Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon hann klippa band i hundratal

/
  • Här hissar Holmberg flaggan för Gävles ansökan om att bli kulturhuvudstad.
  • Strax före jul 2009 inviger Holmberg Kungsbergets nybörjarområde.
  • Hösten 2008 inviger Holmberg Barnahus Gävleborg som är till för barn som utsatts för övergrepp i nära relationer.
  • Barbro Holmberg framträdde med Sandviks vd Olof Faxander när Tekniksprånget, en satsning för att få fler ingenjörer, lyftes fram på Polhemsskolan i Gävle hösten 2014.
  • Myggen vid Nedre Dalälven har engagerat Barbro Holmberg.

Om en månad lämnar hon Slottet och residenset i Gävle.
– Jag har sex barnbarn och två på väg. Förhoppningsvis kan jag ägna mycket mer tid åt dem, säger Barbro Holmberg, 63 år, om vad hon ska göra när hon slutat som landshövding.

Annons

I en intervju med Arbetarbladet berättar hon om invigningar, bandklippningar och krisgrupper för att rädda jobb när fabriker lagts ner.

Hon får också frågan som förföljt henne sedan hon tillträdde för sju och ett halvt år sedan – den om de apatiska barnen.

Det har gått tio år sedan hon i en riksdagsdebatt sa att det skulle vara en "humanitär katastrof" om flyktingbarnen "per automatik" fick uppehållstillstånd.

Hösten 2009 kom Gellert Tamas bok "De apatiska" där han granskade teorierna som fanns till grund när barnen och deras familjer skickades ut ur landet. Regeringens utredare Marie Hessles teori var att barnen bluffade. Ett annat påstående var att barnen förgiftades av sina föräldrar.

Tamas smulade sönder argumenten och beskrev dem som myter, liknande vandringssägner, som spreds av höga tjänstemän och politiker.

I samma veva som boken kom ut ställde jag frågan till Barbro Holmberg då hon invigde ett nybygge vid Högskolan i Gävle.

"Jag ångrar det djupt", sa hon då om uttalandet om "humanitär katastrof". Men hon valde att inte kommentera närmare tills hon läst boken. Sedan var beskedet att hon inte ville kommentera alls.

Vad tänker du om saken i dag?

– Det var inte bara att jag ville vänta tills jag läst boken utan att jag ville vänta tills jag känner att jag har tid att ägna mig åt att gå in i den frågan igen. Det har jag inte haft, kort och gott. Men när jag ser uttalandet, som spelas om och om igen, så förstår jag att man blev väldigt kränkt. Om det är nånting som jag ångrar och skulle vilja göra om så är det naturligtvis det.

Har du ändrat din syn på orsakerna till att barnen blev apatiska? Du måste ju ha grundat det du sa på nån slags uppfattning?

– Det jag sa var i en riksdagsdebatt om amnesti. Motionen om amnesti fälldes. Då uttalade jag mig helt fel. Men vad riksdagsdebatten handlade om var vem som skulle avgöra vilka som får stanna eller inte. Domstolar och myndigheter eller politiker. Det står jag nog fast vid att jag tycker att det är bättre att jurister avgör frågan.

Uppfattningen om vad som gjorde barnen apatiska?

– Jag har ingen aning om vad som gjorde barnen apatiska. Jag hade det inte då och jag har det inte nu. Det är en professionell fråga som jag aldrig kommer att kunna svara på. Det måste läkare och andra svara på.

En del tycker att du borde be om ursäkt för uttalandena?

– Jag har bett om ursäkt.

Din avsikt är ändå att kommentera det här närmare framöver?

– Jag måste ha mer tid i så fall. Det har jag inte haft om jag ska vara helt ärlig. Men så småningom i livet så blir det väl så.

En av uppgifterna som Barbro Holmberg ofta ägnat sig åt under åren som landshövding har varit att inviga olika saker.

Hur många band har du klippt?

– Det är nog en bra bit över 100. Men jag har inte alltid klippt banden. Ibland har jag knutit ihop dem. Jag har alltid sagt att det känns viktigt och väldigt roligt. Invigningar symboliserar utveckling och att nya steg tas.

Vad minns du helst under de dryga sju åren som landshövding?

– Att vi räddade sågen i Färila. Setra hade bestämt sig för att lägga ned. Verksamheten upphörde. Jag jobbade mycket med kommunen och några personer som eventuellt skulle kunna ta över sågen. Vi hade väldigt mycket underhandskontakter och så beslöt man sig för att öppna sågen igen.

Det var i februari 2010 som de 32 anställda fick börja jobba igen efter att sågen varit stängd ett halvår. Barbro Holmberg fick trycka på knappen när sågen återinvigdes.

Under åren har dock flera fabriker lagts ned – utan att återuppstå.

Vintern 2008 kom beskedet att Stora Enso skulle lägga ned massafabriken i Norrsundet. Den nya landshövdingen hade varit på plats bara någon månad när hon fick regeringens uppdrag att samordna insatserna för att skapa nya jobb och mildra följderna för de drabbade i Norrsundet.

Blev det som du hoppades?

– Det var ju väldigt många som fick en lösning, det vill säga antingen annat jobb, utbildning eller pension. Det är en tragedi när sånt här händer men på lång sikt kan det skapa nya möjligheter, säger hon och hoppas mycket på de miljöföretag som nu är på väg i Norrsundet.

Barbro Holmberg fick liknande roll när Ericssons fabrik i Gävle lades. Och sedan kom flera nedläggningar, som Läkerolfabriken och arbetsplatser i Hälsingland.

Så vad kan en landshövding göra i såna lägen?

– Det är framför allt att samordna. En landshövding kan skapa mötesplatser där alla aktörer kan samlas.

Under Barbro Holmbergs tid har länet så gott som ständigt haft landets högsta arbetslöshet. Tusentals jobb har försvunnit. Men "det är inte entydigt svart", menar hon. Det finns också exempel på företag som flyttat in och nya företag i nya branscher.

En utmaning – inte minst för Holmbergs efterträdare – blir bristen på arbetskraft som ser ut att växa samtidigt som arbetslösheten är hög.

Den avgående landshövdingen blir upprörd när hon kommer in på högskoleplatserna som skurits ned, trots att länet har lägsta utbildningsnivån i hela landet.

– Hårresande, säger hon om att högskolan tvingas säga nej till över 50 procent av de sökande, varav många är äldre med familjer och har svårt att flytta till andra regioner för att studera.

Plötsligt ljuder Pavarottis stämma i det ljusa kontorsrummet. Det är Barbro Holmbergs mobilsignal.

– Jag är operafan. Snart åker jag till Verona, som jag brukar göra varje sommar.

Närheten till Gävle konserthus kommer hon att sakna när hon om några veckor lämnar residenset och flyttar från våningen på Slottet. Hon har gärna gått på konserter. Gävle symfoniorkester är en favorit.

Men hon säger att hon ska försöka pricka in konserter när hon besöker Gävle framöver. Och det kan bli ganska ofta. Hennes syster och snart 90-åriga mamma bor i stan och det är ju inte särskilt långt från Stockholm där hon snart flyttar in i en lägenhet.

Hon behåller också en del engagemang i länet, som styrelseplatserna i Lantmäteriet och Statens serviceverk och som rådgivare åt Sandbacka Park i Sandviken.

Vad kommer du att göra efter sista juli?

– Det är inte riktigt klart, säger Barbro Holmberg hemlighetsfullt och avslöjar att det är "någon typ av uppdrag".

Mer läsning

Annons