Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingrid - Gävles första kvinnliga polis

/
  • PIONJÄR. Ingrid Bremberg Stevens var den enda kvinnliga polisen i Gävleborgs län 1950, hon var Sveriges första landsortspolis. I dag arbetar totalt 460 poliser i Gävleborg, 116 av dem är kvinnor. Här är Ingrid omgiven av unga poliser från Gävle och i armarna på länspolismästare Madeleine Jufors och inspektör Mari Westling.
  • BANBRYTARE. Ingrid Bremberg Stevens var ordförande i länsavdelningen av länsstyrelsernas kvinnliga kontorspersonals riksförening och styrelseledamot i Gävle TCO på 1940-talet, innan hon blev Sveriges första kvinnliga landsortspolis 1950.
  • TIDNINGSKLIPP. Ingrid Bremberg hamnade på Arbetarbladets första sida den 6 juli 1950 under rubriken

Ingrid Stevens, 89 år, från Gävle var en pionjär inom polisyrket. Hon var Sveriges första kvinnliga landsortspolis.

– Vilken förändring det har skett sedan jag var polis på 50-talet. Jag hade aldrig kunnat ana att kvinnor skulle bli accepterade inom polisyrket.

Annons

Ingrid Stevens, som då hette Bremberg i efternamn, hade jobbat på länsstyrelsen i många år och som sekreterare åt länsåklagaren och länspolischefen i Gävleborg.

– Landshövdingen i Gävleborgs län, Rickard Sandler, satt i polisskolans styrelse och han tyckte att det behövdes kvinnor inom polisväsendet, speciellt då barn var inblandade i brottsundersökningar. Han och min chef uppmuntrade mig att söka till polisskolan eftersom jag hade erfarenhet av att arbeta med brottsutredningar.

Egentligen skulle kvinnor ha sjuksköterskeutbildning för att få söka till polisskolan men Ingrid fick dispens. Hon var 29 år när hon och tre andra kvinnor, tillsammans med 200 män, började polisskolan i Stockholm 1950. I början hade de manliga eleverna svårt att acceptera kvinnor på polisutbildningen.

– Det var många sökande och de tyckte att vi borde lämna plats för de manliga sökande som inte kom in. Efter ett tag blev det bättre, det var tur att vi flickor hade stöd av varandra.

Många ansåg att polisyrket inte alls var passande för kvinnor.

– Jag var inneboende i Stockholm hos en läkare och hans två gamla systrar. De satt jämt och broderade och stickade. Det tyckte att det var hemskt att jag skulle bli polis: "Du som verkar vara en sådan fin flicka", berättar Ingrid Stevens och skrattar.

Utbildningen pågick i sex månader. Det var långa och koncentrerade dagar med mycket läxor.

– Vi läste bland annat straffrätt, civilrätt, psykologi, statskunskap, svenska och historia. Och vi fick lära oss självförsvar, jiu-jitsu. När pojkarna hade fysisk träning fick vi flickor utbildning i barnförhör och psykologi.

Ingrid Bremberg och de andra kvinnliga poliserna uppmärksammades i dagspressen. I texterna lades mycket vikt vid att beskriva polissystrarnas utseende, hur unga, söta och vackra de var.

– Så skulle man ju aldrig skriva om en manlig polis.

De kvinnliga poliserna kallades polissystrar och fick vid den här tidpunkten inte arbeta som uniformsklädda ordningspoliser utan enbart inom kriminalpolisen. Av de fyra kvinnliga kurskamraterna blev två stationerade i Stockholm och en i Solna. Ingrid åkte tillbaka till Gävle och blev Sveriges första kvinnliga landsortspolis med tjänstgöring i Gävleborg.

– Jag fortsatte att vara sekreterare men samma uppgifter som tidigare, men min tjänst utökades. Alltid när en kvinna eller ett barn skulle förhöras fick jag göra det. Jag hade en polismans befogenheter och egen pistol, fast den använde jag aldrig.

Det blev långa dagar från tidig morgon till sen kväll. Jobbet innebär många resor inom Gästrikland och Hälsingland. Hennes chef utredde de grövsta brotten: mord, mordbrand, våldtäkt och incest.

– Vi kom i kontakt med många deprimerande saker och bedrövliga familjesituationer, incest var det värsta.

Barn fick inte vittna vid rättegångar, i stället gick Ingrid upp i rätten och företrädde barnen.

– Jag trivdes bra med jobbet, det var fritt och det kändes meningsfullt.

Men 1962 tog Ingrid ledigt i ett år för att åka till USA och lära sig engelska. En svensk väninna, gift med en amerikan, hade bjudit över henne. Ingrid började jobba på en revisionsbyrå i Honolulu, Hawaii. 41 år gammal träffade hon sitt livs kärlek, en amerikansk affärsman vid namn Art Stevens. De gifte sig året därpå och stannade i Honolulu i tolv år.

– Jag saknade årstiderna på Hawaii. Vi flyttade sedan till Colorado, i utkanten av Denver, och där stannade vi i 26 år. Jag trivdes bättre i Colorado, det var mindre ytligt än i Honolulu. Luften var klar och vi bodde vackert, högt uppe vid Klippiga bergen. Jag öppnade en svensk presentaffär och undervisade svenskättlingar i svenska.

Saknade du inte polisyrket?

– Jodå, många gånger. Jag älskade min man men ibland funderade jag över att jag övergivit mitt hemland, min familj och mitt arbete.

När maken dog för tio år sedan flyttade Ingrid hem till Gävle igen, efter 38 år i USA.

– Jag har mina rötter här samt släkt och vänner.

Men hon håller fortfarande kontakten med sina vänner och forna elever i USA.

– Vi mejlar och ringer regelbundet till varandra.

Och hon gläds över att så många kvinnor i dag söker sig till polisyrket.

– Det är fantastiskt att det finns så många kvinnliga poliser i dag. Vi var väl på sätt och vis banbrytare på min tid.

Mer läsning

Annons