Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gömda i Gävle

/
  • Gömda i Gävle. Pojken längtar tillbaka till dagis där han i höstas fick leka med andra barn. Pappan kan inte förklara så att han förstår. De måste gömma sig. Annars splittras familjen. Själv har han levt i Sverige i sju år utan uppehållstillstånd. I perioder som gömd. Det tär, men han ser inget alternativ.
  • En pojke på snart tre år och en flicka på några månader. De är födda i Sverige av en asylsökande mor som kommer från Tjetjenien och har ärvt hennes ryska medborgarskap. Hon har tidigare sökt asyl i Polen, hon kom dit först, och kan därför inte få sina asylskäl prövade i Sverige. Därmed har inte heller barnen rätt att vara i Sverige, där deras libyske far försökt få asyl i sju år. För egen del befinner han sig i ett mellanläge, får inte asyl i Sverige men kan heller inte skickas hem eftersom de libyska myndigheterna inte vill ta emot honom.

Han kommer från Libyen och har varit i Sverige i sju år utan uppehållstillstånd.

Hon kommer från Tjetjenien, har varit i Sverige i drygt tre år, med undantag för några månader i Polen då hon avvisats som Dublinfall.

De är gifta och bor i Gävle med sina två små barn som fötts i Sverige, är ryska medborgare och ska avvisas till Polen tillsammans med mamman. De flyttade nyss till ännu en andrahandslägenhet som de inte har råd med.

Annons

Går det att vänja sig, kan man undra. Går det att vänja sig vid att befinna sig i ett land som inte är ens eget och där man inte har rätt att vara. Vänja sig så att man betraktar det som sitt liv, sin vardag. Kanske, om man ser alla andra alternativ som värre.

Men han har inte vant sig. Väntan och längtan efter ett positivt beslut är för stark. Och nu med barnen och allt.

– Min dröm är att få behålla min familj. Men det är svårt nu, det har blivit mycket svårare.

Skickades till Polen

Han och hon träffades för tre–fyra år sedan genom vänner i norra Sverige. Han hade kommit från Libyen flera år tidigare och sökt asyl, fått avslag, sökt igen och fått avslag. Hon hade kommit till Sverige via andra europeiska länder.

När hon sökte asyl väntade hon redan deras första barn. Men hon kunde inte få sin ansökan prövad i Sverige eftersom Dublinkonventionen säger att det är det första land inom EU man kommer till som ska pröva ens asylskäl. Hon skulle tillbaka till Polen, det var dit hon kom först. Men hon höll sig undan.

De fick sitt första barn. Kanske hoppades och trodde de att nu när de var en familj skulle de få vara tillsammans. Men när pojken var åtta månader skickades han och mamman till Polen. Han ärvde hennes ryska medborgarskap.

Men efter bara några månader var de tillbaka hos mannen i Sverige och försökte på nytt söka asyl. I mars 2010 flyttade familjen till Gävle, där de hade fått kontakt med Asylkommittén och en advokat.

Gått under jorden

Sedan dess har de hyrt olika lägenheter i andra hand. De har nyligen varit tvungna att lämna sin senaste bostad, och har i sista stund fått tag på ännu en dyr andrahandslägenhet. Asylkommittén försöker hjälpa till, tigga pengar. Hon och barnen har precis förlorat sin dagersättning från Migrationsverket, eftersom de gått under jorden.

Jag vrider och vänder på frågan: Har de övervägt att flytta hela familjen till något av deras hemländer?

De tittar på varandra och ler svagt. Jo, de har övervägt. Funderat. Vridit och vänt på alla möjligheter. Men de kan inte tänka sig, det går inte, de tänker helt enkelt inte. Det måste lösa sig.

De har båda varit med om saker i sina hemländer som gör att de är rädda för att återvända dit. Hon vill inte att vi skriver om vad, medan han tillhört ett oppositionellt parti. Men hans asylskäl har prövats flera gånger, och enligt svensk lagstiftning och praxis har han inte det skyddsbehov som krävs för att få asyl i Sverige.

Å andra sidan har myndigheterna svårt att återföra någon till Libyen. Så länge de gör bedömningen att han inte kan skickas tillbaka får han 1 800 kronor i månaden från Migrationsverket att leva på.

Ses inte som en familj

I oktober föddes deras andra barn. De förstår inte hur det kan komma sig att de ses som fyra individuella fall. Om han söker asyl i Sverige, och kämpar för att få sin sak prövad i Migrationsöverdomstolen, borde fru och barn också kunna få söka asyl här, menar de.

Migrationsverket bokade ett flyg 16 december för mamman och de båda barnen, och försökte få till ett frivilligt återvändande. Men hon medverkade inte till det, så nu är de ett fall för polisen. Efter att vi träffats, men innan artikeln publiceras, kom polisen och letade efter dem på den adress de uppgivit för Migrationsverket.

Väntar på mirakel

Nu väntar de mest på att tiden ska gå, och att det någon gång ska hända något som gör att de får stanna. Hon äter lugnande medicin och håller sig hemma, besöker sjukhuset då och då. Han handlar, leker med barnen, fixar mat, träffar vänner ibland.

De går med bäbisen till BVC och till dagis med pojken. Eller ja, det gjorde de i höstas, för att det är bra för honom att träffa andra barn. Men efter jul har de inte vågat lämna honom på förskolan. De är rädda att gränspolisen ska komma och utföra sitt uppdrag.

Pojken leker och stojar och försöker att få ännu ett glas saft. Säger inte många ord, men förstår nog redan mer eller mindre av fyra språk. Lillasyster somnar i mammas famn.

Mer läsning

Annons