Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hälsinge regemente – en blodig historia

/
  • Ulf Ivar Nilsson
  • Prickskytt. Varje år utbildades omkring 1 000 soldater på I 14 i Gävle. Patrik Johansson från Östhammar gjorde lumpen i Gävle 1990.
  • På gränsen. Under andra världskriget låg Hälsinge regemente i beredskap i Tornedalen och vid norska gränsen. Den här bilden av en grupp soldater från I14 togs i Abisko 1943.
  • Krigarskola. Under nästan 90 år utbildades soldater vid regementet på Kungsbäck. Efter nedläggningen på 1900-talet har högskolan tagit över de gamla kasernerna.
  • På vakt. Hälsinge regemente flyttade till Kungsbäck i Gävle 1909.
  • Julpynt. Beväpnad med den berömda halmbocken från Gävle drog Hälsinge regemente ut på ett sista fälttåg till Stockholm i januari 1992. Men riksdagens försvarspolitiker visade sig vara en övermäktig fiende.
  • Fanan. Elva så kallade segernamn – alltså orter och årtal som ska få oss att minnas framgångsrika drabbningar – finns broderade på regementets fanor.

Annons

växte Hälsinge regemente fram ur de medeltida bondehärar som kungen kallade in när rikets säkerhet var i fara. Från 1545 finns noteringar om att unga män från Hälsingland ställde upp som knektar under Gustav Vasa, och tio år senare fanns soldater från Gästrikland på plats i Viborg för att skydda Finland, som då tillhörde Sverige, mot hotfulla ryssar.

Den gruppen kallades Mats Törnes fänika och kan räknas som en föregångare till vårt lokala regemente. Det kan också den styrka på 500 man från våra trakter som framgångsrikt deltog i slaget i ryska Novgorod 1611.

Några år senare slogs alla militära enheter i Norrland ihop till ett stort regemente med 24 kompanier. Elva av dessa, alltså nästan hälften, rekryterades från Hälsingland och Gästrikland. Men det visade sig vara en otymplig organisation så redan 1624 delades förbandet upp i tre mindre enheter. Soldaterna från Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och norra Uppland samlades i en egen organisation som fick namnet Kungliga Hälsinge regemente. (Det var först 1816, när alla strider var utkämpade, som begreppet I14 lanserades.)

och Hälsinge regemente fanns med när Gustav II Adolf landsteg i Pommern 1630. Förbandet stannade i Stettin i åtta år, sedan dröjde det ytterligare några år innan de sista soldaterna från Gästrikland och Hälsingland fick återvända hem.

Några decennier senare spöade man polackerna i slaget vid Warszawa och tågade över Bält med Karl X Gustav innan det 1659 var dags för den misslyckade stormningen av Köpenhamn.

Hälsinge regemente deltog också vid slaget i Lund 1676, en drabbning som med sina 9 000 stupade brukar räknas som den blodigaste i hela den nordiska krigshistorien. Sjukdomar och svält gjorde att förbandet bara kunde ställa upp med ett par hundra stridsdugliga soldater. Av dessa överlevde endast 63, men eftersom Sverige vann slaget räknas det ändå som en framgångens stund i Hälsinge regementes historia.

att regementet var på fälttåg långt hemifrån i mer än ett årtionde. Slaget vid Narva följdes av en seger över Sachsen vid floden Düna 1701 och över ryssarna vid Jakobstadt och Gemauerthof.

Vid Ljesnaja, i nuvarande Vitryssland, fick Hälsinge regemente beröm för sin tapperhet. Men vad hjälpte det, Sverige förlorade slaget och hela 763 av de 1 200 soldaterna från vårt län dog på slagfältet.

Det svårt sargade regementet fanns också med vid det ödesdigra nederlaget i Poltava 1709, även om man inte direkt deltog i stridigheterna utan tilldelades andra uppgifter.

Förbandet fylldes snart på med nytt friskt blod och fältslagen avlöste varandra ända till Karl XII:s död 1718. Regementet stod då under general Armfeldts befäl och under återtåget från Norge drabbades den svenska hären av en hård snöstorm och mycket sträng kyla. Hela 865 av de 1 200 hälsingarna blev kvar på fjället eller fick så svåra köldskador att de blev invalider för livet.

en lång rad krig mot i första hand Ryssland. Blodiga slag där unga män under olika förevändningar skickades i döden för sin kung och sitt fosterland.

1800-talet inleddes på samma sätt. Natten till 22 februari 1808 marscherade 24 000 ryska soldater in i Finland. Några veckor senare kom en krigsförklaring från arvfienden Danmark, samtidigt som den franske marskalken Bernadotte – som ännu inte hade en aning om att han skulle bli svensk kung – började samla styrkor i Tyskland för ett anfall mot Skåne.

Den svenska taktiken gick ut på att de finska regementena skulle fördröja ryssarna tills isen gick upp och förstärkning kunde fraktas över Bottenhavet från i första hand Gävle. Under tiden sändes trupper till Skåne och Värmland för att skydda gränserna där, och till Medelpad för att hindra ett angrepp mot Norrland.

Hälsinge regemente delades upp så att den norra bataljonen marscherade mot Sundsvall medan den södra samlades i Torsåker för att ta sig mot Norge.

Regementet satte också upp en vargeringsbataljon på 600 man. Den bestod av outbildade soldater och skulle utgöra en sorts förstärkning till de vanliga knektarna. Dessa gossar samlades i Gävle i maj 1808 och blev kvar i staden hela sommaren där de övade sig i allehanda stridskonster.

Genom att fästningen Sveaborg utanför Helsingfors kapitulerat redan i maj var Finland i praktiken redan förlorat. Men kriget fortsatte ändå med oförminskad styrka.

Hälsinge regementes tre bataljoner, med totalt 1 650 man, skeppades över till Finland där de snabbt kastades in i striderna. Man deltog i den segerrika, men rätt obetydliga drabbningen vid Lappfjärd nära Kaskö och ett par veckor senare i det blodiga slaget vid Oravais där uppåt hundra man från Hälsinge regemente stupade. Därefter var det dags för reträtt hemåt, till fots runt Bottenviken.

Sista gången regementet fick lukta krutrök på allvar var i fälttåget mot Norge 1814.

Där förlorade man fem man. En stupade i strid och fyra dog av den fruktade fältsjukan.

på uppdrag i främmande länder samlades kompanierna från de olika socknarna till exercis på Mohed utanför Söderhamn. Så hade man gjort ända sedan 1689, men för drygt hundra år sedan organiserades det svenska försvaret om och man införde allmän värnplikt. Nu behövde försvarsmakten riktiga regementen och det bestämdes att Hälsinge regemente skulle placeras i Gävle, i närheten av ett gammalt torp som hette Kungsbäck.

byggdes, övningsfält ställdes i ordning och på vintern 1909 anlände de första värnpliktiga soldaterna. Trots att I14 fick vara med och bevaka landets gränser långt uppe i Norrland under andra världskriget levde man i stort sett ett sorglöst 91:an Karlsson-liv ända till slutet av 1980-talet.

Då kom de första signalerna om att regementet skulle läggas ned. De inledande attackerna från försvarspolitikerna i riksdagshuset lyckades man avvärja, men när Gävle och andra regementsstäder ställdes mot varandra i början av 1990-talet var slaget förlorat. Då hjälpte det inte ens att Gävleborna i januari 1992 skickade sin lurviga halmbock till Stockholm för att påverka de makthavare som hade sista ordet.

1993 muckade de sista soldaterna från Kungsbäck och från 27 november 1997 betraktas Kungliga Hälsinge regemente som officiellt nedlagt.

www.ulfivar.se

Mer läsning

Annons