Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ing-Marie är apans bästa vän

/

Varför ska man hjälpa apor när så många människor lider?

– Vi människor är inte utrotningshotade, men om vi tar livet av djuren blir vi ensamma på den här planeten och då förlorar tillvaron sin mening, säger Ing-Marie Persson om sitt stora engagemang för Afrikas hotade schimpanser.

– Jag vill ju rädda alla men får vara nöjd om jag lyckas hjälpa några och samtidigt sprida budskapet att varje liten insats gör skillnad.

Annons

Det hänger lite halm på Ing-Maries svarta byxor när hon tar emot utanför aphuset i Furuvik. Hon kommer direkt från parkens schimpanser som i dagarna får en ny flockmedlem när lilla Selma, ett år och fem månader, ska integreras med övriga i gruppen. Inga utomstående har tillträde till schimpansernas domäner under den här tiden, eftersom processen kräver lugn och ro. En främmande besökare kan locka ledarhannen Santino till att kraftfullt och ljudligt markera sin dominans och det kan skrämma nykomlingen.

Ing-Marie medger att det känns nervöst att tänka på att Selma inte längre ska bo hemma hos henne eller extramamman Natalie, utan tillsammans med artfränderna i djurparken.

– Det kan nog hända att vi måste ligga här några nätter för att se att allt går som det ska. Det är lite som att skola in ett barn på dagis; det kan bli en del gråt vid lämningen.

Ing-Marie Persson och hennes make Johnny är nyss hemkomna från tre veckors semester i Zambia och Kongo, där de besökt de två räddningsprojekt som de stöder.

Kvinnoprojektet Monemi Club i Zambia hjälper änkor som förlorat allt de äger genom uråldriga arvsregler som tar ifrån både dem och barnen alla rättigheter gentemot mannens släkt. Genom att utbilda kvinnorna i sömnad kan de tjäna pengar till sitt uppehälle samt till att driva och utveckla projektet vidare.

På andra sidan gränsen, i den kongolesiska staden Lumbumbashi driver makarna Franck och Roxanne Chantereau organisationen Jack, som kämpar mot den illegala handeln med schimpanser och placerar omhändertagna djur i sitt reservat.

Vistelsen i Kongo blev äventyrlig. Ing-Marie och Johnny fick följa med vid en polisledd aktion mot en välbärgad och högt uppsatt person som i strid med lagen höll en svårt vanvårdad schimpans som sällskapsdjur.

– Där satt den stackarn, liten och tunn, instängd i en trång bur på en bakgård där det säkert var 50 grader varmt. Vi lockade med äpplen och tog den därifrån till reservatet. Tyvärr blir det inget straff för ägaren, trots att handeln med utrotningshotade djur är olaglig, berättar Ing-Marie som tillsammans med Johnny fick den räddade schimpansen Joma uppkallad efter sig.

Ing-Marie och Johnny, också han anställd vid Furuviksparken, satsar sina sparpengar och sin ledighet för resorna till Afrika.

– Många säger åt mig: "du har det bra du, som får resa till Afrika på arbetstid", men så är det inte alls. Däremot är projekten något som Furuviksparkens ledning ger sitt fulla stöd åt och låter mig jobba med på arbetstid, säger Ing-Marie.

Ing-Marie har levt för djuren sedan hon var liten flicka. I dag är hon den enda människan i Europa som kan röra sig bland vuxna schimpanser som en fullt accepterad flockmedlem.

– Jag lade ned enormt med tid när Santino kom till Furuvik för 25 år sedan. Allt annat fick läggas åt sidan och jag var ofta kvar långt efter arbetstid. Mitt arbete gör mig inte till miljonär, men det har gett mig oändligt mycket kärlek.

Ulrika Rudberg

 

Mer läsning

Annons