Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är inte synd om Kikki

/

Det händer mycket kring Kikki Danielsson just nu. Hennes första skiva på 18 år ”Första dagen på resten av mitt liv” har släppts, självbiografin ”Ett schlagerliv” har precis kommit ut i bokhandeln, i oktober ska hon spela in en långfilm och sedan ska hon ut på en landsomfattande turné. Och mitt i alltihop letar hon efter hus i Gävle.

– Jag vill komma närmare Stockholm. Gävle ligger på lagom avstånd, dessutom bor och pluggar min dotter i Gävle.

Annons

Kikki Danielsson tycker själv att hon har fått en revival i år. Musikjournalisten Fredrik Virtanen har hjälpt henne att skriva manuset till showen med den självironiska titeln ”Kikki talar ut”. Turnén skulle egentligen haft premiär i oktober, men har skjutits fram. Anledningen är att Kikki Danielsson satsar på sin långfilmsdebut.

– Jag åka till Moçambique och spela in en film med Sean Banan, det ska bli en svensk variant av Borat. Det är once in a lifetime som man får ett sådant erbjudande. Därför har jag skjutit upp premiären.

Varför dröjde det 18 år mellan förra skivan och den nya?

– Det har alltid varit någon annan som bestämt hur det ska vara. Jag ledsnade på att bara göra samma saker. Jag vill göra mer country. Sulo hjälpte mig att skriva texterna som är baserade på händelser i mitt liv. Det blev en personlig skiva.

Sångaren i rockgruppen Diamond dogs Sören ”Sulo” Karlsson blev hennes vän 2009. De träffades vid inspelningen av ”Så ska det låta”.

– Jag tänkte att vad är det där för jävla popsnöre. Men han visade sig vara en glad skit, precis som jag. Vi fann varandra och har nästan daglig kontakt. Det är till stor del hans förtjänst att jag vågat mig tillbaka.

Och varför skrev du boken Ett schlagerliv?

– Min ryggsäck sprack. Jag blev så förbannad och trött på allt ljug och alla snedvridna rubriker om falukorv, reumatism, skilsmässa och alkohol. Det handlade aldrig om min musik. Det är inte synd om mig. Jag får hatbrev från personer som vill att jag ska sluta gnälla och tycka synd om mig själv. Men det är inte jag som ringer till kvällstidningarna, det är de som ringer till mig. Därför ville jag ge min version i den här boken.

Men ändå har du fortsatt att besvara deras frågor?

– Jag har alltid varit schyst, för ärlig och pratglad och har varit rädd för att ljuga när jag får en fråga. Det hänger samman med min barndom och att jag var fosterbarn: jag trodde att om jag ljög skulle de skicka iväg mig.

Uppväxten var svår. I samband med att mamman och pappan skilde sig adopterades Ann-Kristin bort när hon var fem år.

– Den dagen minns jag tydligt. Jag klamrade mig fast runt pappas hals så att knogarna vitnade. En man och två kvinnor från barnavårdsnämnden bände loss mina händer och bar mig gråtande och sparkande ut till en svart PV. Jag ropade efter pappa och bankade på bakrutan.

Hon hamnade hos ett äldre par i Småland och blev ensambarn.

– Att jag blev bortadopterad är något som jag har bearbetat hela mitt liv. Länge trodde jag att det var mitt eget fel. Jag har många gånger frågat mig hur mamma kunde lämna bort mig och min lilla syster för att sedan skaffa nya barn som hon behöll.

Livet hos adoptivföräldrarna blev bra, men strängt. Det var aldrig någon hemlighet att de inte var hennes biologiska föräldrar.

– Ibland hälsade vi på hos mamma, lillebror och mina halvsyskon.

Båda föräldrarna gick nyligen bort. Pappan dog förra året, strax innan Kikki hade hunnit etablera en kontakt med honom. Det fanns många frågor som hon aldrig fick svar på.

– Jag och mina två yngre syskon skingrades som barn, men vi har god kontakt i dag.

Musiken blev tidigt ett intresse. Allting kändes bättre när hon sjöng.

– Mitt första framträdande var i kyrkan när jag var sex år. Det var söndagsskolefröken och mina adoptivföräldrar som tvingade mig att sjunga solo. Jag var så nervös att jag höll på att kräkas.

Som 17-åring debuterade Kikki Danielsson som sångerska i dansorkestern Nickies. 1973 gick hon över till dansbandet Wizex.

– Jag var sjukligt blyg och osäker. Jag kunde inte möta publikens blickar utan tog sikte längst bak i lokalen. Det är egentligen helt ofattbart att jag valde det här som jobb.

Med Wizex och Lasse Holm deltog hon i den svenska Melodifestivalen 1978, och låten hette Miss Decibel. Året därpå fick Wisex Rockbjörnen för ”Årets bästa dansband”. Hon blev också utnämnd till Skandinaviens bästa countrysångerska tre år i rad.

Med gruppen Chips tävlade hon två gånger i melodifestivalen och vann 1982 med Dag efter dag. I början av 1980-talet träffade Kikki Danielsson sin make Kjell Roos och började sjunga med hans band Roosarna. År 1984 spelade hon ensam in ett countryalbum i Nashville, ”Midnight Sunshine”.

– Jag var jättenöjd, men Bert Karlsson sa att den aldrig skulle sälja i Sverige. Skivan sålde guld på en vecka. Det var enda gången jag satte mig upp mot Bert. Jag låg faktiskt etta på Hawaii-toppen med Undercover lover. Jag hade gärna fortsatt min karriär i USA, men jag valde att satsa på familjen.

När hon tävlade med ”Bra vibrationer” i Eurovison song contest upptäckte Kikki att hon var gravid. 1986 föddes dottern Emma, och i samband med det bröt Kikkis reumatism ut. Fem år senare, efter andra barnet, blev det än värre. Trots att hon hade en kronisk sjukdom och två små barn hemma, åkte hon ut på vägarna igen med Roosarna när sonen bara var tre månader gammal.

– Vi körde femtimmarsgig om kvällarna. Jag kände mig som om jag bara var en mjölkkossa som skulle dra in pengar till familjen. Jag hade dåligt samvete för att jag var borta från barnen och Kjell gav mig skuldkänslor när jag inte ville ut och turnera. Det fanns ingen glädje. Alla mina känslor för Kjell tog slut, men vi höll färgen. En skilsmässa var det sista jag ville ha.

Det var vid den här tidpunkten som hon började dricka för mycket alkohol. 1999 skilde hon sig från maken Kjell Roos. Samma år körde hon av vägen med 2,44 promille i blodet. Kikki Danielsson dömdes till samhällstjänst och behandling. 2004 körde hon full igen. Hon valde från början att berätta öppet om sin alkoholism i medierna.

– Det som retar mig är synen på kvinnors drickande. Som kvinna blir det ännu värre, alkoholproblem hos kvinnor är så skambelagt. Vet du vad de kallar bag-in-box-viner för? Kikki-festis. Varför kan man inte lika gärna säga Persbrandt-festis? Nä, för kvinnor som dricker är äckliga fyllkärringar medan män som drar i sig en 75:a är karlakarlar.

Är du nykter i dag?

– Ja, jag dricker inte en droppe. Jag använde alkohol som själv-medicinering, men jag behöver det inte längre.

Kikki Danielsson planerar nu att lämna Bollnäs och flytta närmare Stockholm, gärna Gävle, där dottern bor och studerar på högskolan. Kikki är ofta på besök i Gävle.

– Jag har inget som håller mig kvar i Bollnäs längre. I början var det en lyx att få vara ensam och ha ett eget hem. Det var skönt att ha det alldeles tyst. Men nu har ensamheten blivit en plåga.

Hon har annonserat på Blocket efter ett hus i Gävleborg. Men det gav inget resultat.

– Bara jag hittar ett enplanshus som ligger lantligt och inte kostar alltför mycket, så flyttar jag.

Blygheten, som hon kämpat mot i alla år, har bytts ut mot ett nyvunnet självförtroende.

– Det har kommit med åren. Jag har mer självdistans nu och törs säga ifrån. Jag vet vad jag vill och vad jag kan.

Och sedan hon började twittra har hon fått många nya vänner som stöttar henne.

– Twitter betyder oerhört mycket för mig. Det var skivbolaget som bad mig att börja. Jag har redan 4 000 följare. Det är framför allt många unga som uppmuntrar mig, de är oerhört snälla.

När Kikki twittrade om att det var en skittrist dag, var det en bloggare som uppmanade alla att peppa Kikki genom att stödköpa hennes gamla hit ”Papaya coconut”. På mindre än 24 timmar hade låten hamnat etta på Itunes.

– Det var helt ofattbart att de ville göra en sådan sak för mig. Det är kärlek.

Mer läsning

Annons