stig att hålla sig på, för blir det för sexigt blir man ju en hora, så det är svårt att balansera mellan horan och madonnan.

Jag försöker få mina tjejer att våga säga nej, inte känna sig tvingade att gå med på saker, utan att folk får ta mig för den jag är.

På samma sätt tycker jag att man ska lära sina söner att fråga – för jag jobbar ju mycket med mäns våld mot kvinnor och mycket av kvinnodebatten handlar ju om hur vi ska skydda oss, att inte gå ensam hem på kvällen och så vidare. Men hallå; vi kan inte sluta bli slagna, det är männen som ska sluta slå.

Jag tror att män i 30-årsåldern är beredda att ta mer ansvar. Min son är 40 år och har barn, och jag tror att de delar lika.

Jag tror det beror på hur man är uppvuxen. Mina föräldrar är 70 år och min mamma tog hand om barnen. Pappa såg man nästan aldrig, och när han kom hem skulle vi vara tysta. Men de jag umgås med som är ihop hjälps åt, och när mina barn växer upp tror jag att det blir bättre.

Man får ju hoppas det och tänker att det också beror på hur man tar det där ansvaret. Pappan får inte bara vara den där roliga föräldern, och att när pappa tar hand om barnen händer det alltid något kul. Det handlar ju om att fundera på vad som är jämställdhet. Hur är jag med mina barn?

Men det finns nog en viss ovilja bland kvinnor också att släppa ifrån sig ansvaret för barn och hem.

Mer läsning

Annons