Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Följ med på en visuell jakt efter fridlysta arter

/
  • Ove Lennström i Gästriklands botaniska sällskap tar med oss ut i naturen för att hitta de fridlysta växterna.
  • Hotad art. Den här skogsklockan, campanula cervicaria, växte längs Fjärilsstigen vid Grinduga.
  • ”Myrarna här är otroligt välinventerade. Redan i mitten av 1800-talet gjorde botanikerna i familjen Hartman en genomgång”, säger Ove Lennström.
  • Särställning. Kärrknipprot, epipactis palustris, är Ove Lennströms favorit bland orkidéerna.
  • Flugblomstret, Orphys insectifera på latin, som vilar i Ove Lennströms hand har en blomställning som påminner om ett jordbi.
  • Ove Lennström kontrollerar regelbundet uppgifterna i sin flora. Han gör inventeringar och rapporterar till artdatabanken var arterna växer, antal och koordinater.
  • Järn har fällts ut i vattnet och skapar den skimrande ytan.
  • Tvåblad, listeria ovata, känns igen på att bladen är lite ovala.
  • Den här skogsklockan, campanula cervicaria, växte längs Fjärilsstigen i Grinduga.
  • Grönt och skönt. Lummern får plockas, men inte grävas ellr dras upp med rötterna. Den får heller inte samlas in för försäljning.
  • Den lilla ängsgentianan är hotade på grund av att ängsslåtter inte förkommer på samma sätt som tidigare.

Ursprungligen var bara tre växter i Gästrikland fridlysta. Nu har mosippa, idegran och guckusko fått sällskap av mångdubbelt fler arter.
– Samtidigt tror jag att befolkningen i större utsträckning än tidigare respekterar fridlysningen, säger Ove Lennström i Gästriklands botaniska sällskap.

Annons

När Arbetarbladet ska göra en vandring bland landskapets hotade och fridlysta arter tar vi med oss Ove Lennström som ciceron.

Stövlarna kippar i leran när han tar täten längs en kraftledning i närheten av Grinduga.

Lennström trampar rutinerat runt i myrmarken och har fullständig kontroll över var de sällsynta blomstren brukar visa sig.

Trots att många av dem är diskreta undgår de inte hans vana öga.

– Där är en majviva, säger han och böjer undan gräset.

En liten oansenlig skär blomma ståtar i ensamt majestät på stigen. Det krävs onekligen en viss botanisk insikt för att lägga märke till den.

– Det är egentligen en vårväxt, primula farinosa på latin, säger Ove Lennström.

Han är adjunkt i biologi och kemi och var från början mest faschinerad av fåglar. Intressent gick så småningom över till växter och nu lämnar Lennström regelbundet rapporter till den så kallade artdatabanken om hotade arter. Artdatabanken är en institution på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala och där bearbetas uppgifterna. De ligger i sin tur till grund för Naturvårdsverkets rödlistning.

När det gäller orkidéer är det inte särskilt svårt för gemene man att veta om man får plocka eller inte: samtliga arter är fridlysta.

Och just här, i Gustavsmurarna, finns en synnerligen rik variation av rariteterna.

– Det här är gammal sjöbotten. Inlandsisen förde med sig kalk, som ligger ytligt i marken, säger Ove Lennström.

Det är mumma för orkideerna.

– De bygger upp sitt skelett av kalk, precis som vi gör.

Men de myrlevande arterna är hotade av skogsavverkningen, genom att blötområdena torrläggs.

Slåtter, som är en förutsättning för vissa arter, blir dessutom allt mer sällsynt.

– Men här är det röjt på grund av kraftledningen. Därför är området också rikt på fjärilar, säger Ove Lennström.

Vid sidan av de praktfulla, om än små, blomstren finns varianter i den lokala floran som är mer spännande än estetiska.

Dit hör det så kallade flugblomstret, orphys insectifera.

Den sinnrika naturen har sett till att blomman liknar ett jordbi.

– Den luktar till och med som ett bi och lockar riktiga bin att landa på den, säger Ove Lennström.

En annan art, som vi bara hittar jordbladen på, är köttätande. Den så kallade tätörten fångar små insekter med de klibbiga bladen. Den har körtlar som avsöndrar enzymer, som i sin tur löser upp de fångade djuren.

Ove Lennström är ganska nöjd när vi avslutar vår promenad. Vi har hittat nästan allt han föresatt sig. Med ett väsentligt undantag.

– Nattviolen..., säger han bekymrat och spanar i gräset.

Vi försöker med en extra sväng i närheten av bilen. En sväng som blir allt längre.

Till slut är vi tvungna att ge upp.

Vi tröstar oss med att beskåda en ljust lila skogsnyckel och en diskret ängsgentiana ett stycke därifrån.

Mer läsning

Annons