Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävleartisten som inte är från Gävle

/
  • GÄVLES EGEN ULRIKA. Sångerskan Ulrika Beijer från Hudiksvall gjorde succé med Gävlebandet Broken Glass i början av 90-talet. Sedan dess har hon återkommit till stan många, många gånger, som artist, konferencier och programledare i radion. ”Det är alltid samma glada förväntan, vare sig jag ska sjunga, vara konferencier, hålla föredrag eller en körövning”, säger Ulrika som har erfarenhet av 30 år på scenen.
  • – Ulrika är en varm och omtänksam person. Hon är seriös och på riktigt som sångerska och musiker. Vi har haft så otroligt kul tillsammans genom åren.Johan Jämtberg på fritidsgården Helges, bandkollega från Broken Glass, bland annat.
  • – Ulrika är spontan, impulsiv och glad, för henne är ingenting omöjligt. Hon är bra på att laga mat, och dålig på att passa tider.Martin Berger, sambo och musiker.
  • – Hon är en sprudlande kvinna och en fantastisk sångerska och jag beundrar hennes orädsla och förmåga att ta sig an nya roller, som programledare till exempel. Vi hade en otroligt rolig tid med ”Wild women” i början av 90-talet, sex Gävlesångerskor som gjorde lokala spelningar tillsammans.Britta Bergström, sångerska.

Ulrika Beijer är inte från Gävle. Och bor inte i Gävle. Men många skulle sätta både en och två hundringar på att det är så. Ulrika har stått på scen som sångerska och konferencier i Gävle så många gånger att Gävleborna tar för givet att hon är en av dem. På måndag är hon här igen, för att hålla i nationaldagsfirandet i Boulognerskogen.

Annons

”Gävlesångerskan” Ulrika bor i idylliska Fiskarstan i centrala Hudiksvall. Bakom en stor brun port finns en stenlagd innergård. Och runt gården formar sig ett osannolikt pittoreskt hus. Stora och små rum om vartannat, trappor uppåt och nedåt på oväntade ställen som leder till hemliga rum med vackra kakelugnar.

Det är varken stylat eller städat. Men så charmigt att man går åt. I ett av husen i vinkel på gården bor Ulrikas mamma i egen lägenhet.

– Nuförtiden ska man bo som i en inredningstidning. Men jag kan inte. Det är helt okej att ha kaos runt sig, bara man inte har kaos inom sig, säger Ulrika.

Ulrika och hennes sambo Martin har bara bott här drygt ett år.

– Men första gången jag gick in här stannade jag på tröskeln och sa: Här måste jag få bo, annars blir jag olycklig! berättar Ulrika.

Fiskarstan är lite av Hudiks konstnärskvarter, Ulrika pekar i riktning åt olika håll inifrån huset och man förstår att det är många musiker och andra kulturmänniskor som hittat hit.

Pappa John-Åke Karlsson var en av Sveriges skickligaste dragspelare, med dragning åt jazzen. Alla Ulrikas bröder, tre äldre och en yngre, är musiker. Mamma Ulla sjöng och spelade dragspel som John-Åke lärde henne.

– Det var alltid fullt av musiker hemma hos oss. Jag och min lillebror brukade somna under köksbordet när de vuxna jammade. Jag var fem år när jag bestämde mig för att bli sångerska, jag minns det väldigt väl. Därefter ägnade jag all tid åt sång och musik och teaterföreställningar.

Redan vid 12–13 år följde Ulrika med sin pappa och sina bröder till olika uteställen och sjöng både blues och jazz.

– Ungefär då sa jag till att jag ville ta sånglektioner. Jag fick gå hos Naima Erwald, en jättehäftig person som präglar mig än i dag. Hon hade sjungit opera, var noga med hur man såg ut och sa saker som: ”Du får aldrig glömma rouge och läppstift på scenen”.

Redan i tonåren fick Ulrika ett starkt behov av att bli någon annan än ”John-Åkes dotter”, eller ”Pelles syrra”. Ulrika valde till och med bort namnet Karlsson och tog mammas flicknamn Beijer.

– Jag sa till pappa att jag ville börja gå på talangjakter. Jag behövde en egen identitet och visa att jag kunde vara bra själv.

1988 deltog Ulrika Beijer i rock-SM, och där mötte hon folk från Gävle, bland annat Johan Jämtberg, numera talangcoach på Helges fritidsgård i Andersberg. Efter gymnasiet flyttade hon hit och gjorde succé som sångerska i bandet Broken Glass.

– Den här perioden av mitt liv var helt galen, säger Ulrika och skrattar förtjust när hon får bläddra bland gamla artiklar och bilder ur Arbetarbladet. Titta, vad jag är lik min dotter Clara!

– Gävle har en stark bandtradition, där är det naturligt att bilda band och skriva musik. Jag ville verkligen lyckas med Broken Glass, vi skulle bli Roxette. Jag var ärelysten på den där tiden. Nu är jag nöjd med vad jag har. Det roligaste som finns är när man ser att man når fram. Hellre att beröra i det lilla, jag sjunger gärna för tio personer, det behövs inte 30 000 på Wembley.

Ulrika tar emot sångelever, men avböjer om deras ambitioner bygger på kändisskapet. Om de vill sjunga med öppet fönster så att grannarna gråter är de däremot välkomna.

Sound of Music blev en ny milstolpe i Ulrikas liv. 1993–1994 stod hon på scenen i Stockholm för sju föreställningar i veckan med Tommy Körberg och Carola.

– Vi var nio tjejer som spelade nunnor och plötsligt var jag inte bäst på banan. Det var ett brutalt uppvaknande. Jag hade alltid umgåtts med killar, först mina bröder och sen andra musiker. Alltid med raka puckar, ingen dold agenda. Det var otroligt nyttigt att dela loge med de här tjejerna, gud vad vi slet på varann. Men jag lärde mig att sänka garden och släppa in vänner på ett djupare plan.

1995 åkte Ulrika Beijer som fältartist till Bosnien i två veckor. Hon kom tillbaka som en annan, ödmjukare, människa efter att ha sett skräck, förtvivlan och misär. Pojkar, 8–9 år gamla, stod beredda med gevär över axeln och cigaretter i mungipan. Flygplatsen var ockuperad när de skulle åka hem, striderna pågick runt omkring.

– Sen dess tycker jag inte synd om mig själv. Vi lever inte i verkligheten här, vi har en drömtillvaro. Jag tål inte att man retar sig på en buss som är sen, att det är dåligt på tv eller att det är fel ketchup till maten.

– Jag kände mig så maktlös när jag kom hem. Men jag försöker bidra med det jag kan, som välgörenhetsgalan för jordbävningsoffren på Haiti som jag och Linnea Ericsson på radion ordnade på Konserthuset i Gävle.

Ulrika Beijer har alltid gjort saker efter eget huvud. Vilket inte gått hem hos alla. I en småstad får en 13-årig talangfull jazzsångerska ta en del skit bakom ryggen.

– Jag har känt av ett visst utanförskap och var utsatt för avundsjuka många gånger när jag var yngre. Väljer man att gå sin egen väg så får man ta det ibland.

Den 20-åriga Ulrika avslöjade i en intervju i Arbetarbladet att självförtroendet pendlade kraftigt och att negativ kritik körde henne i botten. Den 40-åriga Ulrika tar det med ro. Självkänslan är stark, också utanför scenen, även om hon ibland behöver jobba på den.

– Jag yogar och mediterar. Det är inte bara idrottare som behöver träna mentalt, även artister. På scenen är man stark, den bästa versionen av sig själv, själva essensen. Men den andra versionen är också bra, den som jobbar hårt utanför scenen, eller den som hamnar i arbetslöshet. Det är då mental styrka verkligen behövs.

Efter 30 år på scenen känner Ulrika Beijer fortfarande lust inför varje framträdande.

– Det är alltid samma glada förväntan, vare sig jag ska sjunga, vara konferencier, hålla föredrag eller en körövning. Jag jobbar väldigt strukturerat inför varje konsert eller arrangemang. Tänker igenom varje moment så att jag är trygg med vad som ska hända, just för att kunna plocka upp andra bollar och vara lyhörd för musiken och publiken.

Ulrika coachar många sångelever, men ser också till att inte själv gå i stå musikaliskt.

Just nu pågår ett samarbete med tonsättaren Karl-Erik Mattson.

– Han skriver musik för min röst, och det är nytt för mig. Det ligger åt jazz-visa-hållet. Jag har länge haft som mål att jobba med Karl-Erik och jag älskar att jobba med hans texter.

Parallellt är en jazzskiva på väg, med Kristofer Sundman quartet. Skivan är en slags hyllning till hennes pappa som gick bort för tre år sedan. Den kommer i augusti, samma månad som 11-åriga Claras och 2-åriga Sixtens lillasyskon väntas titta ut.

– Jag har valt musik efter eget huvud. Jag är jätteglad för skivan. Vi planerar att turnera med musiken i höst, jag ska bara föda först, ler Ulrika.

Mer läsning

Annons