Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hårdare konkurrens om svartjobben: "Samhället ser mig som ohyra"

/
  • Efraim Ekubalidet från Eritrea levde under ett och ett halvt år i det dolda innan han kunde söka asyl och leva öppet igen.
  • Asylkommittén delar ut matkassar till behövande som lever gömda i Gävle.
  • Ingrid Thyr, Asylkommitténs ordförande.

Efraim Ekubalidet från Eritrea levde gömd i Gävle och plockade pantburkar på nätterna för att överleva.
Mahib från Gambia håller sig undan från gränspolisen i Gästrikland och drömmer om ett jobb - men ingen vill ha honom.
Bägge klarar sig tack vare Asylkommittén som delar ut mat och kläder till de gömda.
– Det känns som om jag är bara är ohyra, en insekt i samhällets ögon, säger Mahib.

Annons

Innanför dörren i den lilla lokalen sitter både unga och gamla människor från olika stadier i livet: Farföräldrar, mammor, barn och ungdomar. Även om de kommer från olika kulturer har de flykten gemensam. Flykten från förtryck och hopplösa framtidsutsikter.

Lika gemensam är deras dröm om ett annat liv. Men trots att de lyckats ta sig till Sverige har de långt kvar till målet. Kanske bor de svart i lägenheten intill dig. Förmodligen städar de svart efter att du varit på krogen och packar upp grönsakerna i affären innan du hunnit vakna igen.

I lokalen samlas de regelbundet för att hämta kassarna med förnödenheter som Asylkommittén delar ut. På papperslappar står deras namn skrivet i svart tusch.

Ris, buljong, tomatpuré, linser och ägg brukar finnas i matpåsarna. För många av Gävles gömda innebär det skillnaden mellan att överleva - och att inte göra det.

Det är stor omsättning på de gömda familjerna i Gävle. Vissa matkassar står orörda kvar vid de uppfodrande namnskyltarna. Kanske har gränspolisen hittat familjen och skickat tillbaka dem mot ovissheten. Kanske har familjen gett upp och testat lyckan någon annanstans. Vi frågar efter familjen som inte hämtat sin matkasse, men ingen vet var de är.

När Arbetarbladet gör ett besök vänder många sig först om med rädsla i blicken, redo att fly ännu en gång. Sedan accepterar de att vi är där. Efter en lång tvekan börjar de berätta sina historier.

Asylkommittén hjälper för tillfället 30-50 familjer som är gömda i Gävle just nu. En av dem är en 28-årig man från Gambia. Vi kan kalla honom Mahib. Först flydde han från Afrika och hamnade i Italien. Eftersom han diskriminerades där och inte fick några jobb flydde han vidare till Sverige.

En kvinna i Malmö vid namn "Linda" sa att hon skulle fixa ett arbetstillstånd till honom om han betalade henne 1 000 kronor.

– Jag betalade henne men inget hände. Jag fortsatte vänta - inget hände, säger Mahib uppgivet när Arbetarbladet träffar honom.

Han är precis som många av människorna som lever gömda i Gävle, drabbade av reglerna i Dublinförordningen. Om man exempelvis har hunnit fly till Italien, Spanien eller Grekland och redan sökt asyl måste man stanna där. Det innebär att svenska myndigheter kan skicka tillbaka flyktingar till det land där de först anlände till EU. De måste vänta i 18 månader innan de kan ansöka om asyl i Sverige och håller därför sig gömda undan myndigheterna.

LÄS OCKSÅ: Grova brottslingar tjänar pengar på papperlösa

LÄS OCKSÅ: Papperslösa tvingas jobba för småpengar: "Det är en slavmarknad"

När Mahib uttömt möjligheterna i Malmö sökte han sig till Gävle där han levt gömd i ungefär ett år.

Nu lever han tillsammans med en svensk kvinna i väntan på att han ska kunna få söka asyl i Sverige.

– Vi är förälskade och jag trivs bra här. Jag vill inte tillbaka till Italien, det är inget bra land för mig, säger Mahib som säger att han inte fick några jobb i Italien på grund av sin hudfärg.

I Gävle har han hankat sig fram ekonomiskt men säger att konkurrensen har hårdnat om svartjobben och att ingen vill ha hans tjänster trots att han jobbat både inom restaurang- och butiksbranschen tidigare.

Han blir blank i ögonen när ämnet jobb kommer på tal.

– Jag går från ställe till ställe och söker jobb. Jag går och går. Jag har ingenting och jag får ingenting, det är väldigt tufft. Det känns som om jag är bara är ohyra, en insekt i andras ögon, säger han och sjunker ihop med axlarna.

Han drömmer om ett liv utanför Gävles skuggor. En framtid i Sverige där han får jobba och bidra till samhället. I stället för att bara vara oönskad.

Mahib lever inte i ett krigshärjat land. Han bor i centrala Gävle och du har kanske passerat honom på stan utan att veta om det. Vi lever, andas samma luft och går på samma gator - men förutsättningarna kan knappast vara mer orättvisa. Att vara svensk medborgare och Gävlebo är ett privilegium som Mahib bara kan drömma om. Men hans vardag är ingen overklig bubbla långt från vår verklighet. Han lever här och kämpar mitt ibland oss alla.

Asylkommittén i Gävle ger förutom matkassarna även hjälp med sjukvårdskostnader och busskort till de gömdas barn. Just nu stöttar kommittén mellan 30 och 50 familjer. Men mörkertalet bedöms vara stort.

De papperslösa är lätta offer för de som vill utnyttja billig arbetskraft enligt ordförande Ingrid Thyr och Thomas Amborn.

– De har ingen som helst möjlighet att ställa några villkor och de är väldigt rädda hela tiden att bli tillfångatagna och hemskickade, säger Thomas Amborn som är medlem i kommittén.

Många får hjälp med mat och boende av andra personer från deras hemland.

– Många har ett kontaktnät med landsmän. Det verkar vara väldigt stor solidaritet. De bor ihop och tränger ihop sig, säger Ingrid Thyr.

Men ibland stängs människor ute även från den parallella världen enligt Ingrid Thyr.

– Exempelvis HBTQ-flyktingar som kommer från homofoba länder kan bli väldigt isolerade. De kan bli isolerade för att de inte har allierade bland de som borde vara allierade, säger hon.

Efraim Ekubalidet från Eritrea levde under lång tid i Gävles gömda värld. Regimen i Eritrea tvingade honom att fly. I ett och ett halvt år tvingades han ducka för de svenska myndigheternas radar - i Gävle.

Men nu har han kommit tillbaka från skuggorna och söker nu asyl i Sverige.

KRÖNIKA: Det dolda samhället – problemet som inte finns

Tidigare har han arbetat som tolk och samhällslärare. Men om han får uppehållstillstånd i Sverige kan han tänka sig att jobba med ekonomi. Efraim lyser lyckligt upp när han får frågan om hur det känns att nu söka asyl, att sluta gömma sig.

– Det känns bra, som att bli fri, säger han på begriplig svenska trots sin korta tid i landet.

Han vill inte prata så mycket om tiden som gömd i Gävle.

– Jag kämpade för mitt liv men jobbade inte svart. Jag fick mat och hjälp av svenskar och samlade in pantburkar på nätterna. Det hade varit väldigt svårt att klara sig om jag inte fick hjälp av så många människor, säger han.

Det kanske jobbigaste för honom var ensamheten och saknaden efter familjen. Dottern bor nu med sin mamma i Söderhamn. Men sonen är fortfarande kvar i Milano, Italien.

– Jag saknar min son mycket. Jag hoppas att vi snart kan återförenas, säger Efraim.…

LÄS OCKSÅ: Ali blåstes av populär krog i Gävle – nu vill han ha revansch

LÄS OCKSÅ: Därför granskar vi det dolda samhället

Mer läsning