Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin fortsatte hjälpa trots egna tumören

/
  • STÅR UPP FÖR DE CANCERSJUKA. Karin Melkersson, stödperson åt cancerdrabbade, tycker att man ska vara ärlig när man pratar om cancer: ”Man ska inte linda in något, utan hellre säga rakt ut som det är”, säger hon. Många är de som har uppskattat hennes oavlönade insatser genom åren. Ett av bevisen är en tjock bunt med urklippta tidningsrosor tillägnade Karin och hennes make Kenneth, också han stödperson fram till sin död i februari.

I 25 år har Karin Melkersson varit stödperson åt cancersjuka. För två år sedan drabbades hon själv av en tumör i magen.

I dag vet hon precis hur det känns att få hela kammen full av hår och för första gången se sin kala hjässa i spegeln.

– Det var nyttigt. Min medkänsla har blivit djupare, säger hon.

Annons

Karin Melkerssons egna lockar har kommit tillbaka efter sjukdomstiden. Perukerna är undanlagda.

– Jag kommer ihåg första gången jag kammade mig och allt lossnade på ena sidan. Huvudet var helt blankt.

– På något konstigt sätt var jag förberedd. Jag hade ju mött så många andra som drabbats av samma sak.

Karins tumör satt i mellangärdet och upptäcktes vid en gastroskopiundersökning.

– Jag trodde jag hade magkatarr, eftersom jag hade haft det lite stressigt.

Men Karin, med 40 års yrkeserfarenhet inom vården, märkte direkt att något inte stämde.

Två dagar senare kom cancerbeskedet och cytostatika sattes in.

– Det var som att någon slagit undan fötterna på mig. Men jag måste ju igenom det som alla andra, säger Karin på sitt sakliga, osentimentala sätt.

Erfarenheten av cancern bär Karin med sig i sin dagliga gärning. Också under sjukdomstiden fortsatte hon att hjälpa andra cancersjuka som behövde hennes stöd.

Karin möter många förtvivlade som står handfallna inför sin sjukdom.

– De ringer och gråter hinkar och jag känner deras oro och ångest, berättar Karin som ofta får föra de sjukas talan när deras krafter inte räcker till.

– Många är så rädda för att fråga om sin egen behandling. Jag säger åt dem: ”Gör en frågelista och sträck fram den när du kommer till doktorn”. Men ibland kan bemötandet i vården vara ett stort problem och läkarna har inte tid att svara.

Karin har sett många av cancerns olika skepnader och kan svara på många frågor, men ibland måste hon själv be om råd. Som den gången då cancerbehandlingen ledde till att en patient tappade alla naglar.

– Jag brukar ringa till onkologen och där är de alltid väldigt bra. De säger bara: ”Jaså, är det du, Karin, vad ska du fråga om i dag”.

Hemma hos Karin ringer det många gånger dagligen. Ett samtal kan komma från en ung mamma med en livshotande tumör, ett annat från en förtvivlad morfar vars lilla barnbarn drabbats. Alla samtal är unika och trots alla år som stödperson grips Karin lika starkt inför var och en som söker hennes hjälp. Vissa kontakter varar i åratal.

– Ofta lär jag känna dem mer än på djupet...

Karins make Kenneth var lika engagerad i Cancerföreningen Gävleborg som sin fru. Han var uppskattad stödperson åt gruppen med prostatacancer ända fram till sin död i början av året.

Karin leder bröstcancergruppen och samtalsgruppen Livskraft som båda träffas en gång i månaden.

– En del har varit friskförklarade länge men kommer ändå. Andra deltagare har förlorat en anhörig och fortsätter i föreningen.

Öppenhet, värme och humor präglar träffarna.

– Det är inte bara död och elände, o nej, vi har mycket roligt också. Det måste man ha! säger Karin.

Mer läsning

Annons