Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag ska bli bättre på skandaler”

/

En av Sveriges största filmsuccéer, Jägarna, har fått en uppföljare. Sverigepremiären är nu på fredag. Men världspremiären hölls redan 17 augusti i Överkalix, där filmen spelades in. Huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård har ett hektiskt schema inför premiären och han har börjat längta hem till lugnet i Gävle.

Annons

• Varför dröjde det 15 år innan det blev en uppföljare?

– Det var aldrig meningen att det skulle bli en uppföljare, Jägarna var Kjell Sundvalls hjärtebarn. Men redan efter ett år fick jag samtal från journalister som hade hört att det var en uppföljare på gång. Samtalen har fortsatt att komma varje år och producenterna tjatade på Kjell. Till slut hittade han ett manus som höll.

– Det var roligt att det har fått gå lång tid. Jag har fantiserat om Erik och vad som har hänt honom. I första filmen längtade han tillbaka till sina rötter, men lämnade hembygden med ett stort sår. I andra filmen, är han inte samma person som han var i första filmen. Han vill absolut inte hem igen, men han återvänder för att lösa ett fall.

Rolf Lassgård pratar med sin mörka, karakteristiska röst. Han svarar eftertänksamt på alla frågor men när vi kommer in på ämnen som rör hans privatliv blir han genast mer avvaktande och tyst.

– Jag vill synas genom det jag gör och inte blanda ihop mitt privatliv med mitt yrkesliv. Om jag går ut och pratar om mina privata problem kommer publiken att tänka på det när de ser mig i olika roller.

• Hur väljer du roller?

– Jag går på magkänslan. Lust och utmaning är avgörande för jag vill inte förlora lusten till jobbet. Jag är privilegierad som kan välja roller och tacka nej till dem som jag inte vill ha. När jag jobbar är det under långa och intensiva perioder, då behövs det också långa ledigheter för att ladda batterierna och hinna längta tillbaka till scenen.

• Vilken film eller teateruppsättning uppskattade du mest att göra?

– Jag har fått göra så otroligt mycket roligt. Den stora vreden, naturligtvis, med Folkteatern. Jägarna, Under solen och Efter bröllopet var filmer som jag uppskattade att få vara med i.

• Läser du recensioner?

– Ja, det gör jag. Jag har lärt mig att ta det med en nypa salt. Det är alltid svårt att se sig själv på film, det är så mycket som stör. Men jag brukar försöka att se filmen ett antal gånger för att få en klar bild av vad jag tycker, innan den har premiär.

• Har du någon drömroll?

– Många av de roller som jag har gjort visste jag inte att de var mina drömroller innan jag gjorde dem. Det kan vara svårare att spela en vanlig person, en meteorolog, än en mer dramatisk roll. Det gäller att hitta ett grundackord i den människan. Dramatiska roller har ofta en tragedi att bygga upp karaktären på.

• Har du aldrig funderat på en Hollywoodkarriär?

– Inte som att jag har haft planer på att flytta dit och försöka få roller. Men jag har fått några förfrågningar, projekt som sedan inte har blivit av. Jag har gjort film i Sydafrika, Tyskland och Jugoslavien. Till syvende och sist handlar det om att vara med i ett sammanhang som känns rätt och då spelar det ingen roll var man är.

• Skulle du vilja regissera?

– Jag har funderat på det, både film och teater. Men än har det inte blivit av, vi får väl se.

• Varför blev du skådespelare?

– När jag var ung och bodde i Östersund var det en fritidssysselsättning som jag hade. Jag tänkte aldrig att det kunde vara ett jobb. När jag fick veta att det fanns scenskolor var jag tvungen att pröva för att se om det var möjligt, annars skulle jag ångra mig resten av livet. Jag kom in på scenskolan i Malmö.

• Hur var du som barn?

– Jag var usel i skolan, men varken plugghäst eller ligist. Jag var nog lite obstinat, lämnade in blanka skrivningar och sådant.

• Kunde du föreställa dig då att du en dag skulle bli en av Sveriges mest kända skådespelare?

– Nej, det fanns inte i min tankevärld, det var inte ens något jag drömde om. Fast jag tyckte att det var ballt med film. När vi hade sett Easy Rider, åkte vi på våra mopeder och låtsades att vi var Dennis Hopper och Peter Fonda. Eller så jag gick mitt i gatan som Clint Eastwood.

• Varför har du stannat kvar i Gävle?

– Det bara bidde så. Jag jobbade på Folkteatern fram till 1990, sedan började filmandet. Jag filmade i Stockholm, Luleå, Göteborg och Malmö. Gävle kändes som ett bra utgångsläge för resor i hela landet. Sedan har ju barnen vuxit upp här och gått i skola.

• Gävleborna verkar vara stolta och måna om dig, upplever du också det?

– Jag trivs i Gävle för här blir jag behandlad som alla andra. Jag känner mig vanlig i stan.

• Finns det platser och situationer som du undviker?

– Jag har inga problem med att gå på Ikea och kan vara i folksamlingar på Brynäsmatcher, då är det bara bortaklacken som brukar reagera på att jag är där bland alla andra. Men jag undviker krogen efter klockan 22. När människor dricker tappar de sina spärrar och vill gärna komma fram och...äh det kan bli jobbigt och otrevligt.

• Hur har det gått att kombinera skådespelarkarriären med familjelivet?

– Det har varit tufft eftersom jag har varit hemifrån långa perioder. Jag har saknat och längtat efter att kunna vara med familjen mer. Fördelen är att när jag är på jobbet är jag där till 100 procent sedan stänger jag igen manuset när jag passerar Dalälven för att kunna vara 100 procent med familjen.

• Vad säger din fru om att du har så många kvinnliga beundrare?

– Nej, men det har jag väl inte. Jag har inga stalkers i alla fall. Det har aldrig varit några problem, min fru är inte svartsjuk av sig.

• Och vad tycker dina barn om att ha en känd pappa, tyckte de att du var pinsam när de var yngre?

– Åh, ja, säger han och skrattar.

– Jag har varit portad från skolan när jag sett konstig ut. Jag hade pottfrisyr ett tag när jag spelade in en medeltidsfilm, då fick jag inte hämta mina döttrar från skolan.

• Vad är du mest stolt över?

– Mina barn, svarar Rolf med eftertryck.

– Och jag är stolt över att jag fortfarande arbetar med det här efter 30 år. Jag har en fanclub i Tyskland, en kvinna i Berlin driver en fansite. De vet mer om mig än vad jag själv gör. De ringde för ett tag sedan och undrade om det skulle ordnas en Lassgårdfestival eller något, nu när jag firade 30 år som skådespelare, berättar han och brister ut i ett hjärtligt skratt.

• Skulle du kunna sluta med skådespeleriet?

– Så länge jobbet känns roligt fortsätter jag. Det följer livets utveckling och ibland får jag möjlighet att stanna livet. Jag får gå före i livet om jag ska spela någon äldre och ibland tillbaka i livet. Jag har alltid sagt att om jag skulle byta yrke, vill jag stå i skivbutik. Men det är inte lätt i dag när alla laddar ner musik.

• Är du rädd för att bli äldre?

– Nej, det är jag inte. Det är bara att acceptera. Growing old is nothing for cowards. Min värsta tid var ungdomen, mellan 20 och 30. Man skulle försöka passa in och hitta en plats i tillvaron. Jag trivs mycket bättre med mig själv nu.

• Du är lång, hur lång är du?

– 1, 96. Det kan vara jobbigt att vara lång. Och jag påminns om det hela tiden, allt från när jag ska sova, resa, jobba till att promenera ute. Sängar med gavlar kan jag inte sova i, jag måste ha en säng där fötterna kan sticka ut. Bilar och flyg ska vi inte prata om. Fördelen är att man ser långt...

• Finns det situationer som gör dig blyg och osäker?

– De flesta situationer, jag besitter en stor osäkerhet i alla möjliga sociala sammanhang. Det kan även vara en osäkerhet att stå på scen.

• Har du någonsin drabbats av scenskräck?

– Inte så att jag har blivit helt paralyserad. En gång upplevde jag det som att jag var utanför min person och att jag satt i salongen och tittade på mig själv och sa: ”Det är dåligt det du gör”. Det var riktigt otäckt, men det avskräckte mig inte från att fortsätta med skådespeleriet.

• Det har aldrig varit några skandaler kring dig.

– Nej, jag vet. Jag måste skärpa mig på den punkten. Peter Stormare och jag pratade om det där. Vi trivs bra i hop och sade att vi måste greja några skandaler, säger Rolf och skrattar stort.

• Umgås du med dina skådespelarvänner privat?

– Alldeles för lite, det är konsekvensen av att bo där jag bor.

• Vad har varit din största utmaning?

– Att vara en bra pappa.

• Har du lyckats med det?

– Det kan egentligen bara mina barn svara på, men jag har fått några kort på fars dag som har stärkt mitt självförtroende.

• Vad ska du göra nu?

– Jag ska vara ledig hela hösten. Vara hemma, läsa och se filmer. Jag blir lite tråkig när jag är ledig men jag ska försöka att göra några resor med familjen. Vad som händer till våren är inte helt klart. Jag har några projekt på gång, bland annat ska vi sätta i gång med att skriva nya manus till tv-serien Den fördömde.

Mer läsning

Annons