Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hatice hoppas att barnen slipper

/
  • Andra planer. Hatice tänker jobba så länge hon orkar, men längre fram hoppas hon på något annat.

Glöm snabba cash.

Jobbet på en pizzeria är långa dagar, sena kvällar och hårt slit.

– Om jag inte träffade människor skulle jag inte hålla ut i längden. Belöningen är kunderna som kommer tillbaka, säger pizzeriaägaren Hatice Kirli.

Annons

Hatice är något så sällsynt som en kvinnlig pizzeriaägare. Den andra ägaren är också kvinna medan samtliga anställda är män, däribland Hatices sambo.

– Det är kul att se folks reaktioner när de ser en tjej stå och baka pizza, säger Hatice, som dock bara hoppar in vid bakbordet när det är extra mycket att göra, som vid lönehelger.

För Hatice har lyckats med det som många manliga kolleger bara kan drömma om, nämligen att kombinera jobbet med familjeliv. Allt tack vare att de är två delägare och att hennes sambo tar de sena kvällarna.

Hatice tycker att hon är lyckligt lottad och vill samtidigt passa på att avliva myten om pizzeriaägaren som tjänar pengar som gräs och lever ett liv i lyx.

– 90 procent av dem som driver pizzeria skulle ge allt för att ha ett Svenssonyrke med lediga helger och åtta-nio timmars arbetsdag, säger hon.

– Det finns inga snabba cash i den här branschen. De flesta sliter hårt 12-13 timmar om dagen. Under tiden flyter livet förbi och en dag upptäcker de att barnen har vuxit upp utan att de märkte det.

Hatice Kirli och Fadime Karakas köpte La Famiglia för två år sedan. Fadime hade varit delägare i en annan pizzeria men för Hatice var det första egna restaurangen, även om hon hade jobbat på flera pizzerior innan, däribland broderns.

– Fadime och jag är från samma stad i Turkiet och har känt varandra länge. Hon var vårdbiträde och jag var arbetslös tolk. Vi slog till när vi fick höra att La Famiglia var till salu.

Hatice, som drabbades av polio i späd ålder, har stelopererad fot och ett ben som förlängts genom flera operationer vid Akademiska i Uppsala, dit familjen flyttade från Turkiet när Hatice var sex år.

– Min dröm var att jobba inom vården, och hjälpa andra på samma sätt som jag hade blivit hjälpt, men på grund av polioskadan blev jag avrådd av läkaren. Jobbet skulle bli för tungt, berättar hon.

På det viset hamnade hon så småningom som så många andra kurder i pizzeriabranschen. Hennes egna föräldrar har jobbat med annat, fadern på Farmek i Uppsala och modern som lokalvårdare, men många släktingar och vänner driver pizzerior de med. För många kurder har pizzeriorna varit den snabba, enkla vägen ut i det svenska arbetslivet, trots att en del varit både läkare och advokater.

Hatice trivs med jobbet, allra mest tack vare alla människor möter.

– Vi har några helt fantastiska stammisar och när jag märker deras uppskattning försvinner all stress.

Men trots allt det positiva önskar Hatice att hennes barn utbildar sig, så att de slipper gå i föräldrarnas fotspår.

– Jag hoppas att jag är sista generationen i den här branschen.

De närmaste åren har hon och Fadime planer för La Famiglia. Hatice tänker jobba på så länge hon orkar, men längre fram hoppas hon på något annat.

– Jag skulle vilja jobba med speciellt utsatta barn, vars föräldrar inte ser dem.

Mer läsning

Annons