Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här når hjälpen från Gävle syriska flyktingar

/
  • När Maria Westin såg bilden på Alan Kurdi, den treåriga pojken som sköljdes upp död på en strand i Bodrum Turkiet, fick hon nog. Hon startade en insamling på Facebook och reste till den grekiska ön Samos för att hjälpa flyktingar. Hozan Jahour som också kommer från Gävle följde med som tolk. Han kom till Sverige från Syrien för fyra år sedan.
  • Merved flydde från Syrien ensam med sina två barn, Maja, två månader och Rima, ett år och åtta månader. Maria Westin fixade ett hotellrum åt dem för natten så att de slapp sova ute på gatan.
  • Varje dag passerar hundratals flyktingar den grekiska ön Samos.
  • Fatma Moussa har flytt från Syrien med sina sex barn.

Hundratals flyktingar passerar den grekiska ön Samos varje dag. Maria Westin från Gävle reste dit för att hjälpa till på plats.
Arbetarbladet följde med på resan.

Annons

Merved tar tacksamt emot en flaska vatten och en hasselnötscroissant och ger till dottern Rima, ett år och åtta månader.

Hon sitter på asfalten vid den stora väntkuren av stål i hamnen på den grekiska ön Samos. I hennes knä ligger två månader gamla Maja inlindad i en handduk. Hon sover fridfullt.

De väntar på båten som ska ta dem vidare på resan genom Europa.

För åtta månader sedan försvann Merveds man. Han skulle gå och hälsa på sina föräldrar i deras by i Syrien. Han kom aldrig tillbaka. Merved vet inte om han lever.

Maja föddes i Syrien. Var hon kommer att växa upp är det ingen som vet.

De kom till Samos i en gummibåt från Turkiet. Klockan tolv på natten satte sig Merved, hennes två flickor och cirka 50 flyktingar till i båten Efter sex timmar klev de i land på Samos. Resan kostade 1 200 dollar, nästan 10 000 kronor, per vuxen och 600 dollar per barn.

– Det är mycket svårt att fly själv med två barn. Vad mer kan jag säga? säger Merved.

Maria Westin från Gävle ber Hozan Jahour, som har följt med henne på resan som tolk, fråga Merved och kvinnan som sitter bredvid henne om de vill ha hjälp med boende för natten.

De svarar tveksamt ja.

– Säg åt dem att vänta här, säger Maria. Vi kommer tillbaka snart.

LÄS OCKSÅ: Krönika – Oss kvinnor emellan

Maria och Hozan fortsätter sin vandring runt hamnen. Det är stillsamt. Ett hundratal flyktingar sitter i grupperingar runt om på asfalten. Många unga ensamma män. Många barnfamiljer.

Maria räcker fram hasselnötscroissanter och Hozan vatten. De flesta tar tacksamt emot. Några tackar nej. En norsk grupp har precis varit där och delat ut mat. De har så de klarar sig.

Ett dygn har gått sedan Maria och Hozan landade på Samos. Direkt vid incheckningen på hotellet träffade de en familj som flytt från Syrien. De hjälpte dem till polisstationen för att ordna med papper.

Det var startskottet för en intensiv karusell som pågår fram till hemresan. Handla mat. Dela ut mat. Handla kläder. Dela ut. Fixa boende åt barnfamiljer. Skjutsa barnfamiljer. Handla filtar. Dela ut filtar.

– Det här känns overkligt. Det är som att jag är med i en film, säger Maria.

Första kvällen bryter hon ihop på hotellrummet. Maria har gjort allt för att hjälpa så många hon kan men det räcker inte. Behovet är för stort.

Den andra kvällen går det bättre. Den första chocken som möter den som ser spädbarn sova på asfalten i en svart hamn på natten har lagt sig. Efter bara ett dygn börjar Maria och Hozan bli proffesionella, effektiva, hjälparproffs.

Den pittoreska grekiska ön Samos är en tillfällig hållplats för flyktingar på väg vidare genom Europa.

Varje natt anländer flera gummibåtar på Samos södra sida. Därifrån promenerar flyktingarna till Samos stad på den norra sidan. De flesta stannar bara en natt. På morgonen tar de båten till Aten.

Janne Westergård som kommer från Danmark men har bott på Samos i 25 år delar varje morgon ut smörgåsar och vatten till barnen i hamnen tillsammans med några andra danskar. Gruppen kallar sig för Friendly humans. De stora hjälporganisationerna har inte hittat till Samos ännu. Förutom Röda korsets två sjuksköterskor och Läkare utan gränsers enda läkare finns det inga på plats.

Enligt Janne har det varit mellan 200 och 400 barn i hamnen varje dag den senaste månaden.

– Häromdagen var det 1 200 barn här, säger hon.

Och inget tyder på att det skulle mattas av. Det blir bara fler och fler.

Men alla klarar inte den cirka två kilometer långa färden över havet mellan Turkiet och ön. Nästan varje dag drunknar någon när gummibåtarna går sönder.

– Flyktingarna skär sönder båten när de ser kustpolisen eftersom de tror att de ska tvingas tillbaka till Turkiet annars, säger Janne.

Dagen innan Maria Westin och Hozan Jahour anländer till ön försvinner fyra barn efter att en båt kantrat i vattnet. De hittas senare. De har drunknat.

För dem som klarar färden över är behoven stora. De flesta tvingas lämna sina skor och sin packning på den turkiska sidan.

Maria och Hozan har med sig 130 kilo kläder, skor, hygienartiklar och leksaker som Gävleborna har skänkt. Maria har också lyckats samla in 57 500 kronor i kontanter. De kan hjälpa några.

LÄS OCKSÅ: Flyktingkatastrofen – barnen på flykt.

***

Croissanterna och vattnet tar slut och kvällen närmar sig. Maria har fixat sex hotellrum. Sex barnfamiljer slipper sova på gatan i natt.

Merved och hennes två barn får ett rum tillsammans med kvinnan som satt bredvid henne och hennes två barn, man och farbror.

– Det känns bra att gå och lägga sig i kväll och veta att några av de barnfamiljer som satt nere i hamnen ligger på ett hotellrum vägg i vägg och sover, säger Maria.

Hon och Hozan åker ner en sista vända till hamnen och delar ut filtar till några av de barn som ska sova ute. De har bara sex stycken med sig den här gången. Många blir utan.

Tårarna tränger fram i Marias ögon.

– Det känns så sjukt att inte ge dem som frågar en filt, säger hon.

På morgonen är kön till den stora färjan som ska gå till Aten lång.

Flera hundra personer är redo för nästa etapp på resan. Barn, kvinnor och män som känner igen Maria och Hozan från kvällen innan kommer fram och pratar.

De ler, kindpussas, kramas och tackar. När de kliver på båten skickar de slängpussar. Och ropar tack, tack. Om och om igen. Sedan är de borta.

På väg till ett Europa med stängda gränser, tårgas och mänskliga murar.

När alla klivit på båten är hamnen tom. Öde. Efter några timmar är den full igen.

Mer läsning

Annons