Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jägarna hittade den brända kroppen

/
  • Berättade i Arbetarbladet. I samband med hovrättsförhandlingarna 1989 träffar Arbetarbladet exhustrun.

- Det ligger en död man i skogen!

De båda jägare som kommer in på polisstationen i Hofors är uppjagade och talar i munnen på varandra.

Annons

Det är fredagen den 17 mars 1989 och vintern gör sitt sista tappra försök att hänga kvar över Gästrikland, dagen innan har nysnö fallit över landskapet.

Jägarna visar upphetsat på en karta den plats där de från bilen sett en orörlig kropp.

En polispatrull åker ut till platsen, en skogsväg strax norr om byn Barkhyttan i Hofors. Det är en rutinerad patrull, något som sedan ska visa sig vara mycket viktigt för den fortsatta utredningen.

Platsen där kroppen ligger går att nå från två olika håll, dels från den mindre väg som de båda jägarna tagit, dels från den större vägen från Hofors.

När patrullen kommer till den lilla skogsvägen kan de konstatera att det även leder bilspår till platsen från den stora vägen.

Patrullen parkerar polisbilen flera hundra meter från platsen och går till fots vid sidan av vägen, allt för att brottsplatsen ska vara orörd.

Väl framme konstaterar de att det ligger en illa bränd kropp på platsen.

Nu startar en kamp mot klockan. Temperaturen stiger och snön riskerar att smälta. Tekniker kallas till platsen och spår av däck och skor fotograferas och gjuts av. Skospår av små fötter konstateras det.

Jag sitter på kommissarie Lars-Olof Granlunds kontor på polishuset i Sandviken och ber honom berätta. Då, 1989, var han polisassistent och förhörsledare i det som kom att kallas Barkhyttemordet.

– Visa mig dina skosulor, säger han.

Jag fäller upp foten och han nickar.

– Jo, precis sådana avtryck var det, Converse-typ, berättar han.

Granlund berättar att det på den brända kroppens handleder samt vid halsen fanns rester av en lina. Några fynd som kunde utvisa identiteten på mannen påträffades dock inte.

Dagen efter beslutas att upptäckten av den brända kroppen ska släppas till massmedia, polisen vill få hjälp med att ta reda på mannens identitet. Det ger utdelning.

En kvinna ringer tipstelefonen och säger att hon befarar att den döde mannen kan vara hennes exmake.

Exmaken identifieras därefter med hjälp av ett tandkort.

Polismyndigheten i Gävleborg ansöker så gott som omgående om bistånd från Rikskriminalen.

– Vi hade haft stor hjälp av Rikskrim ett par år tidigare, i samband med styckmordet i Gysinge, berättar Lars-Olof Granlund. (Den finske musikern Hannu Rajala hittades styckad 1987 i en älv i Gysinge, reds anm.)

Efter det att mannens identitet fastställts startar många, och långa, förhör med mannens anhöriga, arbetskamrater och grannar.

– Varje förhör skulle vara fem timmar och femtiofem minuter långa enligt Rikskrim, allt för att få fram så mycket detaljer som möjligt. Vi lärde oss mycket då, minns Lars-Olof Granlund.

Snart står det klart att exhustrun lämnat uppgifter om sina förehavanden som inte alls stämmer överens med grannarnas och arbetskamraterna uppgifter.

En granne kan bland annat berätta att samma morgon som kroppen hittats var exhustruns bil den enda bil i området som inte var täckt av snö. Däckspår visade också att hennes bil körts under natten.

Polisen konstaterar att däckspåren på mordplatsen stämmer överens med däckstypen på exhustruns bil.

Allt fler spår leder nu mot den 25-åriga exhustrun. Förutom däckspåren hittar polisen även linor på vinden i kvinnans garage, linor som enligt experter med största sannolikhet är samstämmiga med de linor som återfanns på den brända mannens kropp.

När det gäller skorna, de Converse-liknande, hittar teknikerna ett antal metallringar, så kallade öljetter, som normalt sitter i snörhål på skor, i askan från exhustruns vedspis.

Exhustrun häktas i april 1989 på sannolika skäl misstänkt för mordet. I juni samma år inleds rättegången.

– Vi hade fått fram allt vi kunde. Sedan var det upp till de dömande instanserna, berättar Lars-Olof Granlund.

Då exhustrun nekar står ord mot ord. I oktober 1989 meddelas domen. Exhustrun döms till tio års fängelse för mord.

Men den 25-åriga kvinnan överklagar till hovrätten och byter försvarare till kändisadvokaten, den tidigare brottaren, Pelle Svensson.

Nu ändrar kvinnan sin historia, hon medger att hon orsakat sin exmans död. Hennes berättelse lyder nu att exmaken ska ha våldfört sig på henne i bilen på den lilla skogsvägen i Barkhyttan.

Hon ska då, i nödvärn, tryckt sina händer mot hans hals till dess han fallit ihop, livlös. Under tiden hon väntar på att han ska vakna till tänder hon en cigarett. När han inte visar några livstecken får hon panik, drar ut honom ur bilen, häller bensin över kroppen, slänger över honom några snören som ligger i bilen och kastar den glödande cigarettfimpen på kroppen.

När hon kör därifrån ser hon i backspegeln hur bensinen antänds.

– I hovrättsförhandlingarna hävdade dock Statens kriminaltekniska laboratorium att det är i stort sett omöjligt att antända bensinindränkta kläder med endast en glödande cigarettfimp, berättar Lars-Olof Granlund.

Därför beger sig advokat, åklagare, tekniker och ett stort mediauppbåd till en grusgrop utanför Gävle i samband med hovrättsförhandlingarna.

Där görs ivriga försök att antända ett bensinindränkt plagg med glödande cigaretter.

Ingen antändning sker förrän en brinnande tändsticka används.

I samband med hovrättsförhandlingarna 1989 träffar Arbetarbladet exhustrun. Bilderna visar en späd kvinna med långt hår iklädd en skir klänning. Kvinnan står med ryggen mot kameran, hon talar om sin kärlek till sina barn och om att hon varit rädd för mannen.

Dagarna innan jul kommer beskedet att exhustrun frigetts.

Hovrätten ogillar åtalet eftersom det av exhustrun redovisade strupgreppet inte ingått i åklagarens gärningsbeskrivning som en möjlig dödsorsak.

Målet går vidare till Högsta domstolen, där det tas upp året efter. I juni 1990 kommer så den slutliga domen. Högsta domstolen säger att ”hastig förbränning” är den mest troliga dödsorsaken och exhustrun fälls för grovt vållande till annans död.

Straffet blir två års fängelse. Något uppsåtligt dödande går inte att bevisa.

Då kvinnan suttit häktad i 255 dagar och dåvarande praxis var en halvering av strafftiden återstod tre månader för henne att avtjäna. Regeringen avslog sedan exhustruns nådeansökan för straff-återstoden.

Anna Norlin

Mer läsning

Annons