Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett år efter chockbeskedet ligger Ann sömnlös

/

Han tror inte att han behöver gå sysslolös många dagar när fabriken lagts ned.
Hon ligger sömnlös på nätterna och oroas för hur familjen ska klara sig på den magra arbetslöshetsersättningen.

Annons

Läget är olika för de 325 anställda som för ett år sedan, 25 oktober, fick chockbeskedet att massafabriken i Norrsundet skulle läggas ned.

– Helst vill jag bo kvar. Men går inte det så måste vi flytta. Jag har inte skaffat barn för att vara borta från dem hela veckorna, säger Ann Axelsson, instrumenttekniker, som jobbat 22 år i fabriken.

Sedan i höstas ingår hon i den så kallade omställningsgruppen och får söka jobb på heltid med full lön fram till årsskiftet.

– Det är svårare än jag trodde, säger hon.

Om hon inte fått jobb före årsskiftet tvingas hon sänka sin inkomst med 8 600 kronor i månaden. Med högsta ersättningen från a-kassan får hon nöja sig med 63 procent av sin nuvarande lön på 23 600 kronor i månaden.

Det gräver djupa hål i hushållskassan som ska räcka till mat, villa och fem barn i skolåldern.

Elektrikern Mats Löfstrand ser ljusare på sin framtid.

Han har fått flera erbjudanden som han tackat nej till.

– Jag har nog beslutsångest. Jag vill ha ett jobb som jag trivs med, säger han.

Han ingår i den reducerade styrkan som jobbar kvar i fabriken till stängningen. Han är garanterad att få lön till halvårsskiftet nästa år om han inte hittar annat jobb innan dess.

Mats Löfstrand tror inte att det dröjer länge innan han har nytt jobb.

Han räknar upp alternativen.

Antingen söker han jobb på någon elektrikfirma. Han vill dock inte pendla för långt. Skutskär är för långt bort och längre än till Ockelbo från villan i Lingbo vill han inte flytta.

Ett annat alternativ är att starta eget. Men han är rädd att det blir för mycket att göra. Han vill ju också få tid att spela golf som blivit hans stora fritidsintresse.

Det ligger nog närmast till hands att han söker sig till industriföretaget som en av hans släktingar driver hemma i Lingbo. Då får han lägga elektrikeryrket på hyllan men får cykelavstånd till jobbet och möjlighet att resa ute i landet.

Ann Axelsson har sökt ett tiotal jobb sedan i somras. De flesta arbetsgivarna har inte ens bemödat sig att svara på hennes ansökningar.

– Det börjar kännas som på 1980-talet när jag senast sökte jobb i manliga yrken. Det verkar vara svårare för mig för att jag är kvinna, säger hon och berättar om arbetsförmedlare som signalerat att en del företagare inte gärna tar emot kvinnor på verkstadsgolvet.

Nu går hon en distansutbildning för att förkovra sig i så kallad PLC-programmering. Kursen varar till i sommar men hon befarar att hon tvingas avsluta den vid nyår.

Arbetsförmedlingens regler hindrar henne att gå på kurs och praktisera samtidigt som hon stämplar och söker jobb. Först när hon stämplat ut från a-kassan kan hon få gå på kurs, är beskedet från arbetsförmedlarna.

– Korkat, tycker Ann Axelsson som i höst praktiserar varannan vecka på Stora Ensos sågverk i Norrsundet.

Oron späs på av de besked som hennes make fick nyligen. Han har i dag en anpassad tjänst inom kommunen och sköter bland annat idrottsplatser i Hamrångebygden. Nu ser det ut som att jobbet upphör nästa år.

– Eftersom jag tjänar mest i familjen så känner jag kravet att hitta något, säger hon.

Mer läsning

Annons