Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För Inger är fiske ingen fluga

/
  • KAN KONSTEN. Inger Svedvall arbetar erfaret med linan och svingar flugan längre och längre ut i vattnet. ”Men poängen är inte att få flugan så långt bort som möjligt. Ibland har man fisken kring benen”, säger Inger.
  • SMÅ MÄSTERVERK. Inger • Svedvalls fiskeväska är full av askar med flugor som hon bundit själv, den ena vackrare och effektivare än den andra. Hon värderar hela sin fiskeutrustning till närmare 50 000–60 000 kronor. ”Men när man börjar duger det gott med det billigaste spöet i affären”, säger Inger.
  • FÖRBEREDELSER. Inger Svedvall gör sig i ordning för flugfiske i Gavleån. Spöt är gjort av Gunnar Rask Nilsson inför VM i Skottland för ett par år sedan. Inger blev själv den första kvinnan i flugfiske-VM. Det var 1996 i Tjeckien.
  • EGEN DESIGN. Inger Svedvall har designat en egen fluga, musflugan, som väckt stor uppmärksamhet. Den ser precis ut som en riktig mus, med ögon, öron och svans. ”Jag fick idén när jag såg en mus som simmade slukas av en stor fisk”, berättar Inger.

Ett plötsligt vak i dammen väckte den lilla flickans nyfikenhet.

– Vad är det där Anders?

– Det var väl en fisk. Den kan du gå tillbaka och försöka ta upp senare.

Annons

Flickan visste att farmors granne Anders hade flera fiskespön, men på kvällen hade han huset fullt av vänner på fest.

Till sist vågade hon tränga sig igenom den täta cigarettröken i rummet och rycka honom i ärmen. Hon fick sitt spö och sprang till ån.

När fisken nappade blev hon darrig av lycka. Hon tog snabbt av fisken och sprang andfådd tillbaka medan hon höll fisken hårt tätt intill sig.

Festen kom alldeles av sig när flickan stormade in i rummet med håret på ända och brinnande kinder.

I famnen hade hon en laxöring på över ett kilo.

Inger Svedvall växte upp i Kungsgården men hade farmor i Åmot och mormor i Katrineberg. Alla somrar och lov tillbringade hon längs Svartån i Katrineberg.

Oftast var hon ensam, glömde tid och rum och vände varje gång åter med fisk i famnen, tovigt hår och lyckligt tindrande ögon.

– Det bästa sättet att göra ungarna intresserade av fiske är att inte låta dem följa med. Det funkade i alla fall på mig, ler Inger. Pappa och morfar pratade jämt om fiske och jag blev så nyfiken att jag gömde mig i bagageluckan för att få följa med. Sen fiskade jag så mycket så att mamma nästan trodde att jag var galen.

Snart 50 år senare är Inger Svedvall fortfarande en lika hängiven flugfiskare. Vi går uppströms längs Gavleån, en kort bit från Milles änglar, där Inger börjar skruva ihop sitt spö.

– Det här är specialbyggt av Gunnar Rask Nilsson, inför VM i Skottland för ett par år sedan.

Inger drar på sig vadarställ och fiskeväst.

– Det här är mitt andra hem, säger hon och klappar på västen. Här har jag allt jag behöver.

Där, och i väskan, har hon små askar med flugor, hundratals. Glittrande och skarpt färggranna för ädelfiske och mer naturtrogna för de övriga. Yviga torrflugor att retas med vid ytan, och lite tyngre larvliknande, som lurar fisken djupare ned i vattnet.

Inger har designat en helt egen typ av fluga: musflugan. De ser precis ut som små möss i olika storlekar, vita och grå, med små ögon och öron och svans.

– Jag satt vid en å och såg en mus komma försiktigt simmande. Plötsligt slukades den av en stor fisk. Det tog nästan fyra år innan jag hade testat mig fram till det rätta sättet att binda den, berättar Inger.

På ett EM i Lappland väckte den enorm uppmärksamhet.

– Vi fiskade från båtar och efter ett tag slutade det vaka och nappade jättedåligt. Jag bytte till musflugan och direkt kom två jätteregnbågslaxar plaskande och krockade med varandra i kampen om musflugan. Då ville alla veta vad tusan det var jag hade satt på. Och eftersom jag visste att den är så svår att binda var det ingen fara att visa upp den heller, ler Inger.

Inger går ned i vattnet och börjar med de karaktäristiska kasten svinga flugan längre och längre ut.

– Nu är det eftersommar och varmt i vattnet. Då behöver fiskarna syre och håller till där vattnet rör sig lite mer.

Inger Svedvall var den allra första kvinnliga deltagaren i ett flugfiske-VM. Det var i Tjeckien 1996.

– Det var kaptenen för flugfiskelandslaget som såg mig i Gysinge och ville ha mig med. Men jag skulle betala själv, 13 000–14 000 kronor. Jag tänkte först att det är omöjligt, men fixade snabbt sponsorer så jag kunde åka. De kallade mig för Ingor och jag fick en slips. Sen rättade de till namnet och det blev en kristallvas i stället.

När Inger fiskar är hon ute efter en genuin naturupplevelse.

– Jag tar bara upp så mycket fisk jag kan äta upp. När jag gjort det sitter jag och tittar på naturen, och målar lite kanske. Jag förstår mig inte på dem som tar upp flera stora fiskar, pussar på dem, tar en bild med fångsten och sen slänger tillbaka fisken. Det måste kännas som en våldtäkt för fiskarna.

– Den största harren jag fått var också den tråkigaste. Det var i en put and take-sjö där fiskarna lärt sig att de bara dras upp och kastas tillbaka. När min harr nappade följde den helt viljelöst med upp och var alldeles söndertrasad i munnen av alla krokar den haft i sig.

Anekdoterna väller ur Inger. Fiskeberättelser om allt från fiskeguider i Ryssland som super sig medvetslösa till 11-kilosgäddan hennes son fick upp på bryggan fast han inte ens är intresserad av fiske.

– Kolla! Vilken fisk! väser Inger plötsligt med blicken bakom min axel.

Hennes sinnen är registrerade att notera varenda liten rörelse över stora vattenytor. Jag märker ingenting, men Inger hajar till gång på gång.

– Jäklar, vad fisk det är här!

– I med spöt, uppmanar jag.

– Ja, jag måste prova, håll ett öga på grejerna.

Hon kliver ned i vattnet på nytt och det rasslar rytmiskt i rullen varje gång hon släpper efter lite mer lina för att få ut flugan längre och längre ut i ån. Med underhandskast anpassar hon sig till omgivningen för att inte fastna i buskaget bakom henne. Och plötsligt:

– Där var han!

Ingers ögon blir stora och leendet brett när hon kastar ett öga på mig under solskärmen.

Inger Svedvall har haft sina motgångar både privat och i yrkeslivet, men alltid knutit näven i fickan, rest sig och försökt använda energin i sin ilska till att vända på situationerna.

– Jag är säker på att det är barndomen vid Svartån som bidragit till det. Jag blev inte rädd och sprang efter hjälp när det hände saker utan löste mina problem själv. Det var Svartån som lärde mig att vara kreativ.

Fisket har också hjälpt henne upp ur stunder av depression.

– En period när jag tyckte att det inte fanns någon mening med någonting släppte min man Dag av mig vid en sjö med en kanot och spö. Jag satt där jättelänge. Plötsligt tänkte jag: ”Men tamigsjutton, sitter jag inte här och trivs?”.

Inger har fortfarande ett stort behov av att vara ensam. Hon älskar kamratskapen bland flugfiskarna, men har ingen lust att engagera sig mer i föreningslivet.

– Dag jobbar mycket borta, för mycket skulle nog andra säga. Men det passar mig.

Inger frågar vad klockan är, det är dags att lämna Gavleån och åka upp till Katrineberg för en fisketur.

– Det är härligt att komma tillbaka till Svartån, som att hälsa på en gammal kompis. Det kommer ju nytt vatten hela tiden, men stränderna och krökarna är desamma.

Mer läsning

Annons