Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hejdå Sverige!

/
  • GLATT GÄNG. Nu bär det av mot Medelhavet. Susanne Gustafsson, Birgitta Gustafsson, Göran Börjesson, Eva Börjesson och Anders Gustafsson är redo för långsegling. Tillsammans ska vännerna vara borta i över ett år. ”Det viktigaste är inte att komma långt utan att få tid att uppleva saker i land”, säger Anders Gustafsson.
  • ALLRUM. Om vädret blir dåligt får de plats att sitta här.NÖDVÄNDIGANAVIGERINGS-INSTRUMENT.                                                         Susanne sitter på båtens styrplats vid navigeringsskärmen som visar vart man befinner sig och hur man ska åka. Båten är också utrustad med autopilot, ekolod och ett instrument som mäter vindstyrka och vindhastighet.
  • SOVPLATS. Det här är en av båtens tre hytter. Det finns inte mycket förvaringsutrymme, men katamaranen har några stora och svårtillgängliga utrymmen där de ska förvara kläder och sängkläder.”Tvätta kläder kan vi göra i hamn. Vi har också fått ett tips om att man kan fylla en hink med varmt vatten och låta den stå på däck, då skakas tvätten runt, lite som en tvättmaskin”, säger Susanne Gustafsson.Van vid sjön. Susannes hund Petter ska så klart med.

Nu börjar äventyret. På söndag kväll lämnar familjen Anders, Birgitta och Susanne Gustafsson Gävle tillsammans med vännerna Eva och Göran Börjesson. De seglar iväg mot Medelhavet och beräknas inte komma hem igen förrän hösten 2012.

– Det blir en utmaning, men det kommer också att bli roligt, säger Birgitta Gustafsson, som gör sin första långsegling.

Annons

Katamaranen Rut ligger skinande vit i den varma junisolen vid bryggan i Fliskär. Det är ett fnissigt och skojfriskt gäng som samlats ombord. De är alldeles bubbliga av förväntan och spänning.
– Jag har inte hunnit bli nervös för det har varit så mycket att fixa på slutet. Nu vill jag bara i väg, säger besättningens yngsta medlem, Susanne Gustafsson.
Arbetarbladet träffade de nyblivna vännerna för första gången i påskas när de förberedde båten för sjösättning. Vi berättade då om deras resplaner. Och nu är det dags. Men att det skulle bli en långsegling, var långt ifrån en självklarhet. Birgitta Andersson fick för 15 år sedan en kraftig hjärtinfarkt, hon har sedan dess svårt med motoriken och fortsatta hjärtproblem. Dessutom har hon diabetes. Maken Anders tar hand om henne hemma och de har även hjälp av assistenter. Familjen älskar att segla och brukar ge sig ut på svenska vatten.
– Anledningen till att vi köpte en katamaran är att den inte lutar lika mycket som en vanlig segelbåt, det underlättar för Birgitta.
Katamaranen är 11,5 meter lång och 6,5 meter bred. Den har kök med spis, ugn och diskbänk, tre sovhytter, ett allrum och två toaletter.
I höstas när båtarna skulle tas upp, frågade Eva och Göran Börjesson, som också har båt i Fliskär, varför inte Anders och Birgitta, som är pensionärer och har en sådan fin båt, seglade i väg till varmare breddgrader under vinterhalvåret. Anders förklarade då att det inte var möjligt med tanke på hustruns tillstånd.
– Det skulle inte vara ansvarsfullt att göra en sådan lång segling, bara hon och jag.
Eva föreslog då, på stående fot, att hon och maken Göran kunde följa med. Anders blev både glad och förvånad, men tog inte erbjudandet på allvar eftersom de inte kände varandra särskilt väl. Men efter en vecka ringde Eva och undrade om Anders hunnit prata med Birgitta och Susanne. Sedan satte planerandet i gång.
– Utan Eva och Göran skulle vi aldrig kunna genomföra den här resan. Det känns fantastiskt, säger Anders.
Resan har krävt närmare ett års planering. Susanne begärde tjänstledigt från sitt jobb, men fick nej.
– Då sa jag upp mig. Jag har sagt upp lägenheten också. Under resan kommer jag att få viss ersättning som anhörigvårdare till mamma.
Eva som är distriktssköterska fick tjänstledigt i ett halvår och Göran ska ha tio veckors semester.
– Sedan måste jag hem och jobba ett tag, men jag hoppas kunna komma tillbaka.
– Och jag lever på Göran under den här tiden, säger Eva och skrattar.
Anders och Birgitta har sagt upp telefonen, sålt bilen och hyrt ut lägenheten för att få ned kostnaderna.
 – Jag har gjort listor för att komma i håg mina listor. Hunden har avmaskats, vaccinerats och fått ett eget pass. Vi har kollat upp försäkringar, ordnat med posten, packat kläder, solfaktor, mammas mediciner och massor med andra saker, berättar Susanne.
Hur mycket mat de ska ha med sig är ännu oklart. De sista inköpen gör de i Stockholm innan de kastar loss.
– Konserver är alltid bra att ha. Bullens pilsnerkorv är ett måste, säger Birgitta med emfas.
– Vi hoppas få uppleva de olika ländernas matkulturer också, förklarar Anders som inte verkar alltför pigg på att äta stor mängder med vita bönor på burk.
Färdplanen är inte spikad. Väder och vind får avgöra rutten och på vilka platser de ska stanna.
– Vi ska nog gå genom Kielkanalen, i stället för att runda Danmark. Och troligen ska vi inte korsa Biscayabukten, som är känt för stormar och dimma, där kan vi bli fast länge. Vi vill hellre uppleva Atlantkusten och försöka lägga till vid naturhamnar, säger Anders.
– I Engelska kanalen, efter Holland, kan vi nog påverkas mycket av tidvattnet, tillägger Göran fundersamt.
När de passerar Portugal kan de besluta om de ska svänga mot Karibien eller mot Medelhavet.
– Om Birgitta sover då, kanske vi kan ta höger mot Karibien, retas Anders.
Enligt Birgitta är alla kaptener ombord.
– Charmen är att vi kan samlas och diskutera våra resmål. Anders får vara vår koordinator.
• Hur ska ni hantera de konflikter som kan uppstå ombord?
– De flesta problem går att lösa med våld, säger Anders allvarligt innan han strax därpå brister ut i gapskratt.
– Självklart kommer vi någon gång att bli irriterade på varandra. Men vi behöver inte följa John hela tiden. Det bästa är väl att ta upp det på en gång eller svälja, men då är risken att man exploderar senare, säger Eva.
– Det blir tajt på en båt, man kan ju inte bara dra iväg och sluta prata med varandra, säger Göran.
Anders tror att lösningen är att ta upp irritationsmoment tidigt.
– Fördelen är att vi alla har bra vana vid sjön, ingen flippar ur om det blir lite stressigt. Det viktigaste att ha med sig är en positiv inställning och visa hänsyn mot varandra.
De andra instämmer.
– Vi ska ha jäkligt roligt tillsammans. Det här fixar vi, konstaterar Susanne.
• Vad kommer ni att sakna mest?
Eva svarar blixtsnabbt:
– Barnen förstås, vi har två döttrar och en son som bor hemma. Och vår hund.
Deras yngsta barn tog studenten i fredags, avresedatumet är anpassat efter studentfestligheterna.
Anders funderar en stund.
– Jag kommer att sakna den svenska sommaren, de ljusa nätterna och allemansrätten.
De planerar att vara borta i över ett år och återvända någon gång under hösten 2012. Var de ska övervintra har de ännu inte bestämt.
– Vi kollar runt lite och jämför priser, men det lutar åt Malta. Eller Egypten, säger Susanne.
– Cypern är också ett alternativ, tillägger Eva.
Men först ska de klara resan ned till Medelhavet. Det blir en dröm som de längtat efter att få förverkliga. Avfärden går i dag, söndag klockan 18.
– Det här är en resa som man troligen bara gör en gång i livet. Jag tycker att det ska bli spännande, säger Birgitta förväntansfullt.

Mer läsning

Annons