Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De har inte längre råd att drömma

Annons

Hon hittar ett hål i stängslet och kryper igenom. Kunde inte motstå lusten att plocka blommor. Blåklint, prästkragar. Behövde dra in den där samtidigt tunga och lätta doften av nyutslagen sommar. Kanske är det midsommar, kanske vill hon – som alla andra – lägga sju sorter under huvudkudden och drömma om kärlek: att älska någon, att bli älskad. Det är nästan 100 år sedan. Ester, som rymmer genom mentalsjukhusets stängsel, är en vuxen kvinna. Hon har varit inskriven på Säter i flera år. Hon drömmer om att bli konstnär.

I en artikel om de kämpande kvinnorna i Kobane, säger en kvinna att de, mitt i kriget mot IS, inte har råd att drömma. Det blir för personligt. De tappar stridsmoralen. I romanen om Ester, som kom ut förra veckan, står det: ”Först hungern, sedan sorgen, sist drömmarna”. Men måla gör hon ändå. Skapa är att strida. En nödvändighet, för att överleva. Ester skyller sin sjukdom på Anders Zorn. Han som var samtida, och som fick allt det hon inte kunde få. Det sågs som ytterligare ett sjukdomstecken: att hon riktade ilskan ut från den kvinnliga kroppen, och la skulden och ansvaret någon annanstans.

En av kvinnorna i kurdiska YPJ säger: ”Har jag varit beredd att offra livet för att mitt folk ska slippa leva­ under tyranni accepterar jag aldrig att någon ska diktera vill­koren för mitt liv. Varje dag pratar vi om att friheten inte är värd ­något utan kvinnlig frigörelse”.

I perioder skapar Ester ingenting alls. Det är när mörkret vunnit. Mörkret kommer utifrån och sprider sig in. Blir en känsla av maktlöshet. När omvärlden försöker kväva ens krafter. Under de 66 åren på mentalsjukhus nöts Ester ned, anpassar sig – men aldrig riktigt helt. Hon lever i 97 år och fortsätter måla nästan in i det sista. När jag skrev om ­Ester tänkte jag mycket på utifrån vilka grunder människor anses, eller känner sig, värdefulla eller värdelösa. Det är oftast yttre faktorer, som status, framgångar, som kopplas ihop med värde. Ester var inlåst på institution, hon hade ingen familj, hon fick inga framgångar, i mångas ögon var hennes kamp gagnlös, i mångas ögon borde hon ha gett upp.

Liksom Esters öde glider de kurdiska kvinnornas kamp, just nu, in i vår verklighet: De för ett tvåfrontskrig: dels mot fundamentalister, dels mot uråldriga patriarkala strukturer. ”Det finns inget mytiskt över de kvinnliga soldaterna. De är bara hängivna ett tydligt mål. Till dem i omvärlden som vill berömma oss för vår kamp mot IS: erkänn hellre våra politiska mål, vår strävan efter autonomi, social och kulturell jäm­likhet.” Läser om två minderåriga flickor som flytt från IS där de var slavar. Deras berättelse övergår alla vidrigheter. De förstår inte varför de flydde när det inte fanns ­något att fly till. Ingen mening kommer att visa sig. Det är i kampen mot mörkerkrafterna – och mot det bortglömda människovärdet – som all mening finns.

Maj var ovanligt kall i år. Mitt i trafiken på Norra Strandgatan, när solen plötsligt värmer, träffar­ jag en bekant som jag inte sett på flera år. Hon säger något om att livets skönhet alltid vinner­. Jag tänker på Ester och kvinnorna i Kobane.

Mer läsning

Annons