Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bärplockarnas läger i Gävle

/
  • Lauka Georgieva och Michael är två av de som bor i bärplockarlägret. Lauka är bestört över hur kallt och blött det är i hennes tält.
  • Lasse Wennman levererar sallader till lägret och det blir lunchdags direkt.
  • Såväl strumpor som gummistövlar behöver torkas efter att regnet härjat under förmiddagen.
  • Marianova byter direkt upp sig när en transport med kläder och skor kommer.
  • Marin Marinov blir glad när mattransporten kommer. Han bor här med sina fem barn.
  • I den enda husvagnen i lägret bor barnen, berättar Lauka Georgieva.

Sedan drygt en månad lever en grupp bulgariska bärplockare i ett skogsparti i norra Gävle. Nära hälften av dem är barn.
– Jag grät senast jag åkte härifrån, säger Lasse Wennman, som levererar förnödenheter till lägret. Arbetarbladet följde med dit på fredagen.

Annons

STORT BILDSPEL: Se alla Arbetarbladets bilder inifrån bärplockarnas läger

MER LÄSNING: Bärplockarna har låg prio hos Gävle kommun

Marken runt tälten är täckt av lera efter förmiddagens häftiga regnväder. Kläder hänger på linor mellan träden och Lasse Wennman från Matakuten rullar fram med sin minibuss. Två lådor med sallader och mackor lastas av. De boende i lägret flockas.

Han åker hit några gånger i veckan med mat och andra förnödenheter till de fattiga EU-medborgarna som bor i lägret.

Lauka Georgieva, 44, från Sofia i Bulgarien, är en av dem. Hon menar att de inte har några alternativ till att vara här.

– Det finns ingenting i Bulgarien. Det finns inga jobb där, säger hon.

Bärplockarna tjänar ungefär 400 kronor per dag, och pengarna de samlar ihop under bärsäsongen ska räcka resten under resten av året.

– Vi kommer att kunna köpa bland annat mjöl och ved. Vi bor i eget hus, så vi kommer att behöva värma upp med hjälp av veden, för snart kommer vintern och snön i Bulgarien.

Lauka och hennes son är i Sverige för första gången. De har varit här i två månader och planerar, som resten av de i lägret, att resa tillbaka om tio dagar, säger hon. Bärsäsongen börjar närma sig sitt slut och barnen ska börja skolterminen.

Michael, en kille med svart jacka och träningsbyxor, berättar ivrigt att han ska börja i sjätte klass. Tolken Rolf Andersson får koncentrera sig för att sålla bland alla som vill göra sig hörda för honom.

– Flera av barnen kommer fram och vill att jag ska anteckna deras namn och skostorlek. Nummer 36 har han visst, Michael.

– Vi behöver strumpor, skor och täcken, säger Lauka Georgieva.

– Det värsta är att vi bor i tält. Jag fryser, det är blött och kallt. Jag kommer att dö av all blöta och kyla, säger Lauka, halvt på allvar, halvt med glimten i ögat.

Är du inte orolig för att barnen ska bli sjuka?

– Barnen sover i husvagnen, säger Lauka och gestikulerar mot den enda som finns i lägret. Vi borde alla sova där.

Lasse Wennman lämnar lägret men är snart tillbaka med en ny billast. Den här gången innehåller den kläder, skor och täcken. Lauka Georgieva och de andra i lägret blir uppspelta. De granskar kläderna och skorna och skickar vidare tills de når den person de passar bäst för.

– Med vårt nätverk har vi möjlighet att hjälpa till med sådana saker, säger Lasse Wennman och berättar att det är Erikshjälpen som bistått.

Matakuten finansieras av Gästrike återvinnare och jobbar i huvudsak med att samla in mat med kort datum eller trasiga förpackningar från restauranger och butiker. Maten kör Lasse Wennman sedan ut med sin bil.

– Till pensionärer, ensamstående mammor, papperslösa, alla som har det tufft ekonomiskt. Sedan har vi de här, som är en procentuellt sett ganska liten grupp av de vi jobbar med, men som har ett väldigt stort behov. De lever ett bedrövligt liv för att vara i Sverige.

– Mitt hjärta blöder varje gång jag lämnar dem, säger Lasse Wennman.

Mer läsning

Annons