Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Björn tillbaka två år efter sin stroke

/
  • TILLBAKA SOM LEDARE. 30-åriga Björn Zättlin i Gävle var en lovande innebandyspelare när han för två år sedan fick en stroke. Vägen tillbaka har varit lång. Björn kan inte spela med sina gamla  lagkamrater i Runsten men han är med på planen som andretränare och lagledare.

I över två år har han kämpat för att komma tillbaka till det liv han hade. I dag är han så nära han kan komma.

Stroken kom från ingenstans och förändrade innebandy- spelaren Björn Zättlins liv för alltid. Han kan inte spela men han kan träna sina gamla lagkamrater.

Annons

Under åtta säsonger var Björn Zättlin en given spelare i IBK Runstens A-lag.

Säsongen 2007/2008 hade gått bra och laget hade spelat sig till en plats i landets näst högsta serie. Söndagen 30 mars 2008 är för alltid inristad i Björns minne. Laget hade avancerat i serien veckan innan och Björn och hans dåvarande sambo åkte till svärföräldrarna i Bollnäs och gick på 30-årsfest på lördagskvällen.

Tidigt nästa morgon vaknade Björn av att han mådde dåligt.

– Jag tänkte att det var konstigt att jag blev bakis eftersom jag inte hade druckit så mycket, men fortsatte att sova eftersom jag kände en enorm trötthet. Björn låg kvar i sängen hela förmiddagen, vid ett-tiden var han tvungen att gå upp och kräkas.

– Det bara svartnade för ögonen. Jag minns att jag hann tänka att det var kallt i hallen. Jag tror att jag försökte ropa på hjälp men upplevde det som att ingen hörde mig. Jag vet inte hur länge jag låg där men det kändes som en evighet.

Helt förlamad på en sida

Det var sambon som till sist hittade sin pojkvän utslagen på golvet.

– Hon försökte hjälpa mig upp men jag var helt förlamad på högra sidan och kunde inte gå.

Paret åkte i ilfart till akuten. Där konstaterade en läkare snabbt att Björn, trots sin unga ålder, hade fått en stroke. Han skickades med ambulans till Gävle och hamnade sedan på strokeavdelningen – som yngsta patient med sina 27 år. Näst yngst var en 72-årig man.

När Björn vaknade upp på måndagen hade han nedsatt syn på båda ögonen och var helt förlamad från huvud till tå på höger sida.

Trots det kände han sig aldrig rädd eller förbannad över att just han, en ung man i sitt livs form hade drabbats av en stroke.

– Det kanske låter konstigt men enda gången jag var rädd var egentligen när jag låg i huset och ingen hörde mig. På sjukhuset behövde jag inte vara rädd. Där var jag bland folk och visste att de fixade allt.

Vinnarinstinkt

Idrotten har varit viktig för Björn så länge han kan minnas. Som idrottare har han präglats av sin envishet och förmågan att pressa sig själv till den yttersta gränsen. Dessa egenskaper i kombination med sin vinnarinstinkt blev kanske Björns räddning. Redan dagen efter anfallet satte han upp två mål för sig själv.

– Det första målet var att kunna gå igen. Det andra var att kunna spela innebandy till jul.

– Jag ville bli bra och vågade testa. Jag bestämde mig för att jag skulle gå igen, det var bara så.

Efter en vecka tog Björn sina första stapplande steg mot sitt första mål.

– Så glad som jag var då har jag aldrig varit.

Tiden på Gävle sjukhus och rehabiliteringsavdelningen på sjukhuset i Sandviken var en tuff period för Björn, trots det är minnena ljusa.

– I början fanns det så mycket att vara glad för, som alla framsteg i rehabträningen.

– Sen var det oerhört roligt att inse att man har så många som bryr sig. Folk ringde och hälsade på varje dag och jag visste inte att jag kände så många människor.

Trasig hiss

Fem veckor efter strokeanfallet kom vändningen, tack vare en trasig hiss.

– Då går vi då, sa jag och gick sex våningar upp. Efter den dagen åkte jag inte rullstol mer.

I dag har livet börjat lunka på som vanligt för Björn. I augusti fyllde han 30 år, samma månad blev han halvtidspensionär från sitt jobb på Mattes Bröd i Ockelbo.

Den största livsomställningen är att han aldrig mer kan idrotta. Drömmen om att stå på plan med innebandyklubban i högsta hugg till jul gick i kras.

I stället har Björn valt att göra comeback inom idrotten på annat sätt. Från och med i höst är han andretränare/lagledare för sina gamla lagkamrater, en roll som inte alltid är helt lätt att bemästra.

– Det är frustrerande att stå bredvid ibland, det är nog det svåraste med att vara ledare. Och jag har svårt för att bänka folk eftersom jag tycker så synd om dem. Det får huvudtränaren göra, säger Björn och skrattar och fortsätter:

– Min styrka ligger i att analysera matchbilden.

Stroken gör sig fortfarande påmind i det vardagliga livet, trots att det har gått över två och ett halvt år. Småsaker som att skriva eller att greppa mynt kräver en enorm koncentration och Björn tränar fortfarande på att bättra sin finmotorik.

Läkarna hittade aldrig orsaken till stroken – den enda förklaring som de har kunnat ge är ren och skär otur. För att inte riskera fler anfall måste Björn äta mediciner mot kolesterolet och blodförtunnande under resten av sitt liv. Något som han har gemensamt med sin morfar.

– Det är skönt att ibland kunna prata med någon som varit med om samma sak och som förstår hur det är.

– Jag står min morfar närmare i dag än jag gjorde innan stroken.

Björn tar inte längre saker och ting för givet, i stället tar han dagen som den kommer.

Carpe diem har blivit hans ledord i livet.

Linda Åberg

Mer läsning

Annons