Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eva skapar ringar på vattnet i Nepal

/
  • Eva med barnhemsflickan Pema i famnen.
  • Pema och Aliza i skolan.
  • Några av förskolebarnen på Manjushreehemmet i Nepal.
  • Många människor i Nepal har under jordbävningarna blivit hemlösa och många barn har mist sina föräldrar. Det kommer att ta många år innan Nepal hämtar sig från denna katastrof. Föreningen köper in tält som de delar ut till hemlösa.
  • Redan innan jordbävningen var Nepal ett trasigt land med tusentals barn som levde på gatan. När landet nu har slagits i bitar riskerar ännu fler barn att hamna i samma misär.
  • – De stora organisationerna måste in i katastrofområden. Vi har inte samma kapacitet. Efter det kan vi små organisationer komma in och återskapa vardagen.

Redan innan jordbävningen i Nepal levde tusentals barn på gatorna eller såldes till bordeller. Nu när stora delar av landet ligger i ruiner riskerar ännu fler barn att hamna i samma misär.
– Behovet av hjälp är större än någonsin, säger Eva Holmberg Tedert, grundare av Föreningen för gatubarn i Nepal.

Annons

Eva Holmberg Tedert från Gävle är grundare och verksamhetsansvarig för två barnhem i Nepal. Barnhemmen ligger i huvudstaden Katmandu, som är hårt drabbad av jordbävningen. Hon reser till Nepal två-tre gånger per år, senaste resan kom hon hem ifrån bara en vecka före jordbävningen.

Vi träffas hemma hos Eva i hennes magnifika lägenhet på 166 kvadratmeter. Det är högt i tak, stuckaturer, ekpanel och hallgolvet är av kolmårdsmarmor.

– Jag tycker att det är Gävles vackraste byggnad men nästa månad flyttar vi till en lägenhet på 70 kvadrat på Söder i Gävle. Vi vill sänka våra boendekostnader för att kunna lägga mer tid och pengar på hjälparbetet i Nepal, säger hon frankt.

– Men det är inte synd om oss. För en nepales vore det ofattbart att bo så här stort. Vi har ett bra liv, vi vill bara göra några omprioriteringar.

Tidigt i lördags förra helgen nåddes Eva Holmberg Tedert av nyheten om katastrofen, som hittills tagit minst 5 000 människors liv. Jordbävningen är den kraftigaste som drabbat Nepal på över 80 år.

– När TT-meddelandet kom blev jag så orolig. Jag försökte ringa för att ta reda på hur barnen mådde, men det gick inte att komma fram.

Efter ett dygn fick Eva telefonkontakt. Föreståndaren för flickhemmet ringde och berättade att de hade flytt ut till ett risfält och att alla barn hade klarat sig.

Totalt har föreningen ansvar för 56 barn och ungdomar. De har ett hem för 14 flickor mellan sju och 16 år i Gokarna och Manjushreehemmet med förskola för 19 barn mellan två och sju år. Men föreningen bedriver också hjälparbete ute i byarna. De betalar skolavgift för ytterligare ett antal barn som bor i fattiga byar. Dessutom bekostar de utbildningen för åtta unga kvinnor som ska bli sjuksköterskor.

– Jag är så glad att ingen kom till skada. Men småbarnshemmet är raserat och förskolebarnen har bott i tält under presenningar, men barnen mår under omständigheterna bra.

Eva har hittat en tillfällig lösning för de 19 förskolebarnen. De ska tills vidare få bo i en tvårumslägenhet tillsammans med sex anställda.

– Det är svårt att hitta någon bättre lösning just nu när så många byggnader har rasat och människor behöver sjukvård och vatten.

Sedan jordbävningen förra helgen har Eva jobbat nästan dygnet runt.

– På nätterna köper jag tält, presenningar och ris via mejl och telefon. Vi har nu även fått katastrofpengar som i första hand används till byar som har raderats av jordbävningen. Vi har volontärer på plats som bär tält och mat till väglösa byar. Eftersom vi jobbar i liten skala, vet vi att hjälpen kommer rätt och kan följa upp.

Hennes engagemang väcktes 2008 då hon träffade en tibetansk munk, en lama, hos vänner på Färingsö.

– Han berättade om barn som levde på gatan och i väglöst land i Nepal. Jag blev berörd och ville bidra.

Hon fick telefonnumret till en kvinna i Sverige som samlade pengar för att bygga en skola. När skolan var klar ville Eva fortsätta och frågade munken vad hon kunde göra. Munken berättade då att han var mycket bekymrad över alla gatubarnen i Katmandu.

– Kan du göra något åt det? Javisst, svarade jag. Jag har ändå inget bättre för mig. Jag har ett heltidsjobb och ett eget företag med alla yogaklasser, men jag tyckte ändå att jag hade tid och kapacitet, säger Eva och ler.

Hon reste till Katmandu och började dela ut mat till hemlösa barn. På gatorna såg hon massor av pojkar i alla åldrar.

– De var hungriga, sniffande, magra och riktigt eländiga. Men var är flickorna? Snart fick jag veta att flickorna samlades upp av människohandlare och såldes till bordeller i Indien.

Då började planerna på att starta ett flickhem. Tillsammans med några vänner letade hon upp en fastighet, anställde en föreståndare och tillsatte en styrelse. En jurist hjälpte till med alla tillstånd.

– Det gick snabbare än vad jag hade räknat med. Redan i juni 2011 började barnen flytta in. 2012 blev småbarnshemmet klart.

Hur valde ni ut vilka barn som skulle få bo där?

– En del kom själva. Bland de första kom en 13-årig flicka som kom med sin femåriga lillasyster i handen. De hade aldrig bott inomhus, de var födda i en kartong på gatan. Deras föräldrar var tiggare och missbrukare. Pappan skulle sälja lillasystern för att få pengar. Hon bad om hjälp och då fick de flytta in efter att vi hade förhandlat med föräldrarna.

En annan flicka var åtta år och bodde med sin mamma på gatan. En morgon när hon vaknade, låg mamman död bredvid henne. Flickans farbror kom med henne till barnhemmet.

– De har alla kommit på olika vis. Några flickor har mammor som är prostituerade. Mammorna har placerat döttrarna hos oss för att flickorna inte ska få samma liv som de har.

Barnen får stanna på barnhemmen till dess att de har en yrkesutbildning och kan försörja sig själva.

– Det kommer att kosta mycket, därför vågar vi inte ta in fler barn nu. Vi måste avsätta pengar till framtida utbildningskostnader.

Orden rusar fram och gör snirkliga beskrivningar kring varje händelse och person. Eva känner alla barnen på barnhemmen och deras historia. Det går inte att ta miste på hennes engagemang och omsorg.

– Hade jag haft egna barn och barnbarn hade jag inte haft tid och ork till det här.

Kan du njuta av ditt liv i Sverige?

– Javisst, jag njuter av mat, vin kultur och natur. Men om vi drog ned på hjälpen till Nepal skulle jag nog få dåligt samvete, det skulle kännas som ett felval. Det är inte svårt att avstå från nya kläder eller teaterbiljetter. Vi har det vi behöver.

Nepal är ett av världens fattigaste länder och uppemot 30 000 barn saknar ett hem av olika skäl.

– Vi kan inte göra tillräckligt men vi har som motto: Du kan inte hjälpa alla men du kan spela en avgörande roll för dem du hjälper. Jag tänker att det blir som ringar på vattnet. De vi hjälper skulle aldrig sälja sina barn till bordeller.

Eva är övertygad om att utbildning är det absolut viktigaste för att motverka fattigdom. Många i Nepal kan varken läsa eller skriva.

– Flickor får sluta skolan och blir bortgifta så fort de börjar menstruera. Bristande infrastruktur, korruptionen och bristen på försäkringssystem är också jätteproblem.

Vad är viktigast nu efter jordbävningen?

– Att försöka återskapa vardagen och komma i gång med skolorna igen.

Mer läsning

Annons