Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Gävle fick Cilla stryk för att hon var annorlunda

/
  • ENVIS OCH MÅLINRIKTAD. Cilla Rörby har alltid haft en egen stil. Som tonåring                       rotade hon runt i mammas 60-talsgarderob, köpte kläder på loppisar och sydde om. Men i Gävle var det svårt att få utlopp för kreativiteten. ”Jag känner igen frustrationen i ”Fucking Åmål”. När en av huvudpersonerna säger: ”Jag vill knarka”,                      förstår jag precis. ”Fast droger har hon aldrig pysslat med”, tillägger hon med emfas. Hon gjorde revolt och körde sin egen stil.

Cilla Rörby från Gävle är kostymören bakom de omåttligt populära Millenniumfilmerna, den hyllade tv-serien Upp till kamp och julkalendern Hotell Gyllene knorren.

– Det är mycket tack vare min filmtokiga pappa som jag valde det här yrket.

Annons

Cilla Rörby bor med son och sambo i ett litet gult hus i Fruängen, Stockholm. Husets prydliga utsida skvallrar inte om ägarens excentriska inredning. Men när du kliver över tröskeln landar du i en explosion av färger och härligt kitschiga prylar. Det är röda golv, turkosa eller rosa väggar och svarta möbler. Köksluckor och kylskåp är blankt nagellacksröda. Familjens sköldpaddor bor i ett rosa palats i vardagsrummet. Det rörbyska hemmet är som godis för ögat.

– Jag vill ha det så här för att trivas. Jag vill att det ska se ut som i mitt huvud.

Cilla Rörby har en busig stil. Det röda håret är uppsatt i en 60-talsinspirerad frisyr, glasögonen hänger i senilsnöre runt halsen ovanpå rader av halsband och hon bär rosa volangkjol. Såg du den senaste julkalendern, Hotell gyllene knorren? Den Japanpoppiga storasystern Isadora är en kopia av Cilla.

– Ja, hon är mini-Cilla. De fick använda mina privata kläder. Det är inte ofta som jag har jobb där karaktärerna får se ut som jag själv. Det var skitkul, säger Cilla och skrattar.

Hon har en omedelbar värme och humor som gör det lätt att känna sig bekväm i hennes sällskap. Och hon verkar uppriktigt glad och tillfreds med livet. Men så kände hon inte när hon växte upp i Gävle.

– Många retade sig på mig för att jag körde min stil, men ju mer de trackade mig, desto värre blev jag. Jag fick stryk för att jag var annorlunda. En kille slog ned mig för att han tyckte att jag såg ut som en hora.

Lärardottern hoppade av samhällsvetenskaplig linje på Vasaskolan.

– Jag skolkade och fikade mig igenom gymnasiet. Genom att sitta på kaféer lärde jag känna och förstå människor. Mina föräldrar stöttade mig när jag hoppade av, men de fattade nog inte vad jag höll på med. Hade cirkusgymnasiet funnits då, hade jag valt det för det hade varit det närmaste en kreativ utbildning man kunde komma i Gävle.

När hon fick uppdraget att skapa looken för antihjälten Lisbeth Salander, gick Cilla till sig själv och sin tonårsrevolt i Gävle.

– Regissören hade inte en aning om hur hon skulle se ut. Men för mig var det ganska självklart, hon kändes nära mig.

Skådespelaren Noomi Rapace och Cilla var eniga om hur Salander skulle se ut.

– En karaktär kan lätt kännas utklädd, det måste komma inifrån för att bli trovärdigt. Noomi lyckades med det, hon var jävligt bra.

Utmaningen var att få Noomi att se späd ut.

– Hon var otroligt deffad och käkade specialdiet, hon hade nästan tjurnacke. Det gällde att hitta rätt skärning på t-shirtarna, ibland handlade det om millimeter över armen.

• Hur blev du kostymör?

– Min pappa är filmfantast, han var med och startade Bio kontrast i Gävle. Han tittade ofta på gamla filmer. Jag brukade sitta med honom och blev vansinnigt intresserad.

”Fanny och Alexander” var den film som grep tag i henne.

– Jag älskade de där frasande tygerna. Då visste jag inte att det fanns ett yrke som hette kostymör, jag visste bara att jag ville göra kläder till film.

Grundkunskaperna i att sy fick hon från dagmamman Astrid.

– Hon kunde göra magnifika saker av något enkelt. Av henne har jag också lärt mig att aldrig slänga något, det kan komma till användning. Det stämmer faktiskt.

När Cilla var 20 år gick hon en ettårig kurs i sömnad, konstruktion och knyppling i Sandviken.

– Vi hade en jävligt bra lärare, Britta Alrot. Hon var barsk men hade ett sätt att hålla i tyger som om hon kunde allt. Det liksom lyste i hennes ögon när hon visade ett vackert tyg.

1992 flyttade Cilla till Stockholm med siktet inställt på att bli kostymör.

– Jag kom inte in på Beckmans och blev skitsur. Vad skulle jag göra nu?

Hon fick ungdomspraktik på en liten kravattfabrik som tillverkade slipsar och profilplagg till företag som SAS och Ericsson. Senare fick hon anställning som designer.

– Det var otroligt lärorikt. Vi ritade mönster för hand och kopierade. Det var tidskrävande men roligt. Jag fick träna upp snabbtänket.

Envist fortsatte Cilla söka till Beckmans modelinje. Hon gick en förberedande kvällskurs, samtidigt som hon på dagarna var ensam designer på företaget.

– 1996 kom jag äntligen in. Jag hade sjukt roligt på utbildningen och köpte mig tre år av lek.

• Varför var det så viktigt för dig att komma in på Beckmans?

– Jag ville kunna sy och teckna vad som helst. Ingen skulle kunna säga till mig att jag gjorde fel.

Efter utbildningen gjorde Cilla många reklamfilmer. 2001 kom första långfilmsjobbet, det var tre tv-filmer baserade på Laura Trenters ungdomsböcker.

Varje jobb kräver manusläsning och research samt diskussioner med scenograf och regissör.

– Det bör finnas en idé från början. Jag måste veta exakt vad som behövs eftersom det ofta är otroligt små budgetar. Jag har inte blivit rik på det här.

Det handlar inte bara om att hitta rätt plagg i rätt storlek.

– Kläderna ska kunna berätta en egen historia. Vilka egenskaper har karaktären? Är han en slappkorv, raggar han brudar, hur har han det hemma?

I tv-serien Upp till kamp, som utspelar sig mellan 1966 och 1976, ordnade Cilla fram kläder till 4 500 personer.

– Då var jag riktigt nördig och letade efter originalplagg. Jag valde bort palestinasjalar till den alternativa rörelsen, det fick inte se sökt ut. När jag är inne i ett projekt får jag tunnelseende och ger mig inte förrän det blir rätt.

• 4 5000, hur gick det till?

– Jag fattar det inte riktigt själv. Min assistent och jag hade 80 statister om dagen i två månader. Jag jobbade dygnet runt och det var skitjobbigt, men det blev jävligt bra.

• Var hittar du kläderna?

– I första hand letar jag i mitt eget kostymförråd på 800 kvadratmeter i Bromma. Jag syr om, syr nytt, letar på loppisar och i klädbutiker.

En trappa ned hemma i källaren har hon sin syateljé. Vid en första anblick ser det rörigt och trångt ut men det är förvånansvärt välorganiserat. En vägg är täckt av halsband och solglasögon, fiffigt upphängda på hönsnät. Pärmar och pappaskar är noggrant märkta med etiketter. Runt den vita symaskinen är det helt rent från saker.

• Har du valt rätt yrke?

– Ja, och det är mycket roligare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Man får alltid ge järnet och trolla med knäna.

• Vad är roligast?

– Jag gillar blandningen, vill inte nischa mig. Jag försöker ofta vara så tidlös som möjligt. Det kan dröja upp till två år innan en film har premiär, då får inte filmen kännas omodern på grund av kläderna.

Just nu jobbar hon med årets julkalender som utspelar sig på 1800-talet.

– Många undrar vad mitt drömprojekt är och tror att jag ska svara något med Hollywood, men julkalendern var faktiskt en dröm för mig. Och nu fick jag göra två i rad! Jag har tillverkat kläder till trashankar och högadel, så nu får jag jobba med frasande, vackra tyger.

Mer läsning

Annons